1930-talet: Ett arbetarhem från gamla Mölndal

Hur bodde en arbetarfamilj i industristaden Mölndal på 1930-talet? I Forscaféets avdelning visar Mölndals museum en rekonstruerad lägenhet från den tiden.Vy över Mölndals kvarnby, tidigt 1900-tal.

Många har berättat för oss och skänkt föremål, men Eric Ottenstam (1911-1988) har berättat mest ingående. Lars Gahrn har upptecknat hans berättelse, som du kan läsa i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 2008. Här kommer en kortare beskrivning av vår lägenhet, som i huvudsak överensstämmer med Ottenstams skildring men i andra avseenden bygger på andras upplysningar från andra lägenheter.

”Smutten”

Lägenheterna var små förr i världen, och därför skedde mycket utomhus. I gamla Mölndal byggde man bostadshus i branta sluttningar.  Bergssluttningarna var terrasserade med uppbyggda murar, så att vissa sluttningar såg ut som en följd av trappsteg. Husen byggdes några meter ifrån terrassmuren. Mellan muren och huset fanns alltså ett utrymme, som kallades ”smutt” (trång passage, trångt utrymme). Här ute kunde man stå och tvätta sig (på sommaren). Här klippte man barnen (för att inte avklippt hår skulle spridas inne i lägenheten). Här hängde man tvätt till tork. Här stod man och sågade ved.

Som regel hade varje lägenhet en vedbod, där man förvarade bränslet. Man hade ved och med tiden alltmer koks. Man kunde köpa färdighuggen ved, men i enkla arbetarhem var det vanligast, att man både sågade och högg veden själv. Inne i vedboden hade man både ”sågebock” och ”huggekubb”. Man lade trädstammar och brädor på sågebocken, när man skulle såga till veden i lagom långa längder. Sågebocken stod som regel inne i vedboden, men den togs fram, när man skulle såga ved. Detsamma gäller ”huggekubben”, som dock var tyngre. I vissa fall stod den ute dygnet om, men i större vedbodar kunde den ha en fast plats inomhus. Som regel var det familjefadern och pojkarna, som stod för vedsågning och vedhuggning. Eric Ottenstam berättade: ”Mycket av den knappa fritiden gick åt till vedsågning och vedhuggning. Man kan säga, att fritiden förr i världen var idel arbete, ty när förvärvsarbetet hade slutat, började hushållsarbetet.”

Man kunde dock köpa både koks och färdighuggen ved. I Mölndal fanns många ved- och kolhandlare. I Gunneboskogen avverkades årligen många kubikmeter, och därifrån kunde man köpa korgar med färdighuggen ved.

Utedass

"Smutten", med utedass i bakgrund.Inomhustoaletter fanns inte förr. Man hade ett särskilt dass i ett uthus utanför boningshuset. Vårt dass har endast ett hål, men många dass till större hus hade både två och flera hål. (Ofta fanns ett mindre för barnen.) Utomhusbelysning saknades, och det kunde vara svårt att ta sig fram till dasset i mörka natten. Man hade därför pottor inomhus, och dessa brukade stå under sängarna.

Avföring och urin togs till vara. Den användes som gödning i det egna potatislandet och i trädgården. På senare år kördes både latrin och sopor ut till bönderna i Fässbergsdalen. De behövde mycket gödning till sina åkrar och grönsaksland.

Farstun

Denna lägenhet har en farstu (förstuga, en påbyggd tambur). Det var dock vanligt, att man gick rakt in i köket genom en enkeldörr. Då blev det dragigare i köket, och om natten blev det kondens på ytterdörren. Vintertid hände det att ytterdörren frös fast. Kalla dagar brukade man ta in vedyxan från vedboden. På morgonen knackade man upp ytterdörren med yxnacken.

Man hade inte indragen vattenledning. Därför måste familjemedlemmar gå iväg till källor och brunnar för att hämta vatten i spänner. Vattenspännerna tyngde i armarna. Därför lade man ett ok över axlarna. I bägge ändarna finns en kedja med en avslutande krok. I bägge krokarna hänger man en vattenspann. Då slipper man att känna tyngden i armarna, men tyngden i axlarna kommer man inte ifrån.

Inte heller avloppsledning fanns. Därför hade man i köket eller i farstun en spann, ”slaskespannen”, för slaskvatten. Ute på gården fanns en ”slaskebrunn”, där man kunde hälla slasken. På andra håll fanns grävda dräneringsdiken eller landsvägsdiken. Även i dem kunde man hälla slask. De kunde lukta mycket illa på sommaren.

I farstun hänger en mattpiska av rotting. Dammsugare var nämligen Farstun, med mattpiskor hängande på väggkrok.ovanliga i förra seklets början. Därför hängde man upp mattorna över en mattstång och piskade dem med en mattpiska, så att damm och sandkorn rök. Mattstänger och senare piskställningar fanns förr vid vart och vartannat hus. Nu är de ovanliga. Nu piskar man inte mattorna. Man dammsuger dem i stället. (Ibland fick olydiga barn stryk med mattpiskan.)

Små lägenheter

En lägenhet bestod förr som regel av ett rum och kök. Tillsammans utgjorde de oftast 30- 35 kvadratmeter, men somliga var större, och somliga var mindre. Denna lägenhet tillhör de mindre. Köket är ungefär åtta kvadratmeter och rummet tio och en halv, tillsammans ungefär arton och en halv kvadratmeter. Den var ungefär hälften så stor som det vanligaste, men lägenheter av denna storlek var inte ovanliga, särskilt inte i Mölndals kvarnby, där låglöneindustrierna var många. Boendestandarden blev därefter. Så sent som 1952 flyttade ett nygift par i Mölndals kvarnby in i en lägenhet, som omfattade ett rum och kök på tillsammans omkring femton kvadratmeter. Man hade dessutom egen vedbod samt del i vind, källare, utedass och brygghus (tvättstuga). Snart fick man större, men vatten och avlopp inomhus kom först 1968.

Köket

Järnspisen i köket.Det viktigaste i köket var järnspisen. På denna lagades mat, och i ugnen gräddade man bröd. Spisen gav värme. På sommaren kunde det bli alltför varmt, om man eldade i spisen. Då ställde man ett litet spritkök uppe på spisen. I det fattiga Mölndal bodde många i trånga lägenheter eller i gavelrum på vinden. (Detta gäller särskilt gamla och ensamstående.) I sådana bostäder saknades i många fall järnspis. Där lagades all mat på spritkök. (Även tvätten kunde kokas i en kastrull på ett spritkök!) Det var mycket brandfarligt. Järnspisarna var på sin tid ett stort framsteg. De var bränslesnåla och brandsäkra. Dessförinnan hade man lagat all mat på öppen eld på en öppen härd. Då gick det åt mycket ved, och det blev rökigt och sotigt i köket.

Här har vi en modern järnspis med en kopparlåda till höger. Det är en varmvattenbehållare. När man eldade i spisen, värmdes samtidigt vattnet och kunde tappas upp med hjälp av kranen. På vintern och under regniga dagar hängde man upp tvätt till tork över spisen. Det var ett annat sätt att ta till vara värmen. Man var mycket noga med att ”inte elda för kråkorna”. ”Stäng dörra, de´ drar”, var ett stående uttryck i gamla Mölndal. På spisen hänger en spiskrok. Med hjälp av den kunde man peta in vedträn i den trånga eldluckan, och med hjälp av den rörde man om i elden. Spiskroken efterträdde eldgaffeln, som användes i öppna spisar.

På spisen står en kafferostare. Man köpte ofta orostade kaffebönor, som man rostade själv. (De, som inte hade kafferostare, använde stekpannan.) De rostade bönorna maldes i en kaffekvarn. Sådana fanns i varje hem vid denna tid. Man hade mycket arbete med kaffet, men det smakade mycket gott, har folk försäkrat.

I köket diskade man, och diskbänken har en zinkskiva, men vattenkran och vattenho saknas. Man hade en vattenspann stående på eller bredvid diskbänken. Med hjälp av en skopa slog man upp vatten i diskbaljan.

I köket tvättade man sig. (Särskilda badrum fanns endast hos mycket Kommod med handfat, rakskåp ovanför.förmögna människor i stora villor.) Man hade en särskild kommod (ett litet skåp). Uppe på kommoden stod ett handfat, i finare hem av porslin, i enklare hem av emaljerad plåt. Där stod också en tillbringare med tvättvatten. I första hand tvättade man händer och ansikte, kanske även armhålorna. Skulle man tvätta fötterna, ställde man ned handfatet på golvet och satte sig på en köksstol intill. Därefter tvättade man en fot i taget i handfatet. Om man skulle tvätta av hela kroppen, använde man tvättlappar, som doppades i vattnet och gnuggades mot kroppen.

Inne i kommoden står en låda med skomakeriutrustning. Nu kastar man söndriga skor, men förr var alla skor handgjorda och mycket dyrbara. Man lagade dem så länge man kunde. Man gick till skomakaren med dem, och han halvsulade dem (lade på en bit läder på sulan), när de hade blivit slitna. Det var också vanligt att far i huset lagade familjens skor. För att inte slita på de dyra läderskorna, använde man trätofflor eller träskor, men billigast var att gå barfota. Barnen gick barfota hela sommaren (med början första maj). Många vuxna gick också barfota.

RakskåpetOvanför kommoden hänger ett rakskåp. Far i huset använde på denna tid en vass kniv till rakning. Han kunde lätt skära sig. Därför fick barnen inte leka inomhus, när han rakade sig. Antingen kördes de ut, eller måste de sitta stilla och tysta på kökssoffan, medan far rakade sig.

I köket står ett skänkskåp. Här fanns tallrikar, grytor, knivar och gafflar och annat. I skänkskåpet fanns även en knivlåda med knivar, gafflar och skedar. När man skulle äta, ställdes denna fram på bordet. Om man hade källare förvarade man mat och dryck där. (Kyl och frys fanns ju inte.) I en del lägenheter hade man inte källare. Då hade man bara ett skafferi eller skåp inne i köket. Maten kunde inte hålla sig länge där. Man hade därför inte några stora förråd. Många inhandlade dagens behov och gick till affären både en och två gånger dagligen. (Affärerna låg mycket tätt.)

En kökssoffa hörde till varje kök. Nattetid kunde man dra ut den och bädda i den. Två till fyra barn kunde ligga i samma soffa, några med huvudet åt vänster, några åt höger. Detta kallades att ligga ”skafföttes”. På väggen hänger ett väggur. Armbandsur var ovanliga vid denna tid. Möjligen kunde man ha en klocka i västfickan – men knappast till vardags och under hårt arbete. Vägguren var därför vanliga både i hemmen och i offentliga lokaler. När man var ute och gick, tittade man på kyrktornet. Fässbergs nya kyrka, invigd 1887, har en urtavla. Den hade stor betydelse för alla, som bodde i närheten. Vägguren var dock sällan helt pålitliga. Somliga gick före, och andra gick efter. De måste ställas då och då.

I början hade man inte mer än en enda elektrisk lampa i varje rum, och ljusstyrkan var med nutida mått låg (som mest 30 watt). Den tidens människor var dock förundrade över, hur ljust det blev med elektriciteten. De hade tidigare haft stearinljus eller fotogenlampor. Då var det mörkt i vrårna.

Förr hade man mycket textil utsmyckning. Kvinnorna sydde, broderade Allt togs tillvara, textil förvaring med broderi. och handarbetade. På lampskärmen hänger en virkad skärm. På väggen hänger sydda och broderade fickor för papper, påsar, snören och korkar. (Allt sådant togs till vara.) Ovanför kökssoffan hänger en sydd och broderad bonad. (Mönster med roliga motiv fanns att köpa, men kvinnorna broderade själva.) På väggen hänger en sydd tidningshållare med ordet ”Tidningar” broderat.

Rummet

Centralvärme fanns inte. Skulle man ha varmt i rummen, måste man elda i varje rum. I köket fanns en spis, och i rummet fanns en kakelugn eller en kamin. Kakelugnarna var brandsäkra och bränslesnåla. Röken (och värmen) gick i kanaler upp och ner inne i kakelugnen. Inga gnistor kom ut i skorstenen, och det mesta av värmen blev kvar i kakelugnen.

Dubbelsängen var avsedd för far och mor. Man hade ont om plats, och Ihopdragbar dubbelsäng, samt barnsäng. därför kunde sängen skjutas ihop på dagen. Under sängen står pottan, för att man inte skulle vara tvungen att gå ut till dasset mitt i natten.

Även i fattiga familjer skulle man ha ett linneskåp för lakan och finare klädesplagg. Dörren stod ofta öppen under kalas för att visa hur välförsedd man var. I dörren fanns ofta en spegel, och så hade man användning även för denna yta. Eftersom linneskåpet var en statusmöbel, hade den sniderier som prydnad.

I rummet (eller i köket) fanns som regel en symaskin. Förr var både kläder och tyger dyrbara. Därför sydde man själv, och gamla plagg lappades så länge som möjligt. Symaskiner underlättade arbetet, men de var dyra och köptes på avbetalning. Dessförinnan hade man sytt allting med nål och tråd. Handsömnad tog längre tid och var arbetsammare. (Än i dag hävdar många, att folkdräkter inte får sys med maskin!)

I rummet finns en ”damtoalett”, en byrå med lådor och spegel. Framför "Damtoalett", garderob och sängarden satt damerna i huset, när de ”gjorde sin toalett”, det vill säga skulle göra sig ännu vackrare. På damtoaletten står två ljusstakar, en till vänster och en till höger. Taklampan gav svagt ljus, och därför hade man behov av ljusstakar också.

Vid fars och mors dubbelsäng stod en barnsäng. Det var bra för modern att ha det minsta barnet på nära håll, om det måste ammas eller skötas under natten. På väggen hänger en alarmklocka för brandkåren. Mölndal hade en ”borgarbrandkår”, som bestod av frivilliga brandmän. De arbetade hos Papyrus och andra industrier. Både där och i deras hem fanns alarmklockor. När det brann, tryckte en brandman i ”Spruthuset” (brandstationen) på en knapp. Då ringde alla klockor runtom i hemmen och på arbetsplatserna, och brandmännen sprang då så snabbt de kunde till brandstationen. Ibland ringde klockan mitt i natten. Då väcktes även alla andra i huset.

Golvet är både i köket och i rummet ett brädgolv med springor mellan plankorna. Sådana golv hade man svårt att hålla rena. Damm och smuts samlades i springorna. Ohyra kunde krypa ner i springorna och gömma sig. Golven skulle ”knäskuras”. Kvinnorna låg på knä och skurade golven med en skurborste, vatten och såpa. Det var svettigt, men efteråt luktade golven mycket gott. Redan vid denna tid hade man börjat lägga korkmattor eller linoleummattor över golven.

Tapeterna är mörka liksom möblerna. Hade man mörka tapeter, syntes sot och smuts inte lika tydligt. På grund av eldningen spreds en del sot i rummen.

Ovanför sängen hänger ett oljetryck. Med hjälp av oljetryckstekniken kunde man sprida konstverk i massupplagor till billigt pris. Konstverken liknade oljemålningar och var mycket omtyckta.

På damtoaletten ligger en bibel och en andaktsbok. Radion kom på 1920-talet och TV:n först på 1950-talet. Dessförinnan måste man roa sig själv. I hemmen sjöngs både psalmer och slagdängor. Man läste på egen hand och ägnade sig åt högläsning. Bibel, psalmbok, katekes (lärobok i kristendom) och almanacka var de vanligaste böckerna. Folkskolans läsebok var mycket uppskattad och följde ofta med barnen genom livet. Här fanns dikter, folksagor, geografiska skildringar, historiska redogörelser och många illustrationer.

Man kunde köpa målningar av konstnärer i Mölndal. Målaremästare, som levde av att måla hus och plank med Falu rödfärg och linoljefärger, kunde också måla tavlor. Målaremästare C. G. Lundin i Roten L 1 A (i hörnet mellan Stockliden och Franckegatan) var en av dem. En av hans målningar ser du på väggen. Målaremästare J. A. Berg i Trädgården samt hans söner Knut och Thorvald Berg gjorde på samma sätt. På senare år målade Eric Ottenstam många mölndalsmotiv.

Annonser

One thought on “1930-talet: Ett arbetarhem från gamla Mölndal

  1. Min far tog mig en gång till Justus´hus på Forsåkersgatan och visade mig lägenheten där han föddes. Och den såg ut precis som den på muséet. Helt ofattbart för oss att tänka sig att bo så där. farfar Karin och Gustav Berntsson. Farmor jobbade som piga hos disponenten och Farfar på Papurus. Senare flyttade de till Stusshöla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s