Folkmålsord, som de gamla mölndalsborna använde

Eric Ottenstam (1911-1988) var uppmärksam och vaken rörande det mesta.Vy över Mölndals kvarnby, tidigt 1900-tal. Hans minne var gott, och därför kom han ihåg även många folkmålsord, som han hade hört i sin barndom och ungdom. Han skrev ner dem på små lappar, och så berättade han vidare om orden och gamla Mölndal för Lars Gahrn, som skrev artiklar i Mölndals-Posten. Gahrn förklarade ofta orden och satte in dem i deras kulturhistoriska sammanhang. Här följer några smakprov ur artikelserierna.

Större språkskillnader förr

Eric Ottenstam berättade: ”Överhuvudtaget var språkskillnaderna större förr i tiden. I min ungdom arbetade jag på Göteborgs-Posten, och då kunde jag genast höra skillnad mellan pojkar från Olskroken och pojkar från Majorna. De pratade helt annorlunda. Även nu för tiden är kanske språkskillnaderna större än vad vi föreställer oss. Om någon, som är uppvuxen till exempel i Almedal, sitter på bussen, hör personen i fråga genast, om det är mölndalsbor med. Man känner igen dem på deras tal.”

Man bör kanske tillägga, att Ottenstam sade detta i början av 1980-talet, och att han talade om dem, som var gamla då.

Bygdemål ansågs vara lustiga

Folkmål och bygdemål var dock på tillbakagång, bland annat därför att de ansågs vara lustiga. Eric berättade:

”Min mor kom från Falköping, och fastän vi bara var barn hörde vi, att hon inte talade som andra mölndalsbor. Alltemellanåt brukade vi reta henne för detta, men i själva verket var det ju ofta så, att hon pratade riktigt och att vi pratade fel. Ett tomteansikte kallade vi skrubbansikte. Hon kallade det däremot skråpuksansikte, och detta är ju den riktiga språkformen.

Överhuvudtaget hade man ganska roligt åt bygdemål redan på den tiden. Hemma på Kikås bodde en gumma, som talade utpräglat bygdemål, och vi tyckte, att en del av hennes yttranden var så roliga, att jag kommer ihåg dem efter sextio år. När hon skulle fråga: ’Är hon allena?’, sade gumman: ’E´na ena?’ Det lät väldigt roligt. En kvinnlig släkting till mig hade satt ett sammetsband om halsen. ’Va´ ha´na de´ hunnabannet (hundhalsbandet) på sej för?’ undrade gumman. När hon skulle ställa frågan: ’Ligger ni än?’, sade hon: ’Liggen än?’ Ja, nog hade man mycket att skratta åt. Kanske var det inte så underligt om folk ville använda de fina orden istället.”

Lånorden blev ofta förvrängda

Många mölndalsbor ville ståta med fina låneord, men då kunde det ofta bli helt galet. Eric hade mycket att berätta om sådana felsägningar:

”De gamla mölndalsborna gjorde klokt i att hålla sig till sitt eget ordförråd, ty det är svårt att hantera utländska låneord, om man inte har högre utbildning. Det blir lätt fel, och det visar inte minst följande historier:

Två gubbar pratade om nutida krigsföring.

– De´ där guerillakriget e vesst någet hemst ha´ ja´ hört.

Den andre trodde, att det var fråga om gorillor och svarade:

– Jasså, de´ kan ja´ tro. Di kan vara farliga nog, då di kommer flockevis.

En gumma lär ha sagt följande:

– Min man har fått pension, så nu kan han njuta sitt ultimatum digitalis.

Hon menade otium cum dignitate. Uttrycket är klingande latin och betyder

’vila med värdighet’.

Min mor sade vid ett tillfälle:

– Han gjorde maskiner med ansiktet.

Hon menade grimaser.”

Ja, nog gjorde man bäst i att hålla sig till mera välkända och lätthanterliga ord. Det kan tilläggas, att även ”ultimatum digitalis” är latin, men det betyder ”oåterkalleligen sista anbudet med fingrarna.” Det var inte riktigt så gumman menade, och givetvis finns det inget sådant latinskt uttryck. Förresten är det felaktigt även rent grammatiskt, men annat kan man väl knappast vänta. (Rätt ordform skulle vara ultimatum digitale.)

Man lånade slangord från Stockholm

Även slangorden anses vara lustiga. De har dock en tillgång – eller vad vi skall kalla det – som inte folkmålsorden har. De är nämligen medvetet stillösa, vårdslösa och ofta vanvördiga. Om man vill vara tuff, respektlös och frigjord, kan man med fördel använda slangord. Detta är journalister, tv-reportrar och radiofolk mycket väl medvetna om, och därför har slangorden fått en oftast oförtjänt spridning. Sådant språkbruk tar folk efter.

Riksspråket är – kan man med någon förenkling säga – bildat av mälarlandskapens folkmål. ”Riksslangen” – om man så får säga – hämtar ord och uttryck ur stockholmskan. Företeelsen är gammal, och i mölndalsbornas ordförråd finns det många exempel på tidigt inflytande från stockholmsslangen. Inflytandet har inte minskat. Under min värnpliktstjänstgöring 1975 lade jag märke till att ord ur stockholmsslangen snabbt slog igenom hos pojkar från helt andra landskap.

I Eric Ottenstams förteckning finns ett utmärkt exempel på detta. Han har tagit upp pröjsa, som är ren stockholmsslang och betyder betala. Intressant är att Ottenstam inte har satt upp denna betydelse utan hävdar, att pröjsa betyder bjuda. Ordet har med andra ord drabbats av en lättförklarlig betydelseglidning. Den, som bjuder någon, betalar ju hela kalaset. Följaktligen har ett ord, som egentligen betyder betala, även fått betydelsen bjuda.

Ord med kulturhistoria

Här kommer några ord ur den gamla mölndälskan. De är nedtecknade av Eric Ottenstam och närmare förklarade av Lars Gahrn:

Kvinnor tvättar i ett, så kallat, brôgghus.När vi mölndalsbor talar om ”brôgghus”, får uppsvenskar förmodligen en felaktig uppfattning om vad som försiggår i dessa hus. Förr bryggde man eget öl i särskilda hus, som givetvis kallades brygghus. Även om folk söp förskräckligt förr, bryggde de inte riktigt för jämnan. Ibland stod brygghuset tomt, och då kunde man tvätta där. Brygghus blev på så vis ett annat ord för tvättstuga, ja, ordet kom att användas även om tvättstugor, som aldrig varit avsedda för ölbrygd. Så kan det gå.

Kalle Flood hette en på sin tid mycket omtalad mölndalsbo. Han var en rikt begåvad humorist och brukade sprida ut roliga rykten. Eftersom han såg trovärdigast ut, när han ljög som värst, kunde han lura i folk i stort sett vad som helst. Därför kallade man här i Mölndal en riktigt grov lögn för en Floodlögn.

Kring somliga företeelser uppstår det en ordflora lika rik som nässelsnåren och ogräsbestånden. Detta gäller framför allt tre ämnesområden: superi och fylla, könslivet samt naturbehoven. I fina sammanhang var det särskilt viktigt att inte nämna saker och ting vid deras rätta namn, och fint skulle det vara i skolan. När barnen måste uträtta något naturbehov, skulle de inte säga: ”Fröken får jag gå på dass?” ty dass var ett simpelt ord. Skolbarnet skulle först räcka upp handen, och när barnet fick lov att tala, skulle det säga: – Fröken, får jag gå på gården? Utedassen var nämligen belägna ute på skolgården, och då kunde man ju säga så, även om man skulle gå till dassen och inte i första hand vandra runt på skolgården.

Numera har skolorna inga utedass på gården, och uttrycket gå på gården tillhör nog de dödsdömda uttrycken. Vad det gäller liv och död är dock språket mycket oberäkneligare än människosläktet. Döda ord kan väckas till liv på nytt, och ord som är allmänt gängse kan mycket snabbt försvinna. Försiktighet är alltid nödvändig, när man skall profetera, och därför säger jag inte mer än att uttrycket ”gå på gården” antagligen tillhör de dödsdömda orden.

Många uttryck lever kvar, fastän de myntades under tidsförhållanden, som Häst parkerad framför Kennedys speceriaffär, hörnet Frölundagatan och Göteborgsvägen, tidigt 1900-tal.nu är helt förändrade. På den tiden, då det ännu fanns hästdragna kärror och vagnar ute på gatorna, stod kärrorna och vagnarna – liksom bilarna nu för tiden – parkerade både länge och väl utanför bostadshus och handelsbodar, medan kusken lämnade varor, handlade, hälsade på bekanta eller hade något annat ärende. De stackars hästarna måste stå där ute på gatan och vänta både länge och väl. Somliga – särskilt de gamla trötta åkarkamparna – föll in i något slags halvdvala. De stod där lugna och till synes likgiltiga för allt som skedde runtomkring. Det är så man kan förklara uppkomsten av uttrycket hästesöva. Den som ”hästesöver”, är slö och ouppmärksam. Sista häståket, 1963.Uttrycket är onekligen uttrycksfullt, och fastän hästarna har försvunnit från gatorna, används det fortfarande. Jag använder det själv, men jag tillhör väl också det sista släktled, som har sett hästar på Mölndals torg.

Här på Västkusten kan även en krukväxt kallas trä´ (det vill säga träd), men det går inte för sig uppåt landet, och därför bör man passa sig, så att det inte uppstår missförstånd.

Och nu kommer vi till det underligaste ordet bland de underliga, nämligen tvärsugla. Den, som tvärsuglar, frossar på sovel (dvs. fläsk, kött, smör, ost eller korv), och på äkta möndälska heter sovel sugel. Den tvärsuglande sugelhästen äter sugel i dubbla omgångar.

Låt gå, ordet sugel begriper vi nog, säger ni, men hur kommer förleden tvär- in i sammanhanget?

Ja, det är inte lätt att lista ut, om man har bara formen tvärsugla framför sig. Sven Johnson, ledamot i Mölndals kulturnämnd och mölndalskännare av rang, kände till det gamla ordet, och hans uppgifter ger oss gåtans lösning:

”Min mor, som kom från Väne-Åsaka i Skaraborgs län, använde detta ord, och däruppe på Västgötaslätten sade man tvä-soggla. Soggla uttalades med o-ljud, och bokstaven r förekom inte i ordet. Tvä är samma ord som tve och betyder alltså två. Formen tvärsugla med r är en förvanskning.

Matrast i Kvarnbyskolan (Centralskolan).Den som tväsogglar äter två sorters sovel, och sådant frosseri räknades förr såsom en förseelse lika allvarlig som majestätsbrott. Om någon satt och åt både en ostsmörgås och en korv, fick han höra: ’Sitt inte där och tväsoggla!’ Det räckte med en sorts sovel. Hade man mer, kunde man spara detta till nästa måltid”.

Så har Sven Johnson berättat. Förleden tve- begriper nog de flesta, men förleden tvä- är mycket ålderdomlig. Under medeltiden var den vanlig (K. F. Söderwall, Ordbok öfver svenska medeltidsspråket, Lund 1884-1918), men under senare århundraden har den väl bara förekommit i folkmål. Alla begrep således inte vad tvä- betydde. Dessutom är det här i Göteborgstrakten så, att bokstaven r försvinner framför s, om folk uttalar orden slarvigt. Detta har någon skarpsinnig grubblare kommit att tänka på, när han använde ordet tväsoggla (utan r). Han trodde därför att formen var felaktig och beslöt att återställa den. Han sköt in ett r mellan ä och s, och så fick vi tvärsugla. Tvär var i motsats till tvä ett känt och begripligt ord. Visserligen passade det inte alls in i sammanhanget, men så långt tänkte vår språkförbättrare tydligen inte.

Orden är kända bland de äldre

År 2001 studerade Carina Svensson vid Institutionen för svenska språket inom Göteborgs universitet. Hon ville skriva en tvåbetygsuppsats om dialekten i Mölndal. Eric Ottenstams ord, presenterade och förklarade av Lars Gahrn i tidningsartiklar, visade sig snart vara det enda, som hade skrivits i detta ämne. Hon valde ut ett antal ord och frågade, om folk kände betydelsen av dem. Det förekom allt som oftast, att de tillfrågade inte kände till betydelsen. Vanligare var att de tillfrågade ställde tveksamma, men på det stora hela taget måste man säga, att orden ännu levde – bland de äldre. (Alla de tillfrågade var äldre än 65 år.) Hade Carina Svensson frågat yngre människor, hade hon fått andra siffror. Osäkerheten vad gäller betydelsen visar, att de gamla orden åtminstone för många hör till det ”passiva ordförrådet”, det vill säga till de ord, som man känner till men vanligtvis inte använder. Det aktiva ordförrådet har helt andra ord och uttryck. (Carina Svensson, Dialekten i Mölndal, B-uppsats 2001-06-09, Göteborgs Universitet, Institutionen för svenska språket. Handledare: Lena Rogström.)

Orden lever i uppteckningar och böcker

Artiklarna i Mölndals-Posten och Carina Svenssons uppsats är hittills det enda, som har skrivits om dialekten i Mölndal.

Vill man läsa mer, kan man dock gå till litteraturen om göteborgskan, eftersom folkmålen i Mölndal och Göteborg åtminstone numera är mycket lika. Sven Schånberg skrev 1968 ”Kals Odbok”, som har kommit ut i flera upplagor. (På göteborgska heter det ”odbok” och inte ordbok, men Schånberg var ständigt tvungen att försvara sin stavning.) Språkvetenskapligt är den viktiga utredningen Bertil Björseths skrift ”Göteborgsspråket” (Skrifter utgivna av Nämnden för svensk språkvård Nr 19, serien Svenskt riksspråk i regionala skiftningar Nr 2, Sthlm 1958). Här kommer några flera boktitlar:

Bengt Holmberg, Språket i Göteborg (1976).

Åke Andersson, Gammel go götebosska (1977).

Lars-Gunnar Andersson, Sicket mål (1986).

Lars-Gunnar Andersson och Bo Ralph, Mål på hemmaplan (1987).

I Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg finns bandupptagningar med göteborgska och även uppteckningar med ”landsmålsalfabet”. Västsvenskan kommer alltså att överleva åtminstone i arkiven och biblioteken, men som ett livstecken kan jag nämna att Lars-Gunnar Andersson fick höra många arga invändningar mot boktiteln ”Sicket mål”. Detta är nämligen närmast stockholmska. På göteborgska heter det ”Secket mål” och ingenting annat!

Slangord i tillväxt

De gamla folkmålsorden trängs tillbaka, men inom språket sker en livlig nybildning av ord och uttryck. Slangord nybildas och slår snabbt igenom. Nya böcker i ämnet blir snabbt gamla. Två är särskilt kända:

Haldo Gibson, Svensk slangordbok, 1969.

Benjamin Thorén, Bonniers slanglexikon, 1996.

Denna utveckling är både språkligt och kulturhistoriskt intressant. Många uppteckningar finns i Mölndals museums faktapärmar. Ju kraftigare nytillväxten är, och ju mer de nya orden slår igenom, desto mindre blir behovet av de gamla orden.

Har det funnits någon mölndälska?

Eric Ottenstams berättelser och ordsamling visar, att de gamla folkmålsorden i Mölndal har kommit från alla håll. Mölndal var en inflyttningsort, och språkligt blev Mölndal därför en ort med ord och uttryck från många håll. Västsvenskt inflytande var givetvis starkast, men kan man tala om ett folkmål eller en dialekt för Mölndal?

Nej, där fanns inte något språk, som avgörande skilde sig från folkmålet på grannorterna. Utvecklingen under 1900-talet har inneburit att särdragen snarare har försvagats än förstärkts. I framtiden kommer man säkerligen inte att tala mycket om mölndälska. Inte heller Eric Ottenstam använde de gamla orden annat än vid sådana tillfällen, då han talade med gamla mölndalsbor. Därför gav honom arbetet med de gamla orden återseendets glädje.

Annonser

5 thoughts on “Folkmålsord, som de gamla mölndalsborna använde

  1. Hej Lars! Prenumererar på dina inlägg och har fått lär mig mycket av dessa.
    Här skriver du om Folkmålsord. Fastnade för följande inlägg:Kalle Flood hette en på sin tid mycket omtalad mölndalsbo. Han var en rikt begåvad humorist och brukade sprida ut roliga rykten. Eftersom han såg trovärdigast ut, när han ljög som värst, kunde han lura i folk i stort sett vad som helst. Därför kallade man här i Mölndal en riktigt grov lögn för en Floodlögn. Kalle (Carl Johan Flood f.1865 i
    Alingsås) var äldste bror till min morfar (Otto Flood född 1881 i Mölndal). Deras mor Kajsa Kristina (kallades Flods enka) hade sybehörsaffär på Mölndals Gamla torg som sedan övertogs av dottern Ida Nilsson född Flod. Eftersom jag släktforskar är jag mycket intresserad av alla gamla historier om Mölndal!
    Stort tack!
    Britt Richardsson Garcia

  2. Hej Lars!
    Tack för alla trevliga historiska återblickar som du skriver! Denna sajt hittade jag faktiskt idag.

    Apropå gammeldags uttryck kom jag att tänka på min farfar, som var infödd mölndalsbo. När han skulle säga ”har du kommit redan?” så sa han ”e du kommen lången”. Jag vet inte var ordet ”lången” kommer ifrån i denna betydelsen. Vi brukade ofta skratta när han sa så, för vi tänkte ju på att en person som är lång kunde kallas ”lången”.

    Gamla mölndälingar kunde i stället för ”vi ska gå om faster Ada” säga ”vi ska gå oma faster Ada”.

  3. Intressant läsning. Själv är jag uppvuxen i Lilla Edet. Ett uttryck som min far ofta använde var ”gå te pesis”. Han använde det med betydelsen att något går galet eller fel. Jag har även sett att det använts för att beskriva att något går i kras.
    Engelskans ”go to pieces” är väl förebilden, förmodar jag.

  4. Hej det här var jätte roligt att läsa. Är uppvuxen i Mölndal och minns särskilt ordet sedera som min mormor använde ofta .Jag hoppas att även gamla ord och uttryck får sin plats i framtiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s