Lekar och nöjen

Barndomen var kort förr i världen, ty snart nog måste man börja arbeta. Leksakerna var få och enkla. Ändå var lekarna många, och uppfinningsrikedomen var det inget fel på, när det gällde att hitta på fler. Mölndalskonstnären Eric Ottenstam (1911-1988) berättade åtskilligt om sin barndoms lekar, och Lars Gahrn skrev ner följande skildring:

Biograffilmerna inspirerade lekarna

Filmen var en ny konstart under min barndom på 1910- och 1920-talen, och givetvis påverkade filmerna våra lekar. Ibland fick jag följa med mamma till Sveabiografen, Mölndals första biograf, i gamla Rådhuset, Kvarnbygatan 29. Där visades stumfilm, men musik fattades inte. Man hade både fiol och piano, och musikanterna spelade hela tiden samma entoniga melodi. För många av gummorna var en stumfilm med till exempel Gloria Swanson en stor upplevelse, och de kunde tjata i fjorton da’r om en film, som jag ansåg vara rena bagatellen. Vi var även och såg på film i ”Mölndals biografteater”, som var inrymd i Gamla stadshuset (Kvarnbygatan 43), och så har man ju givetvis varit i Apollobiografen, senare kallad Röda kvarn. När indian- och cowboyfilmer visades, var det inget tvivel om att barnen levde med i handlingen. Tveklöst höll man på de vita i alla väder, och när något rödskinn lömskt smög sig fram, ropade barnen till cowboyen: ”Se dej för! Nu kommer han!” Att se Gösta Ekman spela Karl XII var också en stor upplevelse, som satte fart på krigslekarna.

Vilda krigslekar

Nu lekte man karoliner runt omkring kvarteren och bergknallarna. Alla ville givetvis vara Karl XII. Själv tyckte jag, att jag med min profil borde spela krigarkungen. Leken övergick mycket lätt i allvar, och det kunde bli riktigt otäckt, när stenarna ven i luften. Även stora pojkar om 17–18 år var ofta med. De rev loss brädor ur staketen, och med staketspjälor och andra påkar i högsta hugg slogs de och jagade de motståndarna på flykten. Även jag var med och sprang och gapade. Ibland kunde pojkarna bli som galna. Dessbättre tror jag inte, att någon svårare olycka inträffade, men nog låg det snubblande nära, då stenkastningen var som värst. En och annan kunde få en bula i huvudet och blåmärken både här och där. Jag förstår inte att det gick som det gick.

Flickornas stillsamma ringlekar

Flickornas lekar var stillsamma och ofarliga, men givetvis fick en gosse inte lov att leka med flickor. En sådan ansågs vara en riktig mes. Flickorna lekte bland annat ringlekar på den tiden, men sådana lekar ser man aldrig numera, och det är en stor brist, tycker jag. Det fanns mening i den leken, ty den var en inkörsport till folkdansen. De flickor, som lekte ringlekar, fick nämligen lära sig många turer, som återkom i folkdanserna. Det skulle glädja många, om kunniga lekledare kunde ta upp de gamla ringlekarna igen.

En lek som påminde om dessa lekar var ”Dra sladden”. Barnen höll varandra i händerna, och så drog de främsta iväg med raden runt hus, kors och tvärs, fram och tillbaka. Leken blev vildare och vildare, och den, som befann sig längst bak, hade det värst. Han eller hon flög som en vante hit och dit och måste springa av alla krafter för att hinna med. En annan lek var ”Springa gatlopp”. På något sätt – jag har glömt hur – utsågs den som skulle springa gatlopp. Han måste förbi alla de andra, som slog honom med handflatorna men ej gärna med knytnävarna, fastän även det förekom. ”Gömme” är en gammal lek, och under min barndom kallades den ofta ”yppare och tagare”. Ofta var det svårt för ”tagarna” att hitta de gömda barnen. Då brukade de, som låg gömda, ropa: ”Ypp, här är jag”, för att ge tagarna en ledtråd. Kanske blev det i längden långtråkigt att ligga där gömd och vänta.

”Att hänga bak” – en farlig lek

I min barndom på 1910- och 1920-talen fanns det nästan bara hästkärror på gatorna. Ett vanligt ofog på den tiden var ”att hänga bak”. Man fattade tag bak i vagnens eller kärrans flak och sprang med, när hästen satte fart. Det var roligt, tyckte vi, men det visade sig många gånger vara ett farligt nöje, ty det hände ju att hästen kunde springa betydligt snabbare än barnen, och då kunde barnens ben inte följa med i hastigheten. Elaka kuskar piskade ibland på hästen mer än vanligt, när de märkte, att en pojke ”hängde bak”. Det slutade med att pojken släppte taget och rullade runt några varv. Ibland kunde han bli ganska illa skrapad. Själv tyckte jag om att hänga bak och gjorde det ofta. Mina föräldrar var oroliga för mig, och pappa sade: ”Du har inte fått stryk förr, men det är bättre, att du får stryk än att du slår ihjäl dig”. Även kuskarna var medvetna om farorna, och ibland riktade de ett svidande piskslag bakåt, om de upptäckte att någon hängde bak. Slaget kunde svida duktigt, men det vållade ingen större skada. Värre gick det kanske för den, som tjallade genom att ropa till kusken: ”Hänger bak”. Han låg mycket illa till efteråt.

Stora blodfläckar i snön

Vintertid var kälkåkning ett kärt nöje, och Mölndals många backar utnyttjades flitigt. En för barnen mycket förhatlig herre var den man, som hade skickats ut för att sanda i liden hemma i Trädgården. Han kom med sin häst och en så kallad kubikkärra och förstörde vår kälkbacke. Men folk skulle ju faktiskt gå där i liden, och för de äldre, som skulle gå i den halkiga backen var han välkommen, ty han behövdes så väl. Det visar inte minst följande händelse. En dag var vår kälkbacke nedblodad. I snön sågs stora blodfläckar. Något hemskt måste ha hänt. Fantasin sattes i rörelse, och snart var de mest fantastiska rykten i omlopp.

Den verkliga händelsen var dock långt mera odramatisk. En husmor hade varit i C. B. Olssons charkuteri och köpt en flaska blod. Hon råkade halka i backen med påföljd att blodet slogs ut såväl på hennes kläder som på snön. Fastän flaskan inte innehöll mer än en liter, såg det ut som om en större olycka skett, ty blodet åstadkom fantastiska effekter i den vita snön.

Olyckan i kälkbacken

Om man åkte med barnen på kälken nedför backen, behövde man inte befara att man skulle halka, men å andra sidan kunde annat hända. En gång åkte min bror Åke kälke i backen ovanför Trädgårdsskolan. Nere i backen gjorde han en sväng så att han åkte en bit på Trädgårdsgatan. När han skulle åka iväg nedåt, kom en stor, tjock kvinna gående, ja hon var verkligen ovanligt stor. ”Det var bra. Då åker jag med dig nedför”, sade hon och satte sig på kälken bakom Åke. Med hennes tyngd på kälken gick det verkligen undan, och bror min kunde inte styra detta tunga lass. Med sin lilla fot kunde han omöjligen få kälken att svänga nere vid gatan. Kälken for rakt över Trädgårdsgatan in i C. B. Olssons hagtornshäck, och kvinnan for igenom häcken. Bror min sprang, och där i häcken kunde man se kvinnans lösfläta sitta och fladdra.

Denna skildring av lekar i gamla Mölndal publicerades, uppdelad på två artiklar, i Mölndals-Posten 30/12 1982 och 13/1 1983. Framställningen har godkänts av Eric Ottenstam själv, som dock då inte ville ha med sitt påpekande, att han själv liknade Karl XII. Han var rädd, att han skulle få höra skämt om detta. År 2007, när detta återigen publiceras, är han dock sedan länge i säkerhet.

Lars Gahrn

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s