Eric Ottenstam

– en mölndalsmålare och berättare om gamla Mölndal

Eric Ottenstam (1911 – 1988) var arbetarsonen, som kom att skildra gamla Mölndal i både bild och berättelser. Han föddes 1911 i Roten G 13, som låg ovanför nuvarande Störtfjällsgatan. Hela detta kvarter är numera försvunnet, men tack vare Eric har vi både bilder och berättelser. Hans minne var närmast fotografiskt, och på äldre dagar kunde han noggrant skildra sitt barndomshem möbel för möbel. Han kom att bli den viktigaste källan, när Mölndals museum rekonstruerade ett arbetarhem från 1930-talet. Blandade minnen från barndomshemmet och barndomens upplevelser kan du ta del av i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 2008.

Teckningar och akvareller

Eric var intresserad av att rita och måla. Någon gång 1943 – 1944 var han med om att bilda Mölndals målarskola. Några intresserade mölndalsbor möttes på gatan. Alla var intresserade av att teckna och måla. De beslöt därför att samlas och arbeta tillsammans. Av denna krets blev en förening 1946, och den lever vidare ännu idag. Eric har berättat om de första åren. Måleriet var dock enbart en fritidssyssla. Hans förvärvsarbete hade helt annan inriktning. Han arbetade på Göteborgs-Posten och som lagerchef inom konfektionsföretag. När han pensionerades på 1970-talet, fick han återigen tid med måleriet. Han ägnade sig framför allt åt att måla vyer från gamla Mölndal. Han har berättat åtskilligt både om sitt måleri och om sina arbeten.

Barndomsminnen och folkmålsord

När Eric tänkte tillbaka på sitt liv, kretsade tankarna i första hand kring barndomen. Han berättade mycket om lekar och nöjen. När han tänkte tillbaka, kom han också ihåg gamla ord och uttryck, som användes i hans barndom. Själv använde han dem inte längre, ty när han svarade i telefon på konfektionsföretag, gick det inte an att tala mölndälska eller göteborgska. På äldre dagar skrev han ner sin barndoms folkmålsord. Att syssla med den gamla mölndälskan var ett sätt för honom, att återuppleva flydda dagar.

Eric Ottenstam

–        skildrare av gamla Mölndal i ord och bild

En kort levnadsteckning, sammanställd av Lars Gahrn

Eric Ottenstam (1911 – 1988) målade och tecknade av sin barndoms och ungdoms Mölndal. Hans minnen från barndomshemmet och övriga kvarnbyn var både många och detaljerade. Efter sin pensionering inledde han ett samarbete med Lars Gahrn, som upptecknade Ottenstams berättelser och sammanställde dem till artiklar i Mölndals-Posten. Åtskilligt förblev opublicerat och kommer för första gången med här.

Född i Störtfjällets sluttning

Eric Ottenstam föddes den 20 maj 1911 i Roten G 13, som låg i Störtfjällets sluttning i Mölndals kvarnby. (Nuvarande gatuadress är Störtfjällsgatan.) Norr om huset fanns en oländig brink (det vill säga brant sluttning), där det växte syrener. När Eric var född, bröt hyresvärden, Murare-Alfred, av några syrenkvistar och uppvaktade den nyblivna modern med en syrenbukett. Syrendoft var den första doft, som mötte Eric Ottenstam här i livet.

Av gammal kvarnägarsläkt

Eric härstammade från en gammal kvarnägarsläkt, ”Lia-släkten”. Eric berättade i början av 1980-talet några minnen om Liasläkten:

”Farfarsfar kallades Lång-Olle. När hästen inte orkade dra lasset uppför liden, bar han själv en spannmålssäck under vardera armen. Han var lång och synnerligen stark. Farfar kallades Lång-Olles Karl, och pappa fick heta Lång-Olles Otto. Än idag finns det folk, som kommer fram till mig och kallar mig ’Lång-Olle’.

Min farfar – Lång-Olles Karl – ägde kvarnfallet 25, först ensam och sedan tillsammans med Lars – men namnet ’Lars i Kvarna’ är mycket äldre. Farfar blev emellertid sjuk, och så fick han anställning på Papyrus. Han hade nämligen en del att säga till om vad det gällde strömmen. 43 år gammal dog han. Hans syskon och hans barn skulle ha sin del i kvarnen. Även farmor skulle ha sin av dödsboet. Kvarnen såldes därför, och arvslotterna blev små. Det var slut med släktens rikedom. En gång ville min mor, som tjänade som piga hos Bussa-Johans, ge sin blivande svärmor lite lut, som hon ändå skulle hälla ut.

– Jag har ingen lut att ge storfolket, sade fru Svensson (Bussa-Johans fru) då.”

Fadern – pappersarbetare och brandsoldat

Fadern hette Otto Olsson och var pappersbruksarbetare vid pappersbruket Papyrus. Han var en skötsam familjeförsörjare, en snäll make och far. Otto Olsson tillhörde borgarbrandkåren, vilket var mycket spännande för Eric och hans bröder. Fadern blev på detta sätt litet av en hjälte för sina söner. Eric berättade: ”Pappa var alltid mycket djärv när det brann. Han var ’oförvägen’, sade man. Han kastade sig in i lågorna.” Så hörde Eric sägas av många.

Fadern hade även andra gåvor: ”Pappa var skicklig att teckna. Om vi satt och pratade om någon människa, och om någon i sällskapet inte visste vem som åsyftades, sade han: ’Vet du inte vem det är!’ Och så tecknade han av den omtalade ur minnet.”

Modern – inflyttad till Mölndal för att få arbete

Erics far var alltså infödd mölndalsbo, men modern Emmy Olsson, född Melén, tillhörde de många, som flyttade till Mölndal för att få arbete. Eric berättade: ”Morfar och mormor hade ett hemman utanför Falköping. Mamma arbetade på Rantens hotell och kom senare till Göteborg. Där träffade hon min faster, som rådde henne att ta tjänst hos ’Osten’ (Bussa-Johan eller egentligen Johan Svensson) i Mölndal.

– Han är rik, och där får du bra betalt, sade min faster.

Mamma fick anställning där, och hon kunde både arbeta och behandla gubben (det vill säga Bussa-Johan) rätt. Ville hon ha mer betalt, hotade hon med att gå sin väg, och då blev det som hon ville.

Hon hade fyra systrar, och hon tog ned dem alla fyra hit. Alla fyra blev gifta här i Göteborgstrakten. I Falköpingstrakten skulle alla åka till Göteborg och arbeta, liksom dalfolket sökte sig till Stockholm. Mamma hade en bror, som blev kvar hemma. Han lämnade barn efter sig, och jag har kusiner uppe i Falköpingstrakten. Morfar pratade äkta västgötska, och pappa höll på att skratta sig fördärvad åt honom.”

Här måste vi förklara, att ”Osten” egentligen hette Johan Svensson och ägde hästomnibussarna, som körde passagerare mellan Mölndal och Göteborg. Han kallades ”Bussa-Johan” eller ”Osten”, eftersom han var rund som en ost.

I Mölndal lärde Emmy känna Otto Olsson, och de två blev fästfolk. Även han kunde ta Bussa-Johan rätt. Otto lyfte på mössan åt Bussa-Johan och hälsade artigt: ”God dag, nämndeman!” Då blev Bussa-Johan på gott humör. Han älskade nämligen titeln ”nämndeman”, och då gick det bra, att Otto besökte sin fästmö och blev bjuden på både kaffe och dopp.

En duktig husmor

Otto och Emmy gifte sig och fick tre söner: Ragnar (född 1908), Eric (född 1911) och Åke (född 1917). Med den tidens mått mätt var detta inte någon stor familj. Eric berättade: ”Vi var pappa, mamma och tre pojkar i vår familj. Folk var nästan avundsjuka över att vi var så få.

Jag tyckte inte om att vår yngste bror föddes:

– Vad skall vi med den skrikhalsen till, sade jag.

Han föddes under första världskriget 1917, och därför fick vi extra tilldelning. Vi fick mannagryn. Mamma lagade mannagrynsvälling, och efter vår yngste bror kallade vi den för Åkevälling.”

På äldre dagar berättade Eric gång på gång om sin mor. Han berömde henne mycket. Hon kunde göra det och det och det: ”Mamma kunde ta vara på allting. Hur skulle vi ha kunnat skaffa hus på pappas inkomst, om inte hon hade kunnat ta vara på allting, sy, pyssla och knåpa?”

Högerhanden skadas i pumpen

Hemmet var en lägenhet i Roten G 13. Vatten och avlopp saknades. Nedanför huset och strax norr om nuvarande Kvarnbyskolan låg gamla Trädgårdsskolan, och där kunde man hämta vatten. Eric berättade: ”I Trädgårdsskolans källarvåning fanns en källa, och där kunde man pumpa upp vatten. Pumpen var litet ovanlig. Det fanns stora kugghjul på den. När jag var tre år, följde jag med mamma och en annan kvinna till pumpen. De pratade och vevade. Rätt som det var fick jag in högerhanden emellan kugghjulen. Ett finger klipptes av. Det andra skadades svårt och måste amputeras. Doktor Belfrage opererade. Detta hände 1914. Jag måste i fortsättningen klara mig utan tredje och fjärde fingret på högerhanden.” Ja, så var det. Vi, som kommer ihåg Eric Ottenstam, minns att han helst ville hälsa med vänsterhanden.

En hård örfil i skolan

Så småningom var det dags för skolgång. Eric berättade: ”Jag var inte bråkig i skolan, och därför fick jag sitta längst ned i salen. Bråkstakarna brukade man sätta främst. Jag hade länge gått med en öroninflammation och hörde illa Dessutom hade jag nyss blivit opererad. Man hade stuckit hål på trumhinnan och släppt ut var. Ett och annat lyckades jag snappa upp av det som sades, men ibland svarade jag fel, eftersom jag inte hörde frågan.

En gång när jag svarat fel, började barnen omkring mig fnissa. Läraren trodde, att det var fråga om någon komplott. Han blev arg och gav mig en örfil, så att varet flöt ut ur örat. Jag berättade hemma vad som hade hänt. Mamma gick ned till skolan och gav läraren en uppsträckning. Han blev hårdare mot mig efter den dagen och ville småhämnas på mig. Jag måste plugga hårt, när jag var för mig själv, eftersom jag inte hörde så mycket under lektionerna.

Lärarna höll noga reda på vilka hem barnen kom ifrån. Det var mycket fint, om pappan var polis eller satt i stadsfullmäktige. Då fjäskades det för barnen. Kristendom behöver vi ha, men barnen var tvungna att lära sig alldeles för många psalmverser utantill på den tiden. Krigen var jag inte särdeles intresserad av. Det var alldeles för mycket om krig i historieundervisningen. Många tog inte studierna på allvar. Det enda de tänkte på var, att de skulle komma ut i förvärvslivet och tjäna pengar, så att de kunde försörja sig. Varje vecka måste man betala hemma för maten.”

Eric hörde dåligt på ena örat livet ut, särskilt när många människor pratade runtomkring. Hur mycket av hörselskadan som berodde på örfilen och hur mycket som berodde på öroninflammationen är det dock ingen som vet.

Eget hus på Kikås

Familjen hade ett rum och kök, vilket var det vanliga för en arbetarfamilj vid den tiden, men föräldrarna ville ha ett eget hus med större utrymme och trädgård. Eric berättade: ”Pappa köpte mark av trädgårdsmästare Hedberg på Katrineberg. Hedberg ägde nämligen marken häruppe. Han höll på med att bygga huset i fem år, och 1923 var huset inflyttningsklart. ’Ska ni flytta långt upp i de hemska bergen’, sade folk, när vi flyttade dit upp från Trädgården. Kikås ansågs ligga långt borta då.”

Adressen blev Nybyggaregatan 37, och huset ligger kvar än idag (2007). Här hade familjen det bra på alla sätt, men märkligt nog berättade Eric inte mycket om åren på Kikås. Liksom för många andra var det den tidiga barndomen, som var viktigast. Han berättade mycket om den tidiga barndomen i Trädgården men ytterst litet om den senare barndomen på Kikås.

Tidningspojke blir lagerchef

För sonen till en papyrusarbetare var det stora målet att bli anställd på pappersbruket, ”gruvan” eller ”guldgruvan”. Detta framtidsmål tycks aldrig ha föresvävat Erik. Han var inriktad på kontorsarbete, och så blev det också. Han berättade:

”Jag gick med tidningar i min ungdom. Jag gick runt i husen och sålde. Till slut frågade jag, om jag inte fick börja arbeta på Göteborgs-Posten. Det fick jag. Lönen var emellertid dålig, bara 30 kronor i veckan. (En papyrusarbetare tjänade däremot omkring 45 kronor i veckan.) På GP hjälpte jag som så många andra unga pojkar till med både det ena och det andra.

Jag åkte spårvagn till Göteborg – men inte hela vägen. Det gällde att se på slantarna. Det kostade 20 öre att åka till Getebergsäng. Skulle man åka vidare in till sta’n, måste man lägga till 15 öre. När jag arbetade på GP, steg jag av vid Getebergsäng och gick in till Lilla Bommen för att spara 15 öre. Det gjorde jag varje dag. Ibland hände dock, att jag gick in till Getebergsäng och åkte spårvagn därifrån in till min arbetsplats.

Göteborgs-Posten gick emellertid knackigt på den tiden, och efter en tid sade jag upp mig. Jag hjälpte sedermera Eric Östlund ibland och skrev i Ny Tid, men egentligen hade jag ingen utbildning för att skriva.

Jag arbetade inte vidare inom tidningsvärlden utan hamnade i en helt annan bransch. På senare år arbetade jag som lagerchef inom olika konfektionsfirmor: Dress, Westerlind, Wallengren. Jag gick över från den ena till den andra allt eftersom de betalade bra. Jag skötte även en del planering och pluggade bokföring på kvällarna.”

Måleri var den stora hobbyn

Eric hade även fritidsintressen. Han berättade: ”Jag arbetade mycket övertid, och så läste jag ju bokföring på kvällarna, men någon hobby måste man ha vid sidan om, och jag samlade frimärken. Dessutom hade jag måleriet.”

År 1943 eller 1944 var han med om att bilda Mölndals målarskola, som stadgade sig i mera ordnade former 1946. Från början liknade den mer en studiecirkel. En av lärarna hette Börje Hovedskou. På grund av lokalbrist flyttades verksamheten i början av 1950-talet till Göteborg, och Mölndals målarskola blev ”Hovedskous målarskola”, som finns kvar än idag (i Göteborg). Under någon tid var Eric Ottenstam sekreterare inom Mölndals målarskola.

Otto Olssons son blir Eric Ottenstam

Namnet Eric Olsson är inte ovanligt, och detta kan ha sina olägenheter, om man är verksam på en stor arbetsplats. Eric berättade: ” På jobbet var vi fyra som hette Olsson, och två av oss hette Erik Olsson. En dag kallade chefen på Erik Olsson, och jag infann mig.

– Det var faktiskt inte Er jag ville tala med utan er namne. Ni får ta och byta namn. Det är ju så populärt nu.

– Ja, men det är ett stort motstånd mot det också, svarade jag. I Mölndal räknas det som högfärd att byta namn.

– Då får ni dra lott om saken.

Vi två drog lott, och jag förlorade, och så tog jag namnet Ottenstam. Min pappa hette ju Otto, och därifrån kommer ’Otten’.”

Eric lär sig av med att tala mölndälska

Eric Ottenstam hade minnet fullt av gamla folkmålsord, och själv lärde han sig givetvis i sin barndom att tala äkta mölndälska. Det förvånade mig dock, att just han satt inne med ett så omfattande språkligt vetande. Vi hade känt varandra i många år, och jag hade aldrig upptäckt tillstymmelsen till västsvensk satsrytmik eller mölndälskt uttal hos honom. Detta förhållande har sin förklaring, och han skall själv få förklara: ”Jag har arbetat i flera konfektionsfirmor, och ofta har jag fått ta emot order i telefon. Därför var det nödvändigt att slipa av alla särmärken i mitt tal, och på det viset har det mesta av mölndälskan försvunnit.”

Ja, så har det varit, och så är det för många. Man är tvungen att arbeta bort sitt egentliga modersmål antingen man vill eller inte.

Måleriet återupptas, när Eric blir pensionär

Eric blev inte kvar inom yrkeslivet fram till pensionsåldern. Han hade nämligen en nedärvd svaghet: han hade lätt att få hjärtinfarkter. Efter ett par sådana prövningar blev han förtidspensionär. Nu hade han tid att ägna sig åt sitt måleri, och vid denna tid, på 1970-talet, började gamla Mölndal komma i ropet. Eric berättade: ”År 1975 anordnades en utställning i Stadshushallen med fotografier från gamla Mölndal. Där fanns ett foto på Roten M 36. Jag hade gjort en teckning från samma vinkel och tog den med mig. När jag stod där och jämförde foto och teckning med varandra, kom kommunalrådet Östen Pellmer och ekonomichef Berthold Wiklund bakom mig. När Pellmer fick se teckningen, sade han:

– Har du fler teckningar?

Jag svarade ja.

– Dem skall du väl visa, sade han då, och så kom det sig, att samma år anordnades en utställning med mina teckningar.”

Flera utställningar anordnades. Eric ställde ut teckningar och målningar i exempelvis: stadshushallen (1975), Mölndals lasarett (1977) och Mölndals Hembygdsmuseum (1981). Mölndals kulturnämnd anslog pengar till tryckning av en del teckningar. Eric berättade: ”Jag fick 5000 kronor av kulturnämnden för tryckning av mapparna. I gengäld fick de överta 25- 30 av mina originalteckningar. Tre pärmar trycktes, vardera pärmen i 100 exemplar. Allt som allt trycktes 300 pärmar. De såldes för 40:- styck, och mellanhanden tog 10:- i vinst, medan jag fick 30 kronor.”

Många mölndalsbor beställde tavlor av honom. Eric berättade: ”Jag har dock inte sålt annat än till sådana, som hade någon sorts anknytning till de avbildade husen.”

Artikelserier i Mölndals-Posten

I sitt måleri sysslade Eric med gamla Mölndal. Därför sökte han sig till Mölndals Hembygdsmuseum, där han träffade mig. Jag lyssnade gärna till Erics berättelser och även skrev ner dem. Med tiden sammanställde jag uppteckningarna till artiklar, som trycktes i Mölndals-Posten. Artiklarna handlade om Erics föräldrahem i Störtfjällets sluttning, barnens vilda lekar i Erics barndom, julfirande i äldre tider, Mölndals målarskola och sist men inte minst gamla ord. Eric hade varit tvungen att arbeta bort mölndälskan och välja riksspråkliga ord istället för de gamla folkmålsorden, men han kom utmärkt väl ihåg dem. Nu på gamla dagar skrev han ned dem samt förklarade deras innebörd och användning. En del av dessa uppgifter kan du ta del av på annan plats i denna databas.

Uppmärksamhet och uppskattning

Erics tid som pensionär var på många sätt en lycklig tid i hans liv. Tillsammans med sin maka Astrid bodde han i en välordnad och trivsam lägenhet på Pomonagatan 4. Astrid stödde hans arbete och uppskattade det. Runtom bland mölndalsborna blev han uppmärksammad och uppskattad. Han återknöt på äldre dagar bekantskapen med många vänner och bekanta från barndomen och ungdomen.

Eric och Sven Johnson umgicks flitigt, talades vid om gamla Mölndal och pratade om konst. Sven skjutsade Eric runt i Mölndal. Tack vare artiklarna i Mölndals-Posten nådde han ut till fler människor än någonsin. Folk hejdade honom på gatan och började tala om gamla Mölndal. På förslag av Mölndals Hembygdsförening tilldelade Riksförbundet för hembygdsvård honom år 1979 sin hedersnål med lagerkrans. Den satte han stort värde på.

Eric var dock aldrig stark. Hösten 1988 fick han på nytt en hjärtinfarkt, och efter någon tid avled han, 77 år gammal.

Eric Ottenstam hade gott minne, ibland nästan fotografiskt. Han berättade åskådligt och livfullt. Berättelser och minnen från gamla tider gjorde honom glad, snabb i talet och allmänt livfull. Han hade ett väl utvecklat sinne för humor, men han skämtade alltid vänligt. Mot andra var han artig, erkännsam och vänlig. Han hade fint sätt, uppträdde belevat och uttryckte sig vårdat. Han var alltid välklädd och välfriserad. Han var i alla avseenden en gentleman men glömde aldrig sitt ursprung och sina barndomsvänner. Gamla Mölndal, barndomshemmet och gamla mölndalsbor betydde mycket för honom under hela hans liv. Tack vare honom har mycket av denna förgångna värld bevarats i bild och skrift.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s