Hensbackakulturen i Mölndals kommun

Tidig bosättning blir äldre

Den tidigaste stenålderskulturen på Västkusten, den så kallade Hensbacka­kulturen, är företrädd även inom vår kommun genom ett fynd vid Hultet i Kållered och Skogstunaboplatsen i Lindome. Ny forskning gör dessa äldsta boplatser ännu litet äldre. Dessutom tidigareläggs den fasta bosättningen i våra trakter.

Tvärvetenskapligt

Västsvensk arkeologisk forskning har företrädesvis handlat om stenåldern, och givetvis har de äldsta fynden varit mest intressanta. Det finns dock åtskilligt att tillägga, om ämnet behandlas tvärvetenskapligt. Lou Schmitt, amerikan, fotograf och arkeolog, utgrävningsledare på Gunnebo och deltagare i utgrävningar i Bohuslän, har tillsammans med andra forskare lämnat intressanta bidrag till tolkningen av Hensbackakulturen. Jag har tidigare skrivit om hans insatser (MP 3/5 och 7/6 1995, 21/2 och 4/7 2007), och nu har ytterligare en tankeväckande artikel skrivits av Schmitt och hans vänner.

De, som har lärt känna Lou Schmitt, vet att han är vänlig, trevlig och alltid öppen för ett förutsättningslöst meningsutbyte. Sådan bör man vara, om man skall kunna få till stånd ett tvärvetenskapligt samarbete mellan flera olika vetenskapsmän, och om man skall kunna föra det i hamn. Nu har han och andra skrivit ett nytt inlägg i den ansedda engelskspråkiga tidskriften Oxford Journal of Archaeology (Lou Schmitt, Stephan Larsson, Jan Burdukiewicz, John Ziker, Krister Svedhage, Jeannette Zamon and Holger Steffen, “Chronological insights, cultural change, and resource exploitation on the west coast of Sweden during the late palaeolithic/early mesolithic transition”, Oxford Journal of Archaeology 2009).

Tidig bosättning

Redan uppsatsens titel är – som ni märker – något svårtillgänglig, och värre blir det i fortsättningen. Om sju experter skriver en uppsats tillsammans, blir innehållet med naturnödvändighet svårtillgängligare än en läsebok för lågstadiet. En uppsats i en engelskspråkig vetenskaplig tidskrift kan lätt gå även fackmännen förbi. Jag skall därför här behandla de viktigaste slutsatserna. Likheterna mellan Hensbackakulturen i Västsverige och Ahrensburgkulturen i Nordtyskland är så stora, att man nu allmänt hävdar, att det rör sig om en och samma stenålderskultur. (Lou Schmitt var år 1994 först med att hävda, att det rörde sig om samma kultur och samma stenåldersmänniskor.)

Sommartid har dessa människor – hävdar man – med sina kajaker tagit sig upp till Bohuslän, där de har fiskat och jagat säl. På hösten återvände man ner till Tyskland. Trots landhöjningen har tidvis mera land kommit att stå under vatten, därför att havsytan (av andra orsaker) har höjt sig snabbare. En sådan höjning har kunnat studeras både vid den kända stenåldersboplatsen Nösund i Bohuslän och vid Kolamossen på Risveden. Tack vare fynd och iakttagelser från dessa platser har arkeologer och geologer i båda fallen kunnat fastslå, att denna höjning av vattenytan skedde för 12 000 år sedan. Redan då fanns alltså stenåldersmänniskor häruppe. Genom att undersöka boplatsernas läge i förhållande till havsytan kan arkeologerna fastslå, att så mycket som 40 procent av Hensbacka-boplatserna tillhör det tidiga skedet.

Fisk och säl

Arkeologerna har tidigare velat tidfästa dessa boplatser till mellersta stenåldern, eftersom bland fynden finns flintavslag av en viss typ. Dessa avslag kallas på engelska ”microburins” och är ett slags smärre flintbitar, som har blivit över vid tillverkning av flintredskap. Med hjälp av ett stort uppbåd av internationella undersökningar kan författarna dock visa, att dylika avslag förekom även under äldre stenåldern, fastän avslagen blev vanligast under mellersta stenåldern.

Författarna understryker återigen, att den tidens människor måste ha varit inriktade på att fiska och att jaga säl. Boplatserna ligger nämligen vid vattnet, nära fiskarnas lek- och yngelplatser. Sälarna brukade uppsöka även dessa grunda vatten, när fiskarna drogs dit för att yngla av sig. Hensbackakulturens bosättare måste alltså ha varit inriktade på fiske (av torsk, sill och lodda) och säljakt. Under vintrarna har de sannolikt bytt fisk, sälkött och sältran mot renkött, när de har träffat renjägarna nere i Nordtyskland. Sådana stora samlingar av folk under vintern ger ofta upphov till motsättningar och stridigheter. (Författarna hänvisar då och då till etnografisk forskning. Så även i detta fall.) Dylika motsättningar i vinterlägren kan ha lett till att en del av Hensbackakulturens människor tidigt bosatte sig stadigvarande häruppe på Västkusten. Genom avtappning av den baltiska issjön och genom fortsatt landhöjning försvann både Öresund och Bälten tillfälligt för omkring 11 600 år sedan, och båtfärder mellan Västkusten och Nordtyskland försvårades därför. Eftersom antalet tidiga boplatser är många, drar författarna slutsatsen, att Västkusten fick en bofast befolkning för omkring 11 000 år sedan.

Internationell diskussion

Käll- och litteraturanvisningarna kräver fem sidor och en halv med liten stil. Detta är mycket djuplodande forskning, stödd av sakkunskap från skilda ämnen. Jag kan inte självständigt bedöma uppsatsen, och detsamma torde gälla även flertalet arkeologer. Jag har dock velat sprida kunskapen om detta intressanta inlägg genom att återge huvudtankarna. Den huvudsakliga slutsatsen är, att Hensbackakulturen torde vara äldre än man tidigare har föreställt sig, och att Västkusten fick fast bosättning tidigare än man förut har menat. Viktigt är att Hensbackakulturen nu har dragits in i den internationella forskningen. Stenålderns människor var inte begränsade av långt senare uppdragna riksgränser. Då bör inte heller forskningen vara det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s