Karl Johan bestämde kursen

Kungaätten Bernadottes 200-årsjubileum

 I år har 200 år förflutit sedan den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk tronföljare. Han kom att i viktiga avseenden styra utvecklingen. De i huvudsak goda följderna av hans politik fortsätter in i våra dagar. Därför finns det många anledningar att behandla både honom och 200-årsjubileet.

Kejsar Napoleon av Frankrike var under 1800-talets första årtionde den starkaste härskaren i Västeuropa och Mellaneuropa. Han ändrade gränser och tillsatte konungar som han ville. Han var enväldig härskare i Frankrike och drev en ren och rå maktpolitik gentemot andra länder. På grund av ockupation, väpnat hot och krig kunde han driva igenom sin vilja. Napoleon besegrades emellertid vid Leipzig 1813 och Waterloo 1815. Han miste sin kejsarkrona och all makt. De av honom tillsatta kungarna och ämbetsmännen förlorade sina ämbeten och sin makt. De måste i allmänhet gå i landsflykt. Själv dog han som statsfånge på en enslig ö ute i Atlanten. Under en – mycket kort – övergångstid hade den nye franske kungen två av Napoleons befattningshavare i ledande ställning. Talleyrand var utrikesminister och Fouché polisminister, men snart var även de borta.

År 1818 fanns egentligen bara en av Napoleons befattningshavare kvar i ledande ställning, nämligen före detta marskalken Jean Baptiste Bernadotte. Efter att framgångsrikt ha styrt Sverige och Norge som kronprins blev han år 1818 konung av Sverige och Norge under namnet Karl XIV Johan. Hans hustru Desirée Clary blev drottning av Sverige och Norge. Avundsjukan bland deras franska vänner och bekanta var enastående. Napoleon hade fört en rå maktpolitik och egentligen inte brytt sig om något annat än sin egen vilja. Därför hade han lyckats med konststycket att få Europas samtliga stormakter att samarbeta mot honom. Karl Johan var dock hela tiden angelägen om att föra en politik, som gagnade medborgarnas intressen och önskemål. Bland annat därför blev hans levnadsöde ett helt annat.

Karl Johan hade tillhört de många fransmän, som var starkt kritiska till Napoleons envåldsmakt och krigspolitik. Som svensk kronprins anslöt han sig till Napoleons fiender. Sverige deltog i kampen mot Napoleon 1813, och Karl Johan stod bakom fälttågsplanen, som ledde till Napoleons nederlag. Dessa beslut vållade Karl Johan stor vånda, men han visste, att varken Frankrike eller andra europeiska länder skulle få leva i lugn, så länge Napoleon härskade.

Tack vare Napoleons nederlag fick Sverige och övriga Europa en långvarig fred. Detta var ett av Karl Johans mål. Han har efterlämnat ett bevingat ord: ”Freden är det enda ärorika målet för en vis och upplyst regering.” Orden är mycket märkliga, om vi betänker, att en dåtida yrkesmilitär har yttrat dem. Ännu märkligare är de, därför att Karl Johan menade vad han sade. Napoleon har inte lämnat sådana ord efter sig, och hans regering visade, att Napoleon inte var beredd till några som helst uppoffringar för fredens skull. Karl Johan hade däremot freden som mål. Han kunde inleda vår snart 200-åriga fred.

I svensk historieskrivning har man ofta framhävt Karl Johan som en konservativ självhärskare. För att bilden skall bli fullständig, måste dock påpekas, att han även var ett barn av den franska revolutionen. Han var i många avseenden frihetsvänlig, och denna lyhördhet för folkens önskningar om inflytande och medbestämmande bidrog till den fredliga samhällsutvecklingen i Sverige och Norge efter 1809.

År 1809 avsattes Gustaf IV Adolf genom en statskupp. Den starka kungamakten försvann. Sverige fick en ny författning, och riksdagen återfick sin starka ställning. Karl Johan kom från det enväldigt styrda Frankrike men fann sig i de nya förhållandena. På senare år fick han mycket besvär med en stark opposition i riksdagen, men han gjorde aldrig några försök att inskränka riksdagens makt och tycks inte ens ha haft några tankar åt det hållet. Utvecklingen var som bekant en helt annan i Frankrike, där försöken att inskränka folkrepresentationens befogenheter ledde till revolutionerna 1830 och 1848.

Ännu mer uppseendeväckande är Karl Johans tillmötesgående i fråga om norrmännens frihetssträvanden. Karl Johan hade besegrat även Danmark, som var Napoleons bundsförvant. Han tvingade danskarna att till Sverige avträda Norge. Norrmännen fanns sig inte i detta utan förklarade sig självständiga, antog en egen författning och valde en egen konung. Karl Johan ryckte då in i Norge med den svenska hären. De svaga norska styrkorna drog sig tillbaka, och deras nyvalde kung tvingades att lämna landet. Karl Johan hade kunnat driva igenom vilka villkor som helst. Till stor besvikelse för många svenskar nöjde han sig dock med att genomdriva unionen mellan Sverige och Norge. Däremot fann han sig i att Norge skulle vara ett eget kungarike med egen folkrepresentation, och han godkände den revolutionära norska författningen. Unionen blev härigenom visserligen svag, men å andra sidan fann sig norrmännen utan större knot i föreningen med Sverige under de första 50 åren. Norges fria författning gav norrmännen goda möjligheter att arbeta parlamentariskt och fredligt för Norges fulla oavhängighet. I vår tid är vi vana vid väpnade frihetsrörelser, attentat och terrorism. Ingenting av detta förekom under Norges frihetskamp. Inte ett skott avlossades. Under denna kamp förekom inga dödsoffer, inga attentat, inga martyrer, inga kravaller. En av orsakerna var att norrmännen – tack vare sin författning – hade alla möjligheter att arbeta fredligt och parlamentariskt genom Stortinget. Som bekant frigjorde sig norrmännen fullständigt 1905, men Karl Johans ryttarstaty står kvar i Oslo, och stadens paradgata heter fortfarande ”Karl Johans gate”, populärt kallad ”Karl Johan”. Konungen hade tagit stora hänsyn till norrmännen, och de återgäldade vänligheterna med att hedra hans minne. Minnesmärkena över Napoleon överlevde däremot inte hans fall. I både Sverige och Norge erkände Karl Johan alltså folkrepresentationens rättigheter. Detta ledde i båda fallen till en fredlig samhällsutveckling.

Sverige fick en ny tryckfrihetsförordning 1810. Den inskränktes genom indragningsmakten 1812. Regeringen fick rätt att dra in misshagliga tidningar. I detta avseende inskränktes allmänhetens fri- och rättigheter. Karl Johan har blivit hårt dömd av eftervärlden för dessa inskränkningar. Vad gäller tryckfriheten var han inte framsynt. Det är beklagligt men inte överraskande, att han delade sin samtids misstro mot tryckfriheten. Den var ny och oprövad. Under frihetstiden, som omfattade drygt 50 år (1719-1772), hade Sverige tryckfrihet under enbart ungefär sex år (1766-1772). I Frankrike hade synnerligen råa och hätska utgjutelser i tryck lett till svårartade uppträden under revolutionen. I Sverige var tidningspressen delvis ansvarig för att pöbeln mördade riksmarskalken Axel von Fersen 1810. Indragningsmakten kom som en följd av sådana övertramp, men den blev själv ett ännu värre övertramp.

Karl Johan var fransman och vid valet till tronföljare 1810 inemot 50 år gammal. Hans omdöme var moget, och han kunde betrakta Sverige fördomsfritt. Till skillnad från svenskarna insåg han, att Sverige var en småstat, som borde föra en småstats försiktiga utrikespolitik. Svenskarna var däremot fångna i det förgångna och levde på minnen från ”fornstora dar”, då Sverige hade varit något av en stormakt i Nordeuropa. Endast som bundsförvant till mäktiga stormakter borde Sverige våga sig in i krig, och helst skulle det helt avstå från krigiska äventyr, föra en neutralitetspolitik och hålla sig väl med stormakterna i sitt grannskap. Detta var Karl Johans åsikt och målsättning. När Sverige under Karl Johans ledning ingrep i befrielsekriget mot Napoleon, hade Sverige Ryssland, Preussen, Österrike och England som bundsförvanter. Med så många och mäktiga bundsförvanter var kriget ganska riskfritt för Sveriges del. Freden var dock Karl Johans övergripande mål. Därför var han noga med att Sverige skulle hålla sig väl med Ryssland. Hans ryssvänlighet var allt annat än omtyckt i Sverige. Så sent som 1808 hade ryssarna erövrat Finland. Många svenskar drömde om att i förbund med Frankrike återerövra Finland. Karl Johan begrep emellertid, att det var bättre att stå väl med Ryssland, en angränsande stormakt, än att sluta förbund med Frankrike, en avlägsen stormakt, som hade gjort alla andra stormakter till sina fiender.

Karl Johans anpassnings- och undfallenhetspolitik gentemot Ryssland blev stilbildande för svensk utrikespolitik. På samma sätt har Sverige uppträtt gentemot Tyskland och västmakterna. Denna politik har dock sällan varit omtyckt. Särskilt Sveriges eftergifter gentemot Tyskland under andra världskriget har klandrats. Mindre känt är, att Sverige beredvilligt gick även västmakterna tillhanda under krigets slutskede. Undfallenhetspolitiken hade ingenting med politiska sympatier att göra. Karl XIV Johan, som värdesatte både författningar och folkrepresentationer, hade givetvis inte något till övers för det frihetsfientliga, enväldigt styrda Ryssland. En son av franska revolutionen kunde inte älska livegenskapens Ryssland. Däremot underlättades Karl Johans ryska inriktning av, att han blev vän med tsar Alexander I, som var en artig, tillmötesgående och – i viss mån – frihetsvänlig man. På samma sätt har hans efterföljare ofta fört en utrikespolitik, som de visserligen fann nödvändig men kanske egentligen innerst inne ogillade. Så var det inte minst under andra världskriget. Karl Johans anpassnings- och undfallenhetspolitik gentemot stormakterna är en lämplig och ibland livsnödvändig politik för en småstat, men varken då eder senare har den varit omtyckt.

Det bör därför tilläggas, att denna politik balanserades av svensk neutralitet. Karl Johan införde den svenska neutraliteten. Han deltog visserligen i fälttågen mot Napoleon 1813, men då Napoleon återkom till makten 1815, förklarade sig Sverige neutralt och har så – med få undantag – förblivit sedan dess. Neutraliteten har ibland varit mera ord än verklighet. Viktigare har varit att Sverige har varit alliansfritt. Omfattande samarbete med främmande makter har förekommit, men alltifrån Karl Johans tid var man angelägen om att inte ikläda sig några utrikespolitiska förpliktelser gentemot främmande makt. Undantagen är endast novembertraktaten 1855 och det svenska stödet till Danmark 1848.

Redan under hans första tid i Sverige begrep man, att Karl Johan skulle räknas till Sveriges största statsmän, som har gjort en insats i hela Europas historia. Man skrev ned sina minnen av konungen. Otroligt mycket har skrivits om honom, och många har forskat. Mycket ny kunskap har framkommit, men huvuddragen var välkända redan från början. Omvärderingarna har lyst med sin frånvaro. Störst intresse har ägnats åt hans krig och hans utrikespolitik, de fyra åren 1810-1814. I själva verket var han dock Sveriges styresman ända fram till sin död 1844, men dessa år, fyllda av vardagsarbete och stridigheter med riksdagsoppositionen har intresserat mindre. Föga uppmärksamhet har ägnats åt ett storverk, som han uträttade i det tysta: Han fick ordning på de svenska statsfinanserna. Under hela 1700-talet och några år in på 1800-talet hade Sverige varit en småstat, som hade försökt ägna sig åt stormaktspolitik med aktiv utrikespolitik och krig. Följden blev ökade utgifter, budgetunderskott och statsskuld. Karl Johan övergick till fredlig småstatspolitik och ägnade stort intresse åt både rikets finanser och sin privatekonomi. Han fick ordning på bägge. Statens finanser var och förblev i balans en bra bit in på 1900-talet.

Betraktar man kungens insatser vad gäller de stora dragen, blir bilden övervägande fördelaktig. Går man honom in på livet, hittar man däremot snart åtskilligt att hänga upp sig på. Konungen gjorde oftast ett mycket gott intryck på dem, som gjorde hans bekantskap. Han var vänlig, frikostig, erkännsam, ädelmodig och vältalig. Lärde man känna honom närmare, fann man dock, att han kunde vara även härsklysten, häftig, misstänksam, envis och hård i nyporna. Karl Johans stora välvilja och enastående förmåga att vinna människor överbryggade hans mindre tilltalande egenskaper – men inte i längden för dem som hade mycket med honom att göra. De som var lättstötta kunde lätt bli hans fiender. Han var klarsyntare än de flesta i sin samtid, men givetvis gjorde även han felbedömningar. Så här i efterhand är det lätt att se, att han missbedömde värdet av unionen med Norge och dess livskraft. Unionen hade främst psykologisk betydelse. Den var en tröst för förlusten av Finland. Så länge Sverige och Norge var förenade, var Sverige något litet mer än en småstat.

Redan under sina första år i Sverige hade han på ett tillfredsställande sätt lyckats lösa alla stora frågor. Mänskligt att döma borde han ha kunnat få en lugn och bekymmerslös ålderdom. Det blev inte riktigt så. Hans regering förbittrades av stridigheter kring frågor, som så här i efterhand ter sig förhållandevis små.

I år kan ätten Bernadotte fira 200-årsjubileum som svensk kungaätt. Ingen annan svensk kungaätt har innehaft kungadömet lika länge. (Möjligen kan den vikingatida ynglingaätten ha styrt längre, men uppgifterna om denna är få och osäkra.) En anledning till detta långvariga troninnehav är, att stamfadern Karl Johan genom klok och framsynt politik skapade förutsättningar för fred och lugn samhällsutveckling.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s