Vårt västsvenska Birka

Innan Gustaf II Adolf år 1621 grundade Göteborg, var Lödöse och Kungälv Västergötlands hamnstäder för utrikeshandel. Visserligen låg Kungälv i Bohuslän och tillhörde fram till 1658 Norge, men under medeltiden, innan kungarna ännu inte hade makt att pålägga skatter och tullar, betydde gränserna inte mycket – åtminstone inte för handeln, som förblev livlig, även trots sentida påbud. Båda städerna både härjades och flyttades under århundradenas lopp. Båda gick tillbaka, ohjälpligt och allvarligt, efter Göteborgs tillkomst. Lödöse försvann rentav helt hållet. Försvinner staden, försvinner lätt även dess historia. Arkiv, föremål och byggnader är borta, och det är inte lätt att pussla ihop en sammanhängande historia av de spridda skärvor, som finns på annat håll. Både i Lödöse och i Kungälv kom detta arbete igång sent. Lödöse fick sitt museum för några år sedan. Kungälv arbetar ännu på att få ett.

Som ett led i detta arbete skall man se boken:
Nordiska möten. Antologi utgiven av Föreningen Kungälvs Musei Vänner till 900-årsjubileet av Trekungamötet i Kungälv 1101. Redaktör: Lars Linge. Kungälv 2001. 141 s. ISBN 91-631-0999-9.

Som mosaikbitar i en stor mosaik, vari många viktiga bitar tyvärr är borta för alltid, kan man se de olika författarnas inlägg i denna samlingsvolym om Kungälvs äldsta historia. Ett av de ämnen, som behandlas minst, är just trekonungamötet 1101. Bokens redaktör erkänner utan omsvep: ”vi vet helt enkelt för litet om det”. Hans uppfattning överensstämmer med mina slutsatser i ämnet (framlagda i Hembygden, årsbok för Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund, 2001 och 2002). Kristina Bengtsson gör dock ett intressant försök att utpeka mötesplatsen och stannar för Kongsvallen på gården Mariebergs ägor vid Göta älv strax nordost om Kungälv. Lars Hermanson påpekar att den tidens toppmöten – i motsats till senare tiders – var ett slags släktträffar, där man gjorde upp om giftermål och fördelning av släktjord. Däremot kan man inte hålla med om slutsatsen, att tidens kungar var mindre intresserade av gränser. Enligt skalden Gisle Illugason hade Magnus barfot före 1101 års möte erövrat femton härader.

Henrik Janson bidrar med ett värdefullt påpekande om 1101 års möte: Under de gångna århundradena hade de nordiska kungarna gång på gång försökt erövra varandras riken, men nu avstod man från dylika erövringsförsök. De tre nordiska kungarna ”erkände varandras ömsesidiga oberoende och integritet som kungar över kungarikena Danmark, Norge och Sverige”.

Friden blev dock inte långvarig. I början av 1100-talet hade Sigurd Jorsalafar ett kastell i Kungälv, och Thomas Lindkvist fastslår: ”Kungahälla var vid denna tid inte främst en handelsstad utan mer en bas för krigiska och plundrande kungar”. År 1123 företog han ett allt annat än kristligt korståg till Småland. År 1135 råkade Kungahälla illa ut. Venderna anföll, plundrade och brände orten. Lars Lönnroth skärskådar kritiskt Snorre Sturlassons mycket sagoaktiga skildring. Enligt Snorre skulle staden därefter aldrig ha blivit vad den hade varit, men arkeologen Jens Rytter visar, att storhetstiden började efter 1135, och att inslagen av hantverk först nu blir många. Tack vare benfynden kan Maria Vretemark påvisa, att man har ägnat sig åt långväga handel. Renhorn har förts till Kungahälla och använts som råämne inom kamtillverkningen. Man har även hittat valrossbetar, späckhuggartänder och revben från valar. Från inlandet har äldre oxar förts till kuststaden. I gengäld finner man i inlandsstaden Skara kotor efter stor torsk, långa och sej. Handelsutbytet har alltså varit livligt. Staden hade därför stor betydelse, vilket avspeglas i borganläggningarna Ragnhildsholmen och den mäktiga Bohus fästning, en av Västsveriges största sevärdheter. Rune Ekre, vår främste kännare av Lödöse, ger oss en elegant sammanfattning av historien om borgar och möten samt dessutom en väl underbyggd redogörelse för jordfallet, jordskredet som för en tid täppte till Göta älv – men inte Nordre älv, där Kungahälla låg. Betydelsen av detta jordskred har ofta övertolkats, men Ekre för in frågan inom rimlighetens gränser.

Lars Linge har skrivit en känd och ofta åberopad avhandling om ”Gränshandeln i svensk politik under äldre Vasatid”. I denna bok återkommer han till ämnet. De danska kungarna ville draga Västergötlands handel över danska sjöstäder, men de svenska kungarna ville draga den över svenska handelsstäder. Gamla Kungahälla låg en bit ner efter Nordre älv, men redan 1308 hade Bohus fästning anlagts på en holme, där Nordre älv utgår från Göta älv. Detta läge var mycket förmånligare, om man ville fånga upp Västergötlands handel. Linge påvisar, att redan på 1360-talet fanns ”härbärgen” strax utanför fästningen, och att de, som ville bygga och bo här, fick stadsprivilegier redan 1505. Först 1613 gavs kunglig befallning att staden skulle flyttas till Fästningsholmen, men mycket länge hade man alltså varit inriktat åt detta håll. Enligt gängse uppfattning skulle staden redan på 1500-talet ha varit av ringa betydelse. Linge visar att så inte var fallet. Svenskarna var oroade av handeln över Kungälv, och köpmän från Kungälv hade stora fordringar hos svenska adelsmän. Först efter Göteborgs tillkomst kom Kungälvs tillbakagång.

Snorre Sturlassons skildringar från Kungälv är visserligen diktning, vars historiska värde är ringa, men dess litterära värde är desto större. De har inspirerat Selma Lagerlöf. Både Snorre och Selma inspirerade i sin tur textilkonstnärinnan Selma Johansson, som utförde vackra bildvävnader med motiv ur Kungahällas historia. Om henne skriver Kerstin Berg och Nils Zandhers. Kerstin Berg har tidigare skrivit ett större arbete om Selma Johansson, som nådde oanade höjder i sina Kungahällavävnader.

Diktningen har mycket stor betydelse för historieintresset, men vårt vetande måste vi hämta från annat håll, och då är boken ”Nordiska möten” utmärkt som sammanfattning av de rön som har framlagts här och var i allsköns publikationer och som presentation av nya rön. Varje avsnitt följs av en ”Bibliografisk kommentar”. Tack vare dessa hänvisningar till källor och litteratur är det lätt att komma vidare i ämnet. Föreningen Kungälvs Musei Vänner är att lyckönska till en värdefull skrift, och liksom man här har sammanfört och presenterat historisk kunskap, kan man önska att Kungälv skall kunna sammanföra fynd och andra föremål från olika museers magasin till ett museum i Kungälv och presentera dem där.

Den mest eggande forntidsgåtan pockar på vidare behandling och har inte medtagits i denna skrift, eftersom ingenting nytt ännu kan tillföras. Det finns en allvarlig och kraftig motsättning mellan arkeologins vittnesbörd och de skriftliga källorna. De arkeologiska fynden visar, att staden Kungahälla (vid Kastellegården) inte är äldre än 1100-talet, men enligt de isländska sagorna skulle Konungahälla ha varit ett viktigt kungasäte för norrmännens hövdingar och kungar redan under vikingatiden, flera århundraden tidigare. Man har förgäves försökt finna spår efter detta vikingatida Kungahälla. Man har grävt  både här och var vid Kastellegården, och man har letat vid Ragnhildsholmen (på andra sidan älven). Allt förgäves. Arkeologen Kristina Bengtsson har dock med hjälp av ortnamnen hävdat, att Kungahälla ursprungligen skulle ha varit en kungsgård vid det stora järnåldersgravfältet i Ytterby. Här ­- men inte vid staden – finns ett berg eller en häll, som skulle ha kunnat ge upphov till namnet Kungahälla. Senare skulle en köpstad ha uppstått sydost om kungsgården, och staden skulle ha fått övertaga gårdens namn. Om detta är riktigt, skulle vi få en västsvensk motsvarighet till Uppåkra och Lund, Adelsö och Birka, Fornsigtuna och Sigtuna, Gamla Uppsala och Uppsala (ursprungligen Östra Aros). I alla dessa fall har den sentida orten haft en äldre föregångare, som i Birkas och Uppsalas fall har varit just en kungsgård. Kungahälla skulle kanske kunna visa sig vara vårt västsvenska Birka. Västsvensk arkeologisk forskning har i hög grad varit inriktad på stenåldern och har inom detta område fått fram uppmärksammade rön, men här finns en möjlighet att utmärka sig även inom vikingatidsforskningen. För att komma vidare krävs pengar till utgrävningar. Var finns sponsorerna?

Lars Gahrn
Tidigare tryckt i Borås Tidning 14/7 2002

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s