Omfattande och givande grävningar väntar oss

I Nordiska Folkhögskolan i Kungälv hölls, tisdagen den 24 augusti 2010, ett seminarium kring Kungahälla. Ett antal experter på nordiska boningsorter för kungar och stormän höll föredrag om sina utgrävningar och forskningar. Dagen dessförinnan hade experterna besökt utgrävningsområdet och gett goda råd för fortsatta utgrävningar och vidare arbete. Seminariet innebar ett genombrott inom forskarvärlden för Kungahällaprojektet. Kristina Bengtsson själv blev så upplivad och glad över detta genombrott, att hon omöjligt kunde sova natten mellan måndag och tisdag. (Hon lär ha somnat först framåt halv fyra på morgonen.)

Filosofie doktor Johan Ling från Göteborgs Universitet har lett grävningarna i Ytterby. Han tjänade som moderator på seminariet. Alla hade mycket att berätta, och trots Lings insatser tog även detta seminarium längre tid än beräknat.

Inledningsvis berättade några av de inblandade om Kungahällaprojektet. Anna-Lena Gerdin berättade om fornfynd och fornlämningar i Ytterbydalen. Framförallt berättade hon dock om utgrävningarna vid gravfältet. Omedelbart nedanför gravfältet har man påträffat en stor hallbyggning, men även uppe på ”hällan” finns bebyggelselämningar. Inte mindre än 37 kilo keramik hade man hittat hittills vid en undersökning av en bronsåldersboplats söder om gravfältet.

Kristina Bengtsson redogjorde för sin forskning, som hade lett till återupptäckten av det vikingatida Kungahälla. Hon påpekade, att nere vid Kastellegården fanns endast en förhistorisk grav, men vid gravfältet i Ytterby inte desto mindre än 160 anläggningar. Även arkeologisk statistik har mycket att säga.

Simon Karlsson och Joel Westblom berättade vidare om utgrävningarna vid gravfältet. Man hade påträffat lämningar efter tre hus. Det yngsta är störst och intressantast, en hallbyggnad från folkvandringstid-vendeltid, 48 meter lång och nio meter bred, med andra ord ”en gigantisk byggnad” för den tiden. Pollenprover visar, att våtmarks- och ängsväxter saknades inom byggnaden. Man har alltså inte haft kor eller hästar inom byggnadens väggar, såsom har varit vanligt i andra långhus. Däremot tycks hallen ha haft en köksdel.

Hanna Löfqvist redogjorde för Kungahällaprojektets utåtriktade verksamhet. Bland annat förbereds en webbsida. Man skall lägga ut de mest intressanta fynden med både bild och beskrivning på nätet. Skolbarn skall få pröva på grävningsarbete och andra sysslor för arkeologer.

Därmed hade Kungahällaprojektets folk sagt sitt. Nu var det dags för de inbjudna gästerna att dela med sig av sina erfarenheter. De hade mycket av intresse att berätta. Jag skall emellertid redogöra enbart för sådana rön, som är användbara inom det framtida arbetet med Kungahälla.

Filosofie doktor Bengt Söderberg från Riksantikvarieämbetet UV Syd var först ut. Han redogjorde för metalldetektering. Hallbyggnaden vid gravfältet hade gjort starkt intryck på honom. Huset hade haft lång brukningstid, och bredden visade byggnadens betydelse. ”Detta är ett skolexempel på maktarkitektur.” Han var utifrån sina erfarenheter övertygad om, att denna ort har bestått av flera platser med olika uppgifter, och att man än så länge hade stött på bara en av dem. Man kan tänka sig, att där har funnits en handelsplats och verkstadsplats, ett skeppsvarv, en kultplats, en kyrka, en befästningsvall och annat dylikt. Han ställde dock frågan: Var fanns metallföremålen? Sådana har stor betydelse för en grävning. Välformade metallföremål kan bli sinnebilder för en plats. Har man sådana att visa upp, är det lättare att intressera sponsorer för att bidraga med pengar.

De flesta metallföremålen ligger i matjorden, alltså ganska ytligt. Han gav det värdefulla rådet: Ta inte bort matjorden genom avbaning. I skogsmark ligger en stor del av metallföremålen alldeles under förnan. Vem skall få genomföra dessa metalldetektorundersökningar på jakt efter metallföremål? Både experter och vanliga arkeologer gör insatser, men många lekmän kan anlitas. Inom slagfältsarkeologin har man stor erfarenhet av ”extensiv metalldetektering”. För att inte förvillas i det oändliga av sentida kapsyler och dylikt, kan man bana av de översta centimetrarna av jorden, men i övrigt tillråddes stor försiktighet.

Professor Lars Jörgensen föreläste om Tissö på Själland, ett 1,5-1,6 kilometer långt område, där det fanns ett område för det översta skiktet, en samlingsplats, ett kultområde samt ett hantverks- och handelsområde. Jörgensen talade alltså om ett sådant område, som Bengt Söderberg hade i tankarna. Man hade börjat med att metalldetektera området. Här och var fanns många fynd samlade på en mindre yta. Då förstod man, att här fanns ett av platsens delområden, och att man borde gräva just här. Han visade upp en rik provkarta på vackra metallföremål av det slag, som Bengt Söderberg hade efterlyst.

Professor Björn Ambrosiani berättade om Birkagrävningarna. På ett 350 kvadratmeter stort område har man grävt ut uppemot 40 nivåer. Grävningarna har givit en värdefull detaljkunskap, och Ambrosiani kunde gång på gång bidra med värdefulla erfarenheter från Birka, när Kungahällafynden dryftades. Man vet hur husen var byggda, hur kort livslängd de hade och så vidare. Kungsgården låg på Adelsö och köpstaden Birka på Björkö. Här finns alltså en likhet med Kungahälla, där kungsgården låg i Ytterby och köpstaden nere vid älven. Genom landhöjningen har den tidens bryggor hamnat uppe på land. Kungsgårdens brygga ligger en halvmeter högre än Birkas äldsta brygga. Här liksom i Kungahälla är alltså kungsgården äldst, köpstaden har kommit senare. Vid kungsgården finns terrasser, och på en av dem bör en hall ha stått under hallbyggnaden i tegel från 1200-talet. Inom Ambrosianis grävningsområde i Birka har man inte stött på några långhus. Däremot fanns långhus på terrasser uppe vid stadsvallen och inom borgen. Dessa långhus tycks dock ha haft andra uppgifter än motsvarigheterna inom kungsgården på Adelsö. I kungsgård och köport är alltså bebyggelsen av delvis olika slag.

Museumsinspektor Tom Christensen vid Roskilde Museum redogjorde för det sagoomsusade Lejre på Själland, Danmarks motsvarighet till Gamla Uppsala. Här skulle enligt sagorna Danmarks gamla kungar av Sköldungaätten ha haft sitt kungasäte. Vad som berättas om dessa kungar är dock allt emellanåt alltför sagoaktigt. Källkritiska historiker har därför utmönstrat dessa kungar, och Lejre har försvunnit ut ur Danmarks historia med dem. Genom arkeologiska utgrävningar har Lejre dock kommit tillbaka. Här fanns ”stabil bebyggelse över lång tid”. Här fanns flera stora byggnader samtidigt, bland andra en stor hall, som låg endast halvannan meter från den stora gravhögen. (Hallbyggnaden i Kungahälla låg på samma sätt snuddande nära gravfältet.)

Enligt sagorna hade Sköldungarna kopplingar till björnar. Därför är det mycket intressant, att man har hittat en björnkäke i Lejre, fastän björnarna dog ut på Själland för 5 000 år sedan. Uppenbarligen har man i Lejre på något sätt varit intresserad av björnar. Man hade även funnit en liten statyett av en man på en stol med två fåglar på ömse sidor. Uppenbarligen var detta krigsguden Oden, gudarnas konung och hövdingarnas gud framför andra. Tom Christensen påpekade, att sagorna som regel har en sanningskärna. Även om berättelserna om kungarna är sagoaktiga, kan kungarna ändå vara historiska, och framför allt är platsen, som de förknippas med, ett historiskt belagt kungasäte. Arkeologin har återerövrat Lejre som ett av Danmarks kungasäten. Hans rön är av stor betydelse för bedömningen av både Kungahälla och Gamla Uppsala. Det, som berättas om dessa orters kungar, är ofta tvivelaktigt eller ren diktning, men det hindrar inte, att kungarna har funnits till, och att de har uppehållit sig i Kungahälla eller Gamla Uppsala.

Filosofie doktor Frode Iversen från Oslo universitet, föreläste om kungsgårdar och kronogods i Viken, det vill säga områdena väster och öster om Oslofjorden. Området Viken omfattade även det nuvarande Bohuslän, som då var uppdelat i Ranrike och Elvsyssel. Föredraget var mycket innehållsrikt, och förhoppningsvis kan man vänta flera ingående undersökningar. Vad gäller gravfält finns en stark ansamling kring Oslofjorden. Vad gäller ”kungshögar”, alltså större gravhögar för hövdingar eller rentav kungar, finns en stark ansamling av sådana på västra sidan av Oslofjorden. Härav kan man dra slutsatserna, att södra Norge har varit folkrikt, och att många hövdingar och kungar har uppehållit sig här i söder. Vad gäller Ranrike och Elvsyssel fanns här under senmedeltiden flest kronogods i Viken. Området som helhet hade inte färre än 1 850 kronogods. Det var alltså viktigt för kungen att äga gårdar i Viken och särskilt inom nuvarande Bohuslän.

Iversen hade undersökt var svenska kungabrev utfärdades och hade funnit att under medeltidens lopp blev det allt vanligare att de utfärdades i städer och allt ovanligare, att de utfärdades på landsbygden. Den slutsats man kan dra härav är, att Bohuslän bör ha varit ett område, där kungen med förkärlek uppehöll sig, och att köpstaden Kungahälla måsta ha blivit allt viktigare som kungasäte i Bohuslän.

Seminariet i Kungälv gav alltså många uppslag. De flesta anade redan på förhand, att utgrävningarna skulle bli omfattande och långvariga. Denna insikt bekräftades av föredragen om Birkagrävningarna och de danska grävningarna. Man skämtade med Johan Ling och sade, att han skulle bli tvungen att gräva tills han blev 95 år gammal. Han bara skrattade och tycktes inte alls ha något emot dessa framtidsutsikter. Alla begrep nämligen samtidigt att grävningarna skulle bli intressanta och givande.

Lars Gahrn

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s