Livet på landet – både angenämt och ”hälften dött”

I Christina Halls visbok (påbörjad 1766) finns även Carl Michael Bellmans skaldebrev till sekreteraren Herman Låstbom (senare adlad af Låstbom), dagtecknat Visbohammar den 20 november 1764. Brevet avtrycks här med tillstånd av Niklas Krantz. Stavningen är normaliserad och skiljetecken har utsatts.

 1)  Ädel och högaktad, min gunstig herr sekreter,
     tag ej illa upp, att jag härmedelst nalkas er!
     Denna postdag jag visst underlåta ej vill
     att med mindre ha den äran skriva eder till.

                              #

2)  Tack, tusend tack för sist, min söta bror,
     för all vänskap och allt gott, som i ditt hjärta bor.
     Tack för hurtigt lag hos Pilgrens, Rybecks, fru Bas,
     schackspil, pipor, kaffe, sång, musik och mycken grace!

                              #

3)  Eljest så mår jag – Gud vare lov! – rätt väl
     här på landet, kära bror, fast med en ängslig själ.
     Uti ett par gamla tofflor går jag nu här,
     randig nattrock och halvärmor, piskperuk och krås.

                              #

4)  Bonden han tröskar, och löven falla av.
     Björnen bäddar sängen. Svalan dyker till sin grav.
     Oxen går snart ur det gröna, vill till sitt bås.
     Vargen tjuter. Ugglan gråter. Vintren nalkas oss.

                              #

5)  Ja, så där går det, min hjärtans bror, ja men.
     Den som vore väl i graven och i himmelen,
     eller också ägde tusend plåtar kontant,
     kunde leva nöjd och låna ut på pant!

                               #

 6)  Var’ hur det vill, uppå landet går det an,
     fastän Näbbens kräftpostej ej gör bordsändan grann.
     Nej, vor’ du på landet, du skull’ hos mig i ro
     dricka få ditt dubbelt öl och spela campio.

                              #

7)  Apropå, min söta, säg jagar du, min bror?
     Du må tro, att här är harar, stora som kor!
     Och de springa runt omkring i backarna här.
     Jag skull’ säkert skjuta dem, om jag blott had’ gevär.

                              #

8)  Eljest ett koppel, vet du väl, har kaplan.
     Ena rackan springer liksom själv barfota Fan.
     Klockar’n stod vid kiörkioväggen bak om ett hörn.
     Han och organisten sköt i flykten just en örn.

                               #

 9)  Nog är det roligt på landet, då och då.
     Men att ständigt vara där, det kostar något på.
     Mjölk och smör och grädda, våfflor, skinka och kött
     vankas väl, men hela livet är dock hälften dött.

                              #

10) Ändå så vet jag en flicka, röd och fet,
     den jag säkert göra skall en liten hövlighet.
     Du må tro, hon är så skön och rasker, min bror,
     svart salopp med viter kjol och rosenröda skor

                              #

11) Hälsa nu alla! Farväl, min söta bror!
      Hälsa alla vackra flickor från poeten Lucidor!
      Farväl! Snart jag önskar att i Stockholm dig se.
          Min Högtärade Herr Brors
                  Ödmjuka Tjänare

Många missuppfattningar

En textkritisk utgåva föreligger i: Carl Michael Bellmans skrifter: Standardupplaga utgiven av Bellmanssällskapet, VIII Dikter till enskilda. I. 1757-1773 (Sthlm 1942, s. 28-30, 30-38 och 218). Uppteckningen innehåller många missuppfattningar, som är av stort intresse, och därutöver finns stavningar efter gehör:

 nu här (Gud nå’s), 3.
halvärmor (halvärmar), 3.
Fast en (fastän), 6. Av mig rättat till fastän.
näbben (Näbbens), 6. Av mig rättat till Näbbens.
Campio (cambio), 6.
jag är (jagar), 7. Av mig rättat till jagar.
Cappel (koppel), 8. Av mig rättat till koppel.
springen (springer), 8. Av mig rättat till springer.
skinga (skinka), 9.
salap (salopp), 10. Av mig ändrat till salopp.
hvitar (hviter), 10. Av mig ändrat till viter.
Kiorl (kjol), 10. Av mig ändrat till kjol.
lusidor (Lucidor), 11. Av mig ändrat till Lucidor.

Missuppfattningarna är: ”nu här”, ”fast en”, ”näbben” och ”jag är”. De låter lättast förklara sig som örats fel. Stavningar efter gehör är Campio, Cappel, skinga, salap och lusidor. Man bör anteckna även att Bellman har fransk stavning vad gäller orden musique (2) och pisk-perruque (3), medan Christina Hall har svensk stavning efter gehör: musiK och pisKperuK. Dylik stavning beror på ljudåtergivning snarare än skriftåtergivning. Vi har likaså tre misslyckade försök att återställa riktiga ordformer: springen, hvitar och kiorl. De kan vara ett försök att rätta skriftformer likaväl som felaktiga uttal, men det sistnämnda är sannolikast. Uttal gör en skrivare osäkrare (och mer ändringsbenägen) än skrift. Många sannolikhetsskäl talar alltså för att visan är en uppteckning och inte en avskrift.

Kyrkoväggen har blivit kiörkioväggen

Följande avvikelser från standardtexten (utöver redan uppräknade) föreligger:

 Första strofen
sekreter (Sikter)

Andra strofen
Pilgrens (Pilmans) K
Rybeks (Rydbeks)
schackspil (schackspel)
pipor (pipa)

Femte strofen
–         (och glad) 

Sjätte strofen
Var’ (Vara)
uppå (på)
postej (pastej)
bordsändan (bordändan)
Orden ”hos mig” kommer i standardtexten efter skull’ du.
du skull’ (skull du)
ditt (gott) K

 Sjunde strofen
här är harar (harar är här) K
som (liksom) 

Åttonde strofen
kiörkioväggen (kyrkoväggen) 

Elfte strofen
alla (-)

Avvikelserna är föga betydande. Intressant är dock kiörkioväggen, som är en västsvensk form och främmande för Bellman.

Både Christina Hall och Bellman älskade stadens livliga sällskapsliv och glada samkväm.

På ett mycket eftertryckligt och roligt sätt klargör Bellman stadsbons inställning till livet på landet. Då och då är det roligt på landet, men att ständigt vara där kostar något på, ty hela livet där är till ”hälften dött”. Stadslivet bjuder på ”hurtigt lag”, schackspel, rökning, kaffe, sång, musik, Näbbens kräftpastej och mycken grace. Så vill Bellman ha det: sällskapsliv och fest i glada vänners lag. (Lägg märke till att rusdrycker inte omnämns! De hörde alltså inte till det viktigaste.) Lantlivets behag består av lugn och ro, dubbelt öl, cambiospel, jakt och god mat. En vacker flicka att kurtisera kan man finna – men bara en. Urvalet är tydligen begränsat på landet.

Jakten är viktig i Bellmans visa. Även på Gunnebo tycks man ha ägnat sig åt jakt. Åren 1807, 1808 och 1809 fanns en jakthund på Gunnebo. I stora salongens utsmyckning är jakten ett av de fyra lantmannagöromålen. Den symboliseras av en jägarinna med två jakthundar. (Arvid Baeckström, Gunnebo, 1977, I s. 44, II s. 104.) Enligt sentida berättelser skulle John Hall den äldre ha anordnat björn- och vargjakt tillsammans med sina vänner (Axel Möndell, Från det gamla Mölndal, 1935, s. 162). Det framgår av visan, att andra än Bellman (som inte ens hade gevär) ägnade sig åt jakten. På samma sätt har man anledning att tänka sig, att Christina Hall inte var någon drivande kraft i dessa sammanhang.

Anledningen till att Christina Hall tog med denna sång i sin visbok är uppenbarligen, att hon delade Bellmans inställning till stadslivet. Hon älskade sällskapsliv och fest i glada vänners lag. När hon flyttade ut till landet och Gunnebo, ville hon ta stadslivet med sig. Gunnebo byggdes som ett palats för ett omfattande sällskapsliv. Där fanns många gästrum, och Christina Hall var ivrig att bjuda dit gäster. Matsalen var byggd för stora middagar. I hennes förmak fanns spelbord. I några rum fanns musikinstrument. På landet ville Christina Hall ha det ungefär som Bellman hade det i staden hos Pilmans, Rydbecks och fru Baas. (Lars Gahrn, Gunnebo – ett slott i tiden, 1997, s. 34-37. Angående spelbord och instrument, se Arvid Baeckström, Gunnebo II, 1977, s. 110 och 112, 106, 123 och 242.) Om hennes intresse för god mat vittnar hennes recept för goda sirapsskorpor och skinka. Bellmans ord har känts som om de vore hennes egna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s