En bok om guld

Guld – detta ord lämnar ingen oberörd. Alla har hört mycket berättas om guld. Alla drömmer om guld. Om guld har man skrivit oändligt mycket, så mycket, att en kortfattad översikt fyller ett viktigt behov. En sådan kom 2010. Den heter ”Guld” och har författats av Lars O. Lagerqvist, Ian Wiséhn och Nils Åberg (utgiven av Kungl. Myntkabinettet i Stockholm och Vincent Förlag i Rättvik, 2010, 60 sidor, rikt illustrerad). Nils Åberg är professionell formgivare och illustratör. Lagerqvist var under många år direktör för Kungliga Myntkabinettet, och Wiséhn är nuvarande museidirektör och chef för detta museum. Intresset för guldmynt är stort och påtagligt. Många guldmynt med utmärkta personporträtt återges i färg. Allt annat kommer dock med samtidigt: kronor och smycken av guld, guldgruvor, guldruscher (även Charlie Chaplins film ”Guldfeber”), guldmyntfot och investeringar i guld.

Folkvandringstiden – Sveriges guldålder

Sverige hade en förhistorisk guldålder, nämligen folkvandringstiden, som har lämnat efter sig många guldfynd (guldhalskragar, brakteater, hals- och armringar, mynt, guldtackor, guldspiraler och guldtenar). I förbigående sagt hittades en guldten i spiralform i slutet av 1870-talet här i Mölndal, när man grävde för en källare vid Balltorp Östergården (Johan Lundskog, Fässbergs socken och Mölndals kvarnby, Mölndal 1921, s. 32-33). Detta är dock (hittills) det enda guldfyndet från Mölndals stad. Silver var den vanligaste ädelmetallen.

Regeringen ville ha betalt i guld

Boken ger också en inblick i samlingsregeringens politik under andra världskriget. Tyskarna ville ha handelskrediter, men svenska regeringen beviljade inte sådana. Sverige ville helt enkelt ha betalt, och Tyskland började så småningom betala med guld. Guldet var dock ett otrevligt betalningsmedel. Tyskarna plundrade i de ockuperade länderna, och Sverige ville inte ta emot stulet guld. Jacob Wallenberg fick i uppdrag att framföra dessa synpunkter till den tyska riksbanken. Man ville inte ”ta emot guldtackor från ockuperade länder”. Tyskarna lovade, att inte betala med sådant guld. Bokens författare påpekar dock, att tyskarna mycket väl kan ha smält om stulna guldtackor och försett dem med andra stämplar.

Varifrån kommer ditt guld?

Författarna skriver några tänkvärda ord: ”Med tanke på nazisternas röveri av guld kan det vara oroande att fundera på varifrån guldet i min egen ring kommer. Guld som har omsmälts skvallrar inte om ursprunget. Detta innebär att guldet i smycken eller tackor kan innehålla guld från 1600-talet tillsammans med gamla nedsmälta smycken, tandguld och nybrutet guld från en gruva i Kina.” Man påpekar, att guld från den stora Tureholmsskatten kan ingå i Gustaf III:s dukater. Kronan kunde nämligen inte lösa in hela den stora Tureholmsskatten utan präglade mynt av många föremål och lät skattens ägare få dessa mynt. Guld brukar tas till vara, och ibland smälter man om det. Följaktligen kan guldföremål ha en lång och brokig bakgrund, kanske ända in i bronsåldern.

Värdefulla personporträtt

Den, som vill läsa vidare, finner i slutet av boken en litteraturlista med ett antal väl valda boktitlar. Dubbelt så lång är den förteckning över böcker, som har Lars O. Lagerqvist såsom delförfattare. Böckerna har en väldig spännvidd och behandlar vitt skilda ämnen inom kulturhistorien, men påfallande ofta finns en koppling till mynt, skådepenningar och medaljer. Lagerqvist har gjort en stor insats genom att berätta om Kungliga Myntkabinettets klenoder och fästa uppmärksamheten på dessa viktiga och värdefulla museisamlingar. Som jag i flera tidigare recensioner har påpekat finns på mynt och medaljer personporträtt, som ofta är oöverträffade och överlägsna andra avbildningar. Det är märkligt, att de inte oftare används som illustrationer i historiska verk. Mynten och medaljerna är – både bokstavligt och bildligt – guld värda.

Museisamlingarna presenteras

Kungliga Myntkabinettet har på detta sätt fått viktiga delar av sina samlingar framlagda för allmänheten i tryckta skrifter. Givetvis har Myntkabinettet självt medverkat, men utan frivilligt arbete och ”stiftelser som lämnat generösa bidrag” skulle böckerna inte ha blivit vare sig skrivna eller utgivna. Ibland förekommer det, att museimän efter pensioneringen fortsätter med forskning och skriftställarskap med anknytning till sitt museum, men dessa insatser hör till de ovanligare på grund av sitt värde och sin varaktighet. De manar till efterföljd. Alla har nytta och glädje av dem: museet, författarna och allmänheten.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s