Vita stenar, brudstenar, Gustaf VI Adolfs sten i Gagnef och en ”kröningsstol”

Mora sten, den länge eftersökta, är av allt att döma återfunnen. Den stora Mora sten har – som docent Mats G. Larsson gjorde troligt – bestått av de mindre stenar, som nu ligger i förvaringshuset på Mora äng i Lagga socken i Uppland. På Mora sten stod den nyvalde kungen, när han hyllades av folket. Mats G. Larsson har skrivit om sin upptäckt i Fornvännen 2010, och jag har berättat om hans tankar och sannolikhetsskäl i ett föregående inlägg på bloggen. Larsson har arbetat länge med sin utredning, och upptäckten är helt och hållet hans egen. Under tysthetslöfte har jag fått ta del av hans tankar och iakttagelser. Jag har då andragit en mängd omständigheter från kulturhistorien, och man kan finna många stöd för hans uppfattning.

Uppenbarelseboken nämner vita stenar med inristade namn

Mora sten har enligt källorna varit vit, och vita är stenarna i förvaringshuset. De består av Vattholma-marmor. Jag uppmanade därför Mats G. Larsson att läsa Uppenbarelseboken i Bibeln. Där kan vi bland Herrens ord till ängeln i Pergamons församling läsa följande: ”Den, som har öra, må höra vad Anden säger till församlingarna: Åt den som segrar skall jag giva det fördolda mannat, och jag skall giva honom en vit liten kalksten, och på den lilla kalkstenen är ett nytt namn skrivet, och ingen känner detta namn förutom den som mottager (stenen).” (… et dabo illi calculum candidum: et in calculo nomen novum scriptum, quod nemo scit, nisi qui accipit.) (Apocalypsis beati Joannis apostoli, 2:17. Jag har översatt från Vulgatas latinska text, som användes av medeltidens människor.)

Uppenbarelseboken är de många gåtornas bibelbok, och utan ingående kännedom om grekernas och romarnas värld begriper man ännu mindre. Den calculus (lilla kalksten), som här omtalas, måste sammanställas med den vita röststen eller voteringssten (på latin calculus), som man lade ner i en urna, när man ville frikänna någon. Om man ville fälla vederbörande, nedlade man en svart röststen i urnan. (Se: Latinsk-svensk ordbok av Axel W. Ahlberg, Nils Lundqvist och Gunnar Sörbom, Andra upplagan, Sthlm 1966, uppslagsordet calculus, s. 113.)

Hur mycket medeltidens människor kände till av detta är högst osäkert. Uppslagsböcker och ordböcker saknades i allmänhet, men de kunde åtminstone läsa innantill i en lättöversatt latinsk text. De kunde där inhämta, att den som segrade fick som belöning av Gud en vit sten med ett nytt namn. Vid Mora har vi två vita stenar, den ena en kalksten, den andra en sten av Vattholma-marmor, med den nyvalde konungens namn på. I det ena fallet vittnar dessa så kallade dokumentstenar om valet av Erik av Pommern, i det andra fallet om valet av Karl Knutsson (Bonde). Enligt Uppenbarelseboken skulle ett nytt namn stå skrivet på den vita stenen. Så var det också med stenen, som minner om Erik av Pommern. Han hette ursprungligen Bogislav, men han bytte till ett förnamn, som passade bättre i Danmark och Sverige, nämligen Erik. (Lars O. Lagerqvist, Sverige och dess regenter under 1000 år, Sthlm 1976, s. 107.) Bogislav blev Erik och fick ett nytt namn på en vit sten. Stenen var dessutom en kalksten, en calculus, den enda kända i samlingen. Finns ett samband mellan Uppenbarelsebokens vita stenar och de vita eller vitaktiga dokumentstenarna? Det vet vi inte, men den som tog del av Uppenbarelseboken, fick givetvis en hög tanke om vita stenars anseende och värde – om han inte redan hade detta.

Kristus och Balder var båda vita

Att vitt är en förnäm för att inte säga ren och helig färg var även på andra sätt en känd sanning. Nordborna kallade under vikingatid och äldre medeltid Jesus för ”Vite Krist”. Namnet Vite Krist förekommer i skaldediktningen och finns därför med i Sveinbjörn Egilssons och Finnur Jonssons bok ”Lexicon poeticum (andra upplagan, Köbenhavn 1931). Ordet finns även med hos: Johan Fritzner, Ordbog over Det gamle norske Sprog (I-IV, Oslo 1954 och 1972, supplementet). Uttrycket är alltså både gammalt och väl belagt.

Även inom hedendomen tycks vitt ha varit en förnämlig och vacker färg. I Snorres Edda berättas om guden Balder: ”Han är den bäste, och honom lovorda alla. Han är så fager att skåda och så bjärt, att det lyser av honom. Det finns ett gräs som är så vitt att man har liknat det vid Balders ögonhår eller brå; det är det vitaste av alla gräs, och därav kan du döma om hur fager han är, både till håret och till hudfärgen. Han är den klokaste av asarna och den vältaligaste och den mest misskundsamme …” (Snorres Edda: Översättning och inledning av Björn Collinder, 1970, s. 50, Gylfaginning kapitel 21). Att vitt står för renhet, helighet och högt värde tycks vara en arketypisk föreställning. Det är med andra ord en av sig själv given och självklar uppfattning, som förekommer både hos kristna och hos hedningar.

Dessa föreställningar om den vita färgen tycks förekomma i alla kulturer. Hans Biedermann skriver: ”I många kulturer bär prästerna vita, eller mer allmänt: ofärgade, kläder som symbol för renhet och sanning. Nydöpta kristna bar vita kläder och iförda sådana avbildas också de rättfärdigas själar efter yttersta domen. Kristi förklaring, härlighet och väg till himlen är symboliska värden hos påvens vita dräkt. Redan Pythagoras rekommenderade sångare att bära vita klädnader när de sjöng heliga hymner. Vita offerdjur var ägnade himlen och svarta underjorden.” (Hans Biedermann, Symbollexikonet, 1991, s. 467-468.)

Brudstenar i Småland och Västergötland

Mora sten var enligt Olaus Magnus’ bild en flat stenhäll, som enligt hans beskrivning vilade på underlagda stenar. Mats G. Larsson har påvisat att hällen har varit omkring 40 centimeter tjock.

Stenhällar av liknande slag, så kallade brudastenar, har funnits utanför flera gamla kyrkor. På dessa stenar har brudparet stått efter vigseln och visat upp sig för folket. A. Qvistgaard har sammanfattat vad vi vet om dessa hällar. Utanför Hamneda gamla kyrkogård i Småland, nära landsvägen, finns en brudasten, ungefär två decimeter tjock, 1,8 meter bred och lika lång, oregelbundet fyrkantig och oarbetad. Den är lagd på ett underlag av små kullerstenar. På denna brudasten visade sig brudparet till häst för folket. Även vid Tutaryds kyrka i Småland finns en brudasten. Qvistgaard skriver: ”Denna sten skiljer sig från alla andra brudastenar, som jag sett eller hört omtalas, därigenom att dess övre plan är ungefärligen cirkelrunt med ungefär 9 decimeters diameter, under det att de övriga bilda ungefär fyrsidiga närmelsevis rektangulära figurer.” Av beskrivningen att döma tycks stenen stiga uppåt som ett platåberg. Vid Brämhults kyrka utanför Borås finns Brudarehallen. Den består av en 184 lång, 112 centimeter bred och 18 centimeter tjock stenhäll. Den var ”upplagd på fyra oarbetade kullerstenar, ungefär 60 cm. (2 fot) över marken.” Även vid Toarps kyrka, nära Brämhult, fanns en brudasten, men Qvistgaard har inte några uppgifter om dess mått eller utseende. Denna sten är nu flyttad till Kinnarumma gamla kyrka, som i sin tur är flyttad till Ramnaparken och Borås museum. Framför Mölnebergs säteri i Burseryds socken i Småland fanns en stenhäll, som är 1,8 meter lång och 1,65 meter bred, ”upplagd på fyra hörnstenar, så att en katt nätt och jämt kunde krypa därunder.” Denna sten kallades där ”Gårdsstenen” eller ”bröllopsstenen”. Qvistgaard har insett likheten mellan dessa brudastenar och Mora sten: ”Brudparets hyllning på brudastenarna, särskilt på den runda stenhällen vid Tutaryd, tycks påminna om konungarnas hyllning på Mora stenar (och möjligtvis även på andra platser).” (A. Qvistgaard, Om brudstenar, uppsats i Fataburen 1922:1, s. 9-20.)

I dessa fall har vi inte någon anledning att tänka oss påverkan från Mora sten, men dessa brudstenar visar, att man även på andra platser har funnit det lämpligt att anlägga upphöjningar för folk, som skulle hyllas, av samma slag som Mora sten. Man har lagt en större stenhäll som en platta över underliggande stenar. Höjden över marken har varit obetydlig. I de två fall, då vi får veta stenens tjocklek, rör det sig om ”ungefär två decimeter” respektive 18 centimeter, alltså ungefär hälften av Mora stens tjocklek. På en av stenarna har man tack vare underliggarna stått ungefär 60 centimeter över marken.

Konung Gustaf VI Adolfs sten i Gagnef

Omedelbart öster om Gagnefs kyrkogårdsmur i Dalarna ligger en fyrkantig och ovantill platt sten. Till höger om stenen ligger en mindre och lägre stenhäll, som bildar trappsteg. Den större stenen är 33 centimeter hög över marken, 110 centimeter lång och 80 centimeter bred. I stenens framsida finns en metallplatta infälld. Den meddelar: ”Konung Gustaf VI Adolf talade här till Gagnefsborna den 13/9 1953”. (Allt är skrivet med versaler.) Detta år gjorde konung Gustaf VI Adolf sin Eriksgata i Dalarna. (Vid Vintergatan i Insjön norr om Gagnef finns en minnessten med påskriften: ”Till minne av konung Gustaf VI Adolfs Eriksgata den 13 sept. 1953”. Allt är skrivet med versaler.) Håkan Spännar i Gagnef har meddelat mig, att stenen sattes på plats inför konung Gustaf VI Adolfs besök, och att den inte har använts senare. Konungens besök var en stor händelse. Flera bilder i hembygdsföreningens arkiv vittnar om, att man har prytt platsen med girlanger, och att talrika folkskaror slöt upp runt kungastenen. Man fotograferade och filmade kungabesöket.

Kungastenen i Gagnef vilar på marken. Kungen har alltså inte kommit upp mer än 33 centimeter, men det har alltså varit tillräckligt. På Mora sten har konungen stått betydligt högre. Stenhällen är ju omkring 40 centimeter tjock och har vilat på underliggare. Mora sten framstår vid jämförelse med brudstenarna och Gagnefs sten som en mycket tjock stenhäll.

Vid mitt besök i Mora 2009 kunde jag se, att man hade kastat in mynt till Mora stenar. Man offrade åt stenarna. Något liknande förekom visserligen inte i Gagnef, men man höll stenen i ära. Den hade blivit ett slags minnesplats. När mina föräldrar och jag besökte Gagnef lördagen den 9 augusti 2008, stod en blå skål med planterade blommor på den låga hällen.

”Kröningsstolen” i Uppsala domkyrka
– ungefär lika hög som Mora sten

Kungaval vid Mora sten förekom sista gången 1457, då Kristian I valdes eller snarare hyllades på denna plats. På Västerås riksdag 1544 infördes arvriket. Hädanefter skulle konung inte väljas, utan konungaämbetet skulle ärvas. Därmed var bestämmelserna kring kungavalet enbart historia. De var inte längre möjliga att tillämpa.

Behovet av kungahyllning bestod dock, och likaså var det viktigt, att konungen kunde ses av folket. Karl XI kröntes 1675 i Uppsala domkyrka, närmare bestämt i koret inför högaltaret, som var omgivet av ett korskrank. Detta skrank skymde sikten för folket nere i kyrkan. Visserligen bestod skranket av glesa spjälor, men på medeltida vis var sikten ändå delvis skymd. Efter kröningen skulle man svära trohetsed. Då skulle konungen vara synlig för menigheten i hela kyrkan. Väster om koret och alltså längre ned i kyrkan ställde man upp en så kallad ”kröningsstol”, ett slags plattform eller estrad med omgivande lågt skrank eller staket, som hade fyra ingångar, och med tolv obelisker i de fyra hörnen. Tre trappsteg ledde upp till plattformen. Denna plattform, byggd av trävirke, användes 1675 och brann tyvärr upp i den stora eldsvådan, som härjade Uppsala 1702. Greve Erik Dahlbergh har dock skissat av kröningsstolen, och med hjälp av hans skiss har Nils Sundquist kunnat beskriva denna säregna skapelse. (Se Nils Sundquists uppsats ”Kröningstronen i Uppsala domkyrka”, i boken ”Kring Svecia Antiqua: Studier utgivna av Sigurd Wallin”, Sthlm 1967, s. 93-96 samt bilderna 61-63.)

Det som här intresserar oss är givetvis höjden. Plattformen var tre trappsteg hög. Mera behövdes inte. Alla trappsteg är inte lika höga, men om trapporna skall vara bekväma, är växlingarna i höjd dock måttliga. Man kan därför räkna med att kröningsstolen har varit omkring 60 centimeter hög. Eftersom Mora sten var omkring 40 centimeter tjock och vilade på underliggare, kan man räkna med att kungen här har kommit upp ungefär lika högt. Det, som var lagom höjd 1675, var tydligen lagom höjd även på medeltiden, då Mora sten var i bruk.

På baksidan av sin skiss från Mora stenar har greve Dahlbergh skissat kröningsstolen. Kanske får man se detta som, att redan han insåg, att kröningsstolen hade övertagit Mora stens uppgift.

Klicka här för artikeln i pdf-format

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s