Kolbäcks och Säbys intressanta hembygdshäften

Det är svårt att nå ut med uppgifter om hembygdens historia men mycket angeläget. De historiska minnena är ett av hembygdens värden, som berikar vår vistelse där och måste tas i beaktande vid all slags samhällsplanering.

Program på hembygdshäften

Dessbättre finns det möjligheter. Jag skall här berätta, hur Kolbäcks hembygdsförening i Västmanland går till väga. Föreningsportot möjliggör ju, att man skickar försändelser, som väger upp till100 gram, för samma porto som betalas för vanliga brev. Man gör så, att programmen trycks på baksidan av ett litet häfte, som behandlar något ämne ur hembygdens historia. Här kommer ett axplock:

Kurt Larsson, Kolbäck på 1900-talet: Förplägnadsställen del 1 (2007).

Kurt Larsson, Kolbäck på 1900-talet: Förplägnadsställen del 2 (2007).

Kurt Larsson, Slaget vid Herrevadsbro 1251 (2005).

Kurt Larsson, En guidad bussresa från forntid till nutid,
söndag 10 juni 2007 (2007).

Kurt Larsson, Säby – min hembygd: Soldater & Soldattorp (2005).

Rune Larsson, Vår hembygd: Kolbäcks Musikkår (2011).

Carl-Axel Olsson, Kolbäck-Bergs Elektriska Distributionsförening upa
(2010).

Kurt Larsson, Vår hembygd: Åhman, Kolbäck (om fotografen Gustaf
Åhman, 1885-1969) (2010).

Kurt Larsson, Vår hembygd: Mosterskolan i Forsta (2011).

Blandningen är intresseväckande. Även om jag själv forskar om Mölndal, tar jag del av dessa häften med stort intresse. Det är intressant att göra jämförelser mellan Mölndal och Kolbäck. Häftena kommer med posten, och på kvällen tittar jag igenom posten. När jag har tittat färdigt på häftet, har jag som regel läst igenom det.

Häften blev hembygdsbok

Rune Larsson författar häften, som med tiden läggs samman till en bok.

Rune Larsson författar häften, som med tiden läggs samman till en bok.

Förr i tiden gav man ut böcker i häften. Folk köpte ett häfte i taget, och när man hade alla häften, lät man binda in boken. Så där kan man inte göra nu för tiden på grund av bokbinderikostnaderna. Nu för tiden kan inte var och en gå till bokbinderiet med en packe, men hembygdsföreningar kan låta binda in ett flertal packar samtidigt. År 2004 samlade hembygdsföreningarna i Säby och Kolbäck 24 häften och band ihop dem till en jubileumsskrift: Hembygdsföreningarnas jubileumsskrift: Vår hembygd, Säby 80 år, Kolbäck 20 år, av Rune Larsson och Kurt Larsson (2004). Man hade inte ursprungligen tänkt sig att publicera uppsatserna även på detta sätt, men tack vare medicine doktor Eva Bergqvists minneskonto hade hembygdsföreningarna pengar, som satsades på bland annat denna intressanta skrift.

Ett nytt sätt att fira 100 år

Kurt Larsson författar likaså häften, som så småningom återkommer i böcker.

Kurt Larsson författar likaså häften, som så småningom återkommer i böcker.

Jubileer kan vara både trevliga och givande, men föreningar och privatpersoner fyller inte jämna år så ofta som ibland hade varit önskvärt. Här kommer ett uppslag från Västmanland. År 2004 fyllde Säby Hembygdsförening 80 år och Kolbäcks Hembygdsförening 20 år. Tillsammans kunde de se tillbaka på 100 verksamhetsår. Alltså firade de 100-årsjubileum med att bland annat ge ut de båda Larssönernas hembygdsbok.

Som bekant firade Skara 1000 år innan staden fyllde 1000 år. Man firade alltså jubileum i förväg, men staden fick många gliringar för sitt firande av något som ännu inte hade ägt rum. Onekligen inbjuder ett dylikt förfarande till skratt och leenden. De två västmanländska hembygdsföreningarna har dock funnit ett mycket bättre sätt att hitta på jubileer. Kolbäck och Säby samarbetar nära och har blivit nära sammanflätade. När de firade 100 år, firade de något som har hänt. Onekligen kan de – tillsammans – räkna in 100 verksamhetsår. Dessutom hade det varit tråkigt, om vi skulle ha blivit tvungna att vänta ytterligare 20 år på en så trevlig hembygdsbok.

Man kan anmärka istället för tacka

Flera häften blev en hembygdsbok.

Flera häften blev en hembygdsbok.

I boken finns en underbar berättelse, som i en skrattspegel återger ett vanligt mänskligt beteende. I en av fattigstugorna i Säby bodde Otto från Hällby. ”Varje helg promenerade han till kyrkan i sina nyputsade stövlar. Ingen hade hört honom säga ett tack. Han var väl ingen tack skyldig, menade han. En filur, kallad Hällby Lasse, hade räknat ut ett sätt att få Otto att för en gångs skull säga tack. Han ordnade en insamling till ett par nya stövlar åt Otto. Dessa skulle högtidligen överräckas av prästen efter högmässan. Prästen var med på noterna och prisade Ottos flitiga besök i kyrkan.

– Vägen från Hällby sliter på stövlarna kan man förstå och det är därför som församlingen vill skänka dessa nya fina läderstövlar.

Otto tog emot gåvan, lade stövlarna på armen, granskade sulorna noggrant och sa:

– Dä ha skulla vuri klackjärn å.”

(Det skulle ha varit också klackjärn på stövlarna.)

För att slippa tacka letar vi ofta upp något att anmärka på. För att ingen skall tro, att jag själv letar efter tips om, hur man kan smita ifrån skyldigheten att tacka, vill jag avslutningsvis tacka hembygdsföreningarna i Kolbäck och Säby samt Kurt och Rune Larsson för de efterföljansvärda tipsen, som man kan få därifrån.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s