Mölndalsbuss från 1999 blev museibuss

En spårvagnskavalkad genom centrum av Göteborg var Sällskapet Ringliniens sätt att fira Gustaf Adolfsdagen den 6 november 2011.

Från den gamla spårvagnen hade man utmärkt utsikt över staden. Foto: Lars Gahrn
Från den gamla spårvagnen hade man utmärkt utsikt över staden. Foto: Lars Gahrn

Spårvagnarna utgick från spårvagnshallen eller spårvägsmuseet vid J. Sigfrid Edströms gata, där samlingarna förevisades. Ingen besökare behövde undra, om han eller hon hade gått rätt, ty man hade kört ut några av sina klenoder och ställt upp dem utanför vagnhallen. Där stod en gammal brunmålad hästspårvagn av en typ, som användes i Göteborg 1879-1902. Byggår och tillverkare är okända, eftersom ett engelskt bolag drev hästspårvägen. Vagnen togs till vara vid Spårvägens 50-årsjubileum 1929, stod i många år undanställd i vagnsskjulet på Saltholmen innan den hamnade i Göteborgs Stadsmuseums samlingar år 1959, långt innan Sällskapet Ringlinien kom till. Sällskapets medlemmar är både intresserade och väl pålästa. Känner de inte till något, börjar de forska. De vagnar, som sällskapet självt har förvärvat, har man plockat fram alla uppgifter om, men i detta fall var man för sent ute.

En ”rullande vedbod”

Bredvid hästspårvagnen stod ”Loket VI”, det sjätte av tolv ”lastlok”, använda för att dra godsvagnar och arbetsvagnar. Det byggdes av Göteborgs Spårvägar och såg ut så här 1948. Ytan bestod av rödmålade plankor. Följden har blivit, att spårvägssällskapets medlemmar kallar lastloken för ”elektrifierade rullande vedbodar”. Inne i vagnhallen stod övriga spårvagnar och några bussar. Här förekom ett myllrande folkliv kring de gamla dyrgriparna och inte minst kring bord med ett stort antal böcker om spårväg och järnväg samt vykort.

Folk strömmade till och man blev tvungen att koppla på en limpa. Foto: Lars Gahrn
Folk strömmade till och man blev tvungen att koppla på en limpa. Foto: Lars Gahrn

Gamla spårvagnar gick i tät trafik. Den äldre spårvagnen (av en modell, som kom till Göteborg 1925 och gick i trafik fram till 1960) var mest intressant. Den skilde sig i de flesta avseenden från de moderna vagnarna. Man sitter på långbänkar, som går utefter salongens långsidor. Många har saknat denna uppställning av bänkarna. I och med att passagerarna satt vända emot varandra, såg man varandra bättre och samtal uppstod lättare. Bänkarna är tillverkade av trä, och över huvud taget finns mer trä i vagnarna ju äldre de är. Trä är ett material på tillbakagång vad gäller spårvagnarna (och mycket annat).

Utmärkt utsikt över staden

Spårvagn från 1953. Foto: Lars Gahrn
Spårvagn från 1953. Foto: Lars Gahrn

Fönstren är stora, och salongernas långsidor ovanför bänkarna består helt enkelt av fönster. Passagerarna sitter vända mot dessa fönster, vilket innebär, att det ena storslagna panoramat efter det andra öppnar sig för resenärerna. Inga reklamaffischer skymmer sikten. För den som vill se staden är dessa gamla vagnar oöverträffade. Givetvis har dock dessa gamla vagnar även sina högst påtagliga nackdelar. De gnisslar högt i kurvorna. Föraren har ett tungt arbete att dra runt tunga rattar och spakar. Dessutom måste han stå upp.

Inne i vagnen finns en förbudsskylt, som visar, att vagnarna byggdes för länge sedan: ”Spottning på golfvet är förbjuden”. Man lyfter på ögonbrynen: Förbudsskylten är språkligt riktig! (Nu skulle man ha skrivit ”förbjudet” i stället för ”förbjuden”, som är den riktiga ordformen.)

Snus i stället för pengar

Bakgrunden till förbudet är att många, som snusade, på den tiden spottade på golvet. Bosse Andersson från Ryet hade minnen av snusare. Vi satt mitt emot varandra och kom snart i samspråk. Han berättade: I de gamla vagnarna finns dörrar mellan salongen och plattformen. I dörrarna finns luckor, och genom dem kunde konduktören ta upp betalning av passagerarna på plattformarna. Ibland räckte passagerarna fram en snusdosa och erbjöd konduktören en pris snus i stället för pengar. Konduktören nöjde sig dock inte med detta. Vi tittade på dessa betalningsluckor och drog dem fram och tillbaka. Allt var i bästa skick.

Spårvagnen från 1953 hade två konduktörer. Foto: Lars Gahrn
Spårvagnen från 1953 hade två konduktörer. Foto: Lars Gahrn

Folk strömmade till, och efter ett tag kopplade man på en släpvagn, en så kallad limpa. Den andra spårvagnen var i förhållande till denna nästan modern. Den förvärvades av Gävle stads spårvägar 1953, kom till Göteborg 1956 och gick i trafik till omkring 1977. Själv är jag född 1953 och kunde därför inte bli imponerad av vagnens ålder. Jag har dock funnit, att det finns gott om folk (i mogen ålder!) som är födda efter 1977, och för dem tedde sig givetvis även denna vagn ålderdomlig. Att en spårvagn har två konduktörer var även för mig en märklig upplevelse. Jag har visserligen upplevt spårvägskonduktörer, men minnet har nästan förbleknat.

Tungkörda bussar

Lastloket visade att besökarna hade kommit rätt. Foto: Lars Gahrn
Lastloket visade att besökarna hade kommit rätt. Foto: Lars Gahrn

Ännu yngre var en Scaniabuss från 1964. Den gick i trafik i Ulricehamn fram till 1987. Den glade och trevlige chauffören Thomas, klädd i ”verkstadsuniform” (blåställ), berättade om, hur det är att köra en sådan gammal veteran. Han kör bussar även i vardagslag. Att köra en nutida buss går lätt, men att köra de gamla är som att göra ett ”gympass”. Det vill säga, att det är tungt och slitsamt att ratta en gammal buss. När bussen stod still och väntade på passagerare, kändes en stark dieseldoft, som (dessbättre) är ett minne blott i fråga om nutida bussar. Miljöanpassningen har gjort stora framsteg sedan 1964!

Mölndalsbuss från 1999

Spårvägssällskapets ordförande Dan Aronsson tar emot en Mölndalsbuss från 1999. Foto: Lars Gahrn
Spårvägssällskapets ordförande Dan Aronsson tar emot en Mölndalsbuss från 1999. Foto: Lars Gahrn

En ny påminnelse om detta fick vi vid tvåtiden. Sällskapets ordförande, Dan Aronsson (bosatt i Mölndal), meddelade, att nu skulle sällskapet få ta emot en ny buss, och ny var den! Det var en Mölndalsbuss från 1999. Varför går en så ny buss till museum? Svaret är, att miljökraven har skärpts så mycket, att denna buss (från 1999) inte längre kan användas inom miljözonen. Sällskapet kan dock använda gamla veteranbussar (även inom miljözonen), eftersom nutida regler inte gäller för dem. Bekymret är dock, att bussen från 1999 inte blir veteranbuss förrän den fyller 30 år (om 18 år). Hur skall man kunna använda bussen före 2029? Dan Aronsson erkände svårigheten men misströstade inte. (Sällskapets eldsjälar brukar klara de flesta utmaningar, och denna hör nog till de mindre.)

Arvet från Kålleredsbussarna

Den blivande veteranbussen och nyblivna museibussen har stått uppställd i garagen i Rävekärr. Den är i mycket gott skick, berättade Dan Aronsson. Här i Rävekärr levde seden från Kålleredsbussarna kvar. Detta företag skötte sina bussar mycket bra, och fastän företaget är borta, lever seden att sköta bussarna som barn kvar här i Rävekärr.
Sällskapet Ringlinien tog denna dag resenärerna tillbaka till vårt nära men ack så annorlunda förflutna. Upplevelserna var både roliga och lärorika.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s