Engsö och Erik den helige

Den, som ser sig omkring i Västmanland, bör ta sig ut till Ängsö, en ö i Mälaren på gränsen till Uppland. Där finns Engsö slott, förr kallat Engsö Stenhus, en tornliknande byggnad, känd för sina spökerier, sina välbevarade inredningar från 1700-talet och sin förnämliga porträttsamling. Här är man långt från allfarvägarna. Här härskar lugnet och friden i en stilfull slottsmiljö mitt ute i naturen.

Sankt Erik ägde

Engsö stenhus eller slott reser sig majestätiskt över borggården.

Engsö stenhus eller slott reser sig majestätiskt över borggården.

Engsö nämns i ett av våra äldsta kungabrev, utfärdat av konung Knut Eriksson någon gång mellan åren 1167 och 1196. Han omnämner, att han hade fått detta gods som arv efter sin fader. Som ni förstår av efternamnet hette fadern Erik, och denne Erik var ingen mindre än Sankt Erik eller Erik den helige, vår mest kände medeltidskung – åtminstone under medeltiden. Om honom vet vi inte mycket, och denna tidiga källa är därför mycket värdefull.

Engsev eller Englev?

Fullt så enkelt är det inte. Alla medeltida källuppgifter brukar vara omgivna av en skog med frågetecken. Så är det även i detta fall. Brevet utgavs 1829, och utgivaren läste då ortnamnet som englev. Ingen begrep, vilken ort som åsyftades. Det kan man ju förstå. Inget svenskt gods heter så eller något liknande.

Stig Olsson Nordberg tittade återigen på brevet, och 1926 slog han fast, att ortnamnet ”troligen” borde läsas engsev. Nu blev det lättare att känna igen namnet. Flera lärde män hävdade, att Engsö i Västmanland måste åsyftas.

Där står engsev!

Detta är första skrivningen för namnet Engsev. Bokstaven s går en bra bit under raden och avslutas med en spets nedåt. I bägge dessa avseenden avviker s från l.

Detta är första skrivningen för namnet Engsev. Bokstaven s går en bra bit under raden och avslutas med en spets nedåt. I bägge dessa avseenden avviker s från l.

Som i så många andra fall var dock inte vare sig det ena eller andra fullt säkert. Skulle man kunna skingra den sista ovissheten? Jag beslöt att göra ett försök. Jag vände mig till Riksarkivet och beställde ett fotografi av den gamla urkunden. Ja, visst hade Olsson Nordberg rätt! Där stod engsev. Både bokstaven s och bokstaven l skrevs med långa, stående staplar. Bokstaven s fortsätter dock ned under raden, men i engsev fortsatte s inte så långt ner som i andra fall. Därför hade misstaget uppstått. När jag satt och tittade på s-bokstäverna, begrep jag, varför s inte hade blivit lika långt som vanligt. Bokstaven g gjorde en kraftig krök åt höger, och skrivaren ville inte dra ner sitt s i denna krök. På brevets baksida står för övrigt namnet åter ett par gånger, dessa gånger skrivet engsseu och engsev. På medeltiden begrep man alltså hur namnet skulle läsas, men år 1829 läste man helt enkelt fel.

Kan någon annan ort åsyftas?

Kunde någon annan ort än Engsö åsyftas? Ett gods av denna storlek bör ha omnämnts fler gånger i svenska medeltidsbrev. Jag slog upp registret över Sveriges medeltidsbrev och tittade efter orter med Eng- som förled. Där stod: Engiaby (i Västmanland), Engby (i Knivsta, i Uppland), Engellis (Kungahälla, alltså Kungälv), England, Englev och Engsyo (Ängsö). Av många skäl kan både Kungahälla och framförallt England uteslutas. Engiaby och Engby har en helt annan efterled. I båda dessa namn saknas dessutom genitiv-s. Allt talade för att Engsev var Engsö. Men hur skulle man förklara efterleden ”ev”?

Ev eller eu står för ö

Detta är andra skrivningen av namnet Engsev. Bokstaven s går denna gång visserligen inte under raden, men den avslutas nedåt med en spets. På grund av bokstaven g:s krök kan s inte dras under raden.

Detta är andra skrivningen av namnet Engsev. Bokstaven s går denna gång visserligen inte under raden, men den avslutas nedåt med en spets. På grund av bokstaven g:s krök kan s inte dras under raden.

Jag vände mig till professor Staffan Fridell vid Uppsala universitet. Han är en av Sveriges skickligaste ortnamnsforskare, och vi hade samarbetat förr. Han löste omgående denna månghundraåriga gåta. Vid denna tid hade man inte någon bokstav för ö-ljudet. Därför skrev man ö-ljudet med två bokstäver, antingen med oe eller med eo. I detta fall skrev man ö-ljudet med eo. Men vad nu? Står där inte ev? Jo, men på den tiden använde man v för både v-ljud och u-ljud. Brevet är skrivet på latin, och i latin uttalas u som o. Ljudvärdet för ev är alltså eo. Få människor känner idag till latinets skrivsätt, men fler har kännedom om franskans. Fransmännen skriver fortfarande ö-ljud med eu: peu, meuble, peuple, pasteur och så vidare. Staffan Fridell hade på ett enkelt och invändningsfritt sätt löst den gamla gåtan. Tillsammans skrev vi en vetenskaplig artikel i ämnet. Där kunde denna berättelse ha slutat, men det gör den inte.

Fram för bibliografier och register!

En vetenskapsman läser åtskilligt, som den stora allmänheten inte läser. Ungefär ett år efter tryckningen av vår uppsats satt Fridell och läste en artikel med titeln ”Om synkope i sammansatta ortnamn”. Den var skriven av Lennart Moberg, och Fridell fann, att Moberg redan år 1997 hade dragit de slutsatser, som vi framförde i vår uppsats år 2010! Moberg påpekar, att -ev står för ö, att förleden är änge, och att Engsö icke Engsjö är den riktiga namnformen.

Staffan Fridell, en av Sveriges flitigaste och skickligaste ortnamnsforskare.

Staffan Fridell, en av Sveriges flitigaste och skickligaste ortnamnsforskare.

Visst kändes det litet konstigt, att Lennart Moberg hade hunnit före oss, och att varken vi eller någon annan (Riksarkivet och Ortnamnsarkivet i Uppsala) hade upptäckt detta, men vi tröstade oss med, att vi verkligen inte hade skrivit vår artikel förgäves. Vår artikel är mycket längre än Mobergs korta avsnitt. Den innehåller många fler sakuppgifter, belägg och iakttagelser. Framförallt har vi på detta sätt två redogörelser, vilkas författare oberoende av varandra har dragit samma slutsatser. De båda redogörelserna visar, att slutsatserna ligger nära till hands och är närmast självfallna, om man som Moberg och Fridell känner till medeltidsmänniskornas skrivvanor och stavningssätt. Inte minst visade det sig vara värdefullt att titta på, hur namnet engsev var skrivet.

Det, som har inträffat, visar hur viktigt det är, att vi har tillgång till utförliga bibliografier och register. Lennart Mobergs tydning av Engsev hade inte varit åtkomlig genom en bibliografi. Vem skulle ana, att under titeln ”Om synkope i sammansatta ortnamn” dolde sig bland annat en redogörelse för namnet Engsö? För att komma åt ett avsnitt i en artikel krävs ett register. Låt oss hoppas, att man lägger ner tid och krafter på ett sådant. Nätet öppnar stora möjligheter.

Helgonkungen och författaren

Om man skulle färdas till Engsö, kunde man med fördel åka båt. Skalden Olof von Dalin har beskrivit en sådan båtresa till Engsö. Erik Dahlberg tecknade denna slup, som lägger till vid Sturehovs brygga. Även Engsö har en liten hamn.

Om man skulle färdas till Engsö, kunde man med fördel åka båt. Skalden Olof von Dalin har beskrivit en sådan båtresa till Engsö. Erik Dahlberg tecknade denna slup, som lägger till vid Sturehovs brygga. Även Engsö har en liten hamn.

Engsö har sett många kända män och kvinnor under århundradenas lopp. Skalden och författaren Olof von Dalin var vän i huset på 1700-talet, och mer än ett halvt årtusende tidigare hade helgonkonungen Sankt Erik ägt godset. På den tiden färdades man ofta och gärna på Mälarens vattenleder, och då låg Engsö mycket väl till. J.B.L.D. Strömberg har undersökt medeltidskungarnas resor. Han skriver i ett brev till mig: ”De resande kungarnas itinerarier visar att de återkommande passerade det där området, då de exempelvis skulle passera från Mälarens norra delar till de södra. Även senare medeltida regenter hade ju anknytning till platsen … Trakten nära Enköping förekommer jämförelsevis ofta i mitt itinerarium beträffande äldre kungabrev.” Engsös historia är både rik och lång. Mina föräldrar och jag semestrade 2008 i Enköping. Vi fann snart, att man inte kunde komma till Engsö med allmänna färdmedel. Vi tog taxi dit och taxi hem och tillbringade hela dagen därute. Det kostade 400 kronor dit och 400 kronor hem. Vi ansåg alla tre, att vi sällan hade använt våra pengar så väl. Besöket blev ett minne för livet.

Läs vidare

Lars Gahrn och Staffan Fridell, Ängsö: Ett gods som har tillhört Erik den helige, i: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 2010, s. 29-34.

Lennart Moberg, Om synkope i sammansatta ortnamn, artikel i: Ortnamn i språk och samhälle: Hyllningsskrift till Lars Hellberg: Redigerad av Svante Strandberg, Uppsala 1997, s. 171-180. (Engsö behandlas på sidan 177.)

Hedvig Piper, Engsö från medeltid till nutid: Sanning, Sägen, Spökhistorier, 1997. (Grevinnan Piper ger på sidan 15 en utmärkt redogörelse för Knut Erikssons brev. Grevinnan är fullt klar över, att namnet skall läsas Engsev, och att det betecknar Engsö.)

Trenne resebeskrifningar af Olof von Dalin, Sthlm (Sällskapet Bokvännerna) 1959. (Författaren beskriver en resa till och från Engsö och vistelsen där. Flera bilder från Engsö ingår.)

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s