Gunnebo lockade museimännen

Utan att Gunnebo ingick i Röhsska Konstslöjdmuseets arbetsbeskrivning kom detta museum ändå att betyda mycket för Gunnebo och Mölndal. En nyutgiven levnadsteckning om Axel Nilsson, museets förste chef, ger inblickar i denna verksamhet. Han bestämde inriktningen för lång tid framöver.

Gunnebos dragningskraft

Axel Nilsson har blivit fotograferad tillsammans med sonen Göran Axel-Nilsson. Båda kom att betyda mycket för Gunnebo, som utövade en stark lockelse på museimännen.
Axel Nilsson har blivit fotograferad tillsammans med sonen Göran Axel-Nilsson. Båda kom att betyda mycket för Gunnebo, som utövade en stark lockelse på museimännen.

Axel Nilsson (1872-1924) var en framstående och flitig museiman med verksamhet på Kulturen i Lund samt Nordiska museet och Skansen i Stockholm. Han skulle ändå ha försvunnit i vimlet och i skuggan av föregångares insatser, om han inte själv hade blivit en föregångare och fått uppdraget att bygga upp Röhsska Konstslöjdmuseet i Göteborg. Kulturhistoria hade kommit i ropet, och detta skulle bli ett museum som visade ”konstslöjd”. Axel Nilsson knöts till Röhsska 1909, och 1916 invigdes det nya museet.

Gärna ville man visa saker i deras rätta sammanhang. Man byggde därför gärna upp rum med fullständig inredning inne i museibyggnaderna. Inte minst Röhsska arbetade på detta sätt, och eftersom man skulle skildra konstslöjden, inriktade man sig på högreståndsinredningar. Rum från Partille slott har varit återuppbyggda i Röhsska. Bevarade herrgårdar med välbevarade inredningar utövade självfallet en stark lockelse på museimännen. Redan 1911 (om inte förr) dök Axel Nilsson upp på Gunnebo. Svenska museimannaföreningen höll detta år sitt sjätte årsmöte i Göteborg, och då gjorde man en utflykt till Gunnebo.

Dräktparad på Gunnebo

Axel Nilsson lyckades hinna med mycket under sitt korta liv, och hans barnbarn Louise Brodin har fått ihop en omfångsrik och innehållsrik bok om sin farfar, som hon aldrig fick träffa. (Louise Brodin, Axel Nilsson: Museiman och föregångare, Warne Förlag 2011, 248 rikt illustrerade sidor.) Axel Nilsson hann även med att grundlägga museets (och släktens) inriktning på Gunnebo. År 1923 höll Skandinaviska Museiförbundet ett möte på Röhsska, men museifolkets viktigaste utflyktsmål var Gunnebo.

Hela sällskapet hade inbjudits till Gunnebo av friherrinnan Hilda Sparre, som mottog museifolket med en dräktparad i stora salongen. Göteborgs unga damer hade klätt sig i gammaldags dräkter och vandrade runt i salen som mannekänger från fordom. Därefter vidtog en trädgårdsfest på Kejsareterrassen, och slutligen åkte man tåg tillbaka till Göteborg. Tillställningen bar friherrinnans prägel. Hon kände de flesta av ”god familj” och kunde ta reda på vilka, som var lämpliga och önskade framträda. Förberedelserna krävde också samspel mellan Röhsska och friherrinnan. En av museimännen berättade om dräkterna och har rimligtvis varit insatt i uppläggningen på förhand. Detta besök på Gunnebo ägde som sagt rum år 1923.

En värdefull gåva

Samma år skänkte friherrinnan Hilda Sparre Carl Vilhelm Carlbergs ritningar till Röhsska museet (Arvid Baeckström, Gunnebo I, 1977, s. 118). Denna gåva överlämnades under Axel Nilssons livstid och visar likaså, att förbindelserna mellan Röhsska och Gunnebo redan då var livliga. Museet byggde upp ett särskilt Gunnebo-arkiv, som omfattar flera arkivkartonger med värdefullt och intressant innehåll. I dem har jag hittat åtskilligt av stort intresse för oss mölndalsbor.

Louise Brodin blev 1972 Mölndals första kultursekreterare och fick då liksom tidigare hennes far och farfar mycket med Gunnebo att göra.
Louise Brodin blev 1972 Mölndals första kultursekreterare och fick då liksom tidigare hennes far och farfar mycket med Gunnebo att göra.

Axel Nilsson efterträddes många år senare av sin son Göran, som gjorde faderns namn till sitt efternamn. Han hette alltså Göran Axel-Nilsson. Hans intresse för Gunnebo var mycket stort. Han ivrade för att Gunnebo slott måtte registreras såsom kulturhistoriskt märklig byggnad och för att Göteborgs stad eller Mölndals stad skulle förvärva egendomen. I Röhsskas arkiv finns handlingar, som belyser dessa turer, och jag har tidigare skrivit om dem (i Mölndals-P osten 21/10 och 4/11 1998). Han ledde 1949-1952 års framgångsrika och uppmärksammade restaurering. Han var på många sätt en drivande kraft bakom Gunnebos utveckling, fastän Gunnebo ligger i en annan stad än Röhsska Konstslöjdmuseet, och fastän Röhsska formellt aldrig hade med Gunnebo att göra. Med sig i Gunnebostyrelsen hade han sin barndomsvän, Stig Roth, museichef på Göteborgs Historiska museum och son till en av Axel Nilssons ungdomsvänner. Göran Axel-Nilsson har gjort insatser även på många andra områden och borde även han få en levnadsteckning skriven om sig.

Närmast till hands som författarinna till en sådan bok är onekligen Louise Brodin, som är dotter till Göran Axel-Nilsson och har många minnen av sin far och har fått många inblickar i hans verksamhet. Hennes biografi över farfadern är både välskriven och vackert illustrerad. Den är ett storverk över en museiman, som utförde storverk. Hans arbete fortsattes av sonen och sondottern. Louise Brodin var mellan 1972 och 1978 kultursekreterare i Mölndal och hade då mycket med Gunnebo att göra. Den nyinrättade kulturnämnden tog över ansvaret för Gunnebo från Gunnebostyrelsen, där hennes far hade varit med. I viss mån fick hon alltså ta över en del av ansvaret för Gunnebo som arv från sin far. Från Gunnebos synvinkel vore det önskvärt även att hon skrev memoarer.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s