En fascinerande tidsresa till 1600-talets kulturminnen

År 1896 revs Fässbergs gamla kyrka. Den var en av många medeltidskyrkor, som skattade åt förgängelsen under 1800-talet, då församlingarna blev rikare och folkmängden ökade. Man var inte noga med dokumentation av kulturminnen på den tiden. Ofta saknas avbildningar av de gamla kyrkorna, som revs. Vad gäller Fässbergs kyrka är alla avbildningar, möjligen med ett undantag, gjorda i efterhand.

Skalunda kyrka ses på en av de många utmärkta kyrkteckningarna.

Skalunda kyrka ses på en av de många utmärkta kyrkteckningarna.

Många kyrkohistoriker och hembygdsforskare kommer därför att bli mycket tacksamma gentemot Föreningen för Västgötalitteratur, som i mars månad 2012 kunde börja sprida en nyutkommen källutgåva: Västgötadelen av Monumenta Sveo-Gothorum: Efter handskriften F. h. 9 i Kungliga Biblioteket utgiven och kommenterad av Benny Jacobsson (Skara 2012, 72 textsidor och 150 bildsidor i folioformat). De flesta av bilderna visar västgötska kyrkor så som de såg ut under 1600-talets andra hälft. Där finns även bilder av adelsvapen i kyrkorna, runristningar och andra fornminnen. Efter drygt 300 år har dessa bilder blivit utgivna. Det är en stor händelse.

Så såg kyrkorna ut!

Magnus Gabriel de la Gardie var en stor kulturmecenat med ett aldrig sviktande intresse för konst och vetenskap.

Magnus Gabriel de la Gardie var en stor kulturmecenat med ett aldrig sviktande intresse för konst och vetenskap.

Söker man efter en bild av Fässbergs gamla kyrka, letar man dock förgäves. Dokumentationsarbetet leddes av Johannes Hadorphius (som numera kallas Johan Hadorph). Han var verksam vid Uppsala universitet och kom inte längre söderut än till Skaraborgs län. Älvsborgs län och Västkusten tycks inte ha fått några besök. Däruppe i Skaraborg fanns nämligen Uppsala universitets kansler, hans frikostige befrämjare, greve Magnus Gabriel de la Gardie till Läckö. Greven var dessutom mycket intresserad av kyrkor, som, tack vare att bygderna var rika och församlingarna små, fanns i överflödande rikedom uppe i Skaraborg. Hadorphius och hans tecknare fick fullt upp att göra i Skaraborg.

Deras teckningar är lika fullt av stort intresse för oss härnere på Västkusten. Ur kyrkoböckerna kan man nämligen få fram så många uppgifter om de gamla kyrkorna, att man skulle kunna åstadkomma avbildningar i efterhand, om man bara kunde finna förebilder. Dessa förebilder finner man i Monumenta. Här kan man se hur kyrktuppar, vindflöjlar, takkors, fönster, vapenhus, sakristior och klockstaplar tedde sig. På vissa håll hade man redan förstorat fönstren, men i andra kyrkor hade man kvar de små (och få) medeltida fönstren. Teckningarna i Monumenta är helt enkelt ovärderliga.

Kettil runskes grav på bild

Mycket annat har fångat tecknarnas uppmärksamhet. Själv blev jag mycket intresserad, när jag på sidan 49 fann en teckning av Kettil runskes föregivna grav vid Ölanda i Istrums socken och Valle härad. Jag har nämligen själv skrivit en utförlig undersökning om den sägenomsusade Kettil runske, hans många föregivna hemorter och hans många föregivna gravar. (Lars Gahrn, Johannes Messenius och Kettil runske, kapitel i: Lars Gahrn, Sveariket i källor och historieskrivning, Gbg 1988, s. 261-271.) Redan Johannes Messenius begrep, att Kettil runske var en sagogestalt, och att berättelserna om honom var skrönor. Intressant är att se, att även Monumentas tecknare har frigjort sig från sägnerna. På teckningen har han nämligen skrivit: ”Kiätilz en Riddares graf. Vulgus (folk i allmänhet) kallar den Kiätil Runskes graf.” Tecknaren har tolkat graven som en riddares grav, vilket för övrigt är en utmärkt tolkning. Detta var uppenbarligen en herremans (eller högt uppsatt kvinnas) grav.

I fråga om Kettil runskes föregivna grav har tecknaren av allt att döma övertolkat de skrovliga stenkorsen.

I fråga om Kettil runskes föregivna grav har tecknaren av allt att döma övertolkat de skrovliga stenkorsen.

Slutsatsen vilar dock delvis på en alltför djärv tolkning av relieferna på det ena stenkorset. Tecknaren har tyckt sig urskilja en ridande man med en lans i handen. Någon sådan har dock Johannes Bureus inte kunnat urskilja (Gahrn 1988 s. 264). De båda tecknarna överensstämmer dock däri, att bägge har sett två mot varandra vända djur och ett inristat kors överst på stenkorset. (Å andra sidan har Erik Dahlbergh inte kunnat se vare sig någon riddare eller några djur, endast ett kors, Suecia antiqua 3:62.) Monumenta-tecknarens märkliga mönster på det högra korset saknar motsvarigheter hos både Bureus och Dahlbergh. Tydligen har relieferna redan på 1600-talet varit starkt vittrade och ytterst svåra att tyda. Här har Monumenta-tecknaren uppenbarligen gjort sig skyldig till en övertolkning. Uppenbarligen har den erfarne runtolkaren Bureus kommit sanningen närmast, när han på det högra korset skriver: ”intet eller och owist hwadh det skulle wara”. (På korset finns ingenting, eller också är det ovisst vad det skulle vara.) (Gahrn 1988 s. 264.)

Teckningen visar dock att antikvarierna redan på den tiden kunde frigöra sig från folksägner.

Biskopsborg blev kloster

En av teckningarna visar de kvarstående väggarna efter biskopsborgen i Husaby. På teckningen står orden: ”S: Brijtas Clöster” (Sankta Brittas kloster). Allmogen brukade påstå, att alla möjliga (och omöjliga) ruiner skulle vara lämningar efter kloster, och i detta fall finns ju Birgittas källa invid ruinerna. De kunde lätt förleda folk att tro, att ett birgittinerkloster hade legat på platsen. (I själva verket var källan uppkallad efter ett irländskt helgon och inte efter det svenska helgonet Sankta Birgitta.) Någon har dock strukit över orden ”S: Brijtas Clöster” och istället skrivit ”Biskops huset i Husebij”. Forskarna på Antikvitetskollegiet har alltså inte nöjt sig med ovissa hörsägner utan skaffat fram källuppgifter att jämföra med. Då har de begripit, att ruinen aldrig hade varit Sankta Brittas kloster. Fastän texten i ett bildverk som detta är minsta möjliga, finner vi alltså två intressanta exempel på vetenskaplig och kritisk granskning, som skiljer sig från allmogens bygdesägner.

Gravhögarna i Skalunda

Arkeologerna brukar bli glada över gamla avbildningar av fornminnen. Nytagna fotografier i all ära, men man känner, då man ser dem, att man är mycket långt från forntiden. Inför en gammal bild känner man däremot tydligare, att dessa lämningar hör en fjärran forntid till. I Monumenta finns två teckningar av gravhögar i Skalunda, den ena (på sidan 120) ett verkligt fynd. Denna nu offentliggjorda bild har alla förutsättningar att göra ett segertåg genom allsköns kommande arkeologiska skrifter. Dels ser man en rest bautasten. Dels har tecknaren ritat en fyrkantig hägnad (en trägärdsgård) runt högen. Gärdsgården visar, att området har använts som betesmark, en utmärkt markanvändning. Dels skadades fornminnet icke genom odling. Dels hindrade de betande kreaturen marken att växa igen. Träd och buskar kan lätt skada fornminnen med sina rötter, men träd och buskar fick inte möjlighet att slå rot. Fornminnen är ofta belägna på höglänt och sandig mark, som duger till betesmark men är olämplig för odling. Genom en förening av lyckliga grundförutsättningar och klok markanvändning har många fornminnen lyckats förbli oskadade till våra dagar.

Biskopsborgen troddes till att börja med ha varit ett kloster, men den felaktiga uppgiften är överstruken.

Biskopsborgen troddes till att börja med ha varit ett kloster, men den felaktiga uppgiften är överstruken.

Tecknarna var noggranna med sina uppgifter. På teckningen står: ”I Skalene Bij står denna sten, och högen derhos”. (I kommentaren står Skalwar, men namnet skall uppenbart läsas Skalene, en välbestyrkt sidoform till Skalunda.)  Ordalagen visar, att tecknarna var mest intresserade av bautastenen, fastän denna saknade inskrift. Deras intresse för de gamble göthers minnesstenar (som helst borde vara runristade) var mycket stort. Detta måste vara gravhögen söder om Skalunda kyrka. Enligt rannsakningar efter antikviteter skulle en lång sten och en mindre – helt i enlighet med teckningen – stå vid denna hög. Själva ”Skalunga högh” (Skalundahögen) fanns däremot strax norr om kyrkan, enligt samma berättelse (Rannsakningar efter antikviteter, band II, 1969, s. 222).  Även den finns avbildad i Monumenta, och den går där under namnet ”Skalene Högen” (sidan 302). (De båda gravhögarna behandlas utförligt i: Gerhard Flink, Arkeologi i Skaraborg: En vägvisare, Skrifter från Skaraborgs länsmuseum nr 11, Sthlm 1989, s. 72-74.) Tyvärr finns varken i rannsakningarna eller i Monumenta några berättelser eller andra uppgifter om gravhögarna. Den södra saknade tydligen namn, och den norra kallades alltså Skalundahögen. Det enbart geografiska namnet Skalundahögen har förbehållits den större (och som en följd härav mer kända) av högarna. Så mycket kan dock sägas, att de båda mäktiga högarna visar, att grevarna till Läckö inte var de första herremännen i området.

Värdefull kommentar

En utmärkt avbildning av en gravhög i Skalunda.

En utmärkt avbildning av en gravhög i Skalunda.

Filosofie doktor Benny Jacobsson har ombesörjt utgåvan samt skrivit inledning och kommentar. På detta sätt får läsarna de viktigaste upplysningarna och värdefull hjälp att komma vidare i sin forskning. Uppdraget, som han fick, tillhör de farliga. Han hade mycket lätt kunnat ägna resten av sitt liv åt att skriva en allt omfångsrikare och värdefullare kommentar. Han gör dock en klok avvägning och undviker att fördjupa sig i de olika ämnena. Detta är ju en källutgåva, vilket innebär att andra lärde förväntas forska vidare.

Med denna artikel har jag velat visa, att denna källutgåva innehåller mycket, som man kan fördjupa sig i, och att dess uppgifter på många sätt berikar historieskrivningen. Föreningen för Västgötalitteratur har tagit oss med 300 år tillbaka i tiden och har bjudit oss på en fascinerande tidsresa. Givetvis bör även de andra delarna av Monumenta Sveo-Gothorum utges. Vilken förening eller organisation ger ut bilderna från våra andra landskap?

Läs vidare om Föreningen för Västgötalitteratur

Föreningen för Västgötalitteratur har en hemsida: http://www.vastgotalitteratur.nu/

Dan Korn, Västgötaböcker: En resonerande bibliografi över västgötalitteraturen, Föreningen för Västgötalitteratur 2002. (Inledningsvis skriver författaren mycket om västgötska boksamlare och deras förening.)

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s