En gudstjänst från 1887 i Fässbergs kyrka

Fässbergs kyrka fyller 125 år under 2012. Kyrkan invigdes den första söndagen i advent år 1887. Fässbergs församling firar detta på många sätt, och söndagen den 25 november, domsöndagen, firade man kyrkan med en gudstjänst, som genomfördes ungefär på samma sätt som för 125 år sedan. Organisten i Fässbergs församling, Karin Rosander, hade kommit med uppslaget, och hon fick nu visa att hon behärskade även det gammaldags, betydligt långsammare spelsättet.

Tidsenlig klädsel

Kyrkstöten höll sin långa stav i ett fast grepp.
Kyrkstöten höll sin långa stav i ett fast grepp.

Gudstjänstfirarna hade uppmanats att klä sig på gammaldags sätt, och överraskande många dök upp i äldre klädebonad. Herrarna hade letat fram gamla frackar, och damerna hade letat fram klänningar och hattar med ett överflöd av prydnader. Även prästerna hade levat upp till målsättningen. Prästkrage med två tungor, en så kallad ”elva”, används numera sällan, men en gång var dessa kragar allmänt förekommande. Kyrkoherde Annar Aas saknade en sådan prästkrage men fann på råd. Han klippte till en prästkrage med två tungor ur en bit papp och hjälpte till med tejp, så att ytan blev glansig. Förmodligen hade folk inte uppmärksammat hans lyckade konstgrepp, om han inte själv hade berättat prästkragens tillkomsthistoria efteråt och skämtat med den.

Svart mässhake gav ljust intryck

Gudstjänsten leddes av komminister Linda Thunberg. Kvinnliga präster var visserligen otänkbara för 125 år sedan, men komminister Thunberg hade för dagen kammat sitt hår bakåt och fäst upp det i en knut. Hon fick på detta sätt ett slags pojkfrisyr och gav ungefär samma intryck som en ung Gösta Berling (i Selma Lagerlöfs roman), prästen i Uddarbo (i en känd roman av Axel Hambraeus) eller magister Savonius (i romanen Stengrunden av Bo Giertz). Eftersom gudstjänsten firades på domsöndagen, var hon iförd en av församlingens vackra svarta mässhakar. Märkligt nog gav den inte ett dystert intryck utan snarare ett glatt intryck. Den hade ljusa bårder och prydnader och bars över en vit mässkjorta (alba). Den svarta färgen framhöll och underströk det vita och det ljusa.

Både nytt och gammalt

Kyrkoherde Annar Aas hade dagen till ära själv   tillverkat en prästkrage av gammal modell, en så kallad   elva.
Kyrkoherde Annar Aas hade dagen till ära själv
tillverkat en prästkrage av gammal modell, en så kallad
elva.

Under gudstjänsten följdes 1811 års handbok. Mycket har förändrats sedan den tiden, men gudstjänstens stomme har under århundradenas lopp varit sig lik. En van gudstjänstbesökare hade inte några svårigheter att känna igen sig och känna sig som hemma. Vissa ord och vändningar var ålderdomliga, men allvarligare än så var det inte. Vissa delar av ritualen hade dock moderniserats. Denna gång följde man Olaus Petris syndabekännelse (”Jag, fattig, syndig människa…”). Dess meningsbyggnad och satsbyggnad är visserligen inte av denna världen och tämligen svårutgrundliga, men man har inte några svårigheter att begripa innehållet.

För säkerhets skull hade man dock för kvällen moderniserat meningsbyggnad och satsbyggnad under bibehållande av språk och innehåll.

En fläkt från det förflutna

Tanken var att visa hur en gudstjänst gick till 1887 men att samtidigt genomföra en gudstjänst, som var fullt tillgänglig för dagens människor. Därför balanserade man på detta sätt mellan nytt och gammalt. Ungefär så gör alla, som återskapar historien. Man kan inte koppla bort nutiden. Den, som kommer ner tillräckligt långt under däck på ostindiefararen Götheborg, finner, att detta fartyg från 1700-talet samtidigt är utrustat som ett nutida fartyg. Det förflutna kan inte återskapas fullt ut, men man kan ge en föreställning av det förflutna, så att besökarna känner en fläkt från förflutna dagar. Det hade man lyckats bra med i Fässbergs kyrka.

Långsam psalmsång

Komminister Linda Thunberg ledde gudstjänsten och var   iförd en svart mässhake, som riktigt lyste i   kvällsmörkret.
Komminister Linda Thunberg ledde gudstjänsten och var
iförd en svart mässhake, som riktigt lyste i
kvällsmörkret.

Psalmerna spelades på det gamla sättet, det vill säga långsamt eller – som man nu säger – ”släpigt”. Att sjunga långsamt hade dock sina fördelar, och givetvis var man medveten om dessa fördelar. Så till exempel är det lättare för en församling att sjunga med, om organisten spelar långsamt. Likaså har man lättare att hinna frasera orden, det vill säga uttala dem tydligt, och man har lättare att uppfatta innehållet. Sången blir på detta sätt kraftfull, tydlig och majestätisk, men givetvis är även nackdelarna många. I ofullkomlighetens värld är ingenting till alla delar lyckligt. (Nihil est ab omni parte beatum, heter det på latin.)

Psalmer utanför psalmboken

Många av de psalmer, som idag är mest uppskattade, hade ännu inte diktats år 1887. Andra fanns visserligen, men eftersom de hade diktats efter 1819, fanns de inte ännu med i den tidens psalmbok. (Vid denna tid gällde 1819 års psalmbok, som först på 1920-talet försågs med tillägg.) Alla psalmer, som sjöngs denna domsöndag,fanns till år 1887, men en del hade ännu inte kommit in i psalmboken och sjöngs säkerligen inte i Fässbergs kyrka förrän långt senare. Å andra sidan var dessa psalmer väl förankrade i just denna tid. Det är svårt att återskapa det förflutna, men gudstjänsten hade många fördelar och inget stötande – med undantag för en äkta kyrkstöt, som vandrade omkring i kyrkan och höll församlingen under uppsikt. Om någon slumrade till, skulle han stöta till vederbörande med sin långa stav, för att den sovande skulle vakna till. Så gick det till förr under de långa gudstjänsterna.

Kyrkstöt i Svenska Akademien

Ofta står prästen vänd mot altaret och med ryggen mot   församlingen. Även mässhakens baksida är därför   praktfullt smyckad.
Ofta står prästen vänd mot altaret och med ryggen mot
församlingen. Även mässhakens baksida är därför
praktfullt smyckad.

Forna tiders långa gudstjänster och predikningar har ju blivit beryktade, men om vi vill vara rättvisa, måste vi påpeka, att alla sammankomster förr brukade bli långvariga, och att folk i allmänhet inte hade något emot att de blev långvariga. Folk saknade ju både radio och TV hemma. Därför stannade de gärna ett antal timmar i kyrkor, ordenshus och teatrar för att se och höra så mycket som möjligt. Skalden Bengt Lidner skrev på sin tid ett skämtsamt skaldebrev till Hans Majestät Konung Gustaf III och föreslog, att konungen måtte tillsätta en tjänst som ”spögubbe” (det vill säga kyrkstöt) i Svenska Akademien. Lidner ansökte om att få denna tjänst och lovade, att han aldrig skulle stöta till konungen med sitt spö utan låta honom sova i fred. Tjänsten tillsattes visserligen inte, men en sådan tjänst skulle ha behövts både i Svenska Akademien och i andra sammanhang. Överallt var sammankomsterna långa. Överallt kunde man befara, att en eller annan skulle slumra till.

Vacker litania

Att återskapa forna tiders predikostil är inte lätt. Komminister Thunberg hade fått det lyckliga uppslaget att leta fram en gammal predikan, hållen på domsöndagen ungefär vid denna tid. Hon läste upp valda stycken av denna predikan. En stark och intressant kontrastverkan medan dåtida predikostil och hennes ledigare nutida stil uppstod på detta sätt. Detta var första gången, då jag såg en präst i mässhake på predikstolen. Den svarta mässhaken med ljusa inslag gick utmärkt ihop med predikstolens färgsättning. Anledningen var närmast, att det kunde vara besvärligt att i hastigheten få av sig mässhaken, men jag misstänker starkt, att flydda dagars präster med tanke på kylan i den tidens kyrkor gärna behöll mässhaken på. Om någon av mina läsare har något att meddela i ämnet, är jag tacksam för ett meddelande. Thunberg sjöng litanian från predikstolen. Det var gudomligt vackert. Åtskilliga böner lästes förr från predikstolen, och därför sjöngs även litanian därifrån.

Intressant utställning

För att understryka det historiska jubileet hade kyrkans folk satt fram mässhakar, kyrksilver och andra äldre föremål under högra sidoläktaren. Många dröjde sig kvar. Stämningen var livlig och närmast uppsluppen efter en lyckad tidsresa. Kyrkan har en lång historia, och den, som letar efter årtal, finner många anledningar till jubileer. Denna lyckade och tänkvärda gudstjänst leder förhoppningsvis till fler av samma slag.

Fässbergs församling har gott om äldre föremål. Kanske kunde man någonstans i kyrkan inrätta en stående utställning? Flera domkyrkor har domkyrkomuseer, och även Fässbergs kyrka har många föremål, som är mycket sevärda och dessutom har ett angeläget budskap att förmedla. Historien är, om den används på detta sätt, en stor tillgång för både nutid och framtid.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s