Norrmännens enighet gjorde Sverige schack matt

Onsdagen den 2 maj besöktes Göteborg, Gunnebo och kvarnbyn av Harald Forodden, byggnadsingenjör från Singsås i Gauldal i Norge. År 1787 besökte den sydamerikanske befrielseledaren Francisco de Miranda både Sverige och Norge. Forodden föreläste om honom i Kvarnbygården, Mölndals Hembygdsmuseum, för en mycket intresserad åhörarskara. Efter föreläsningen fick Forodden ta emot Sophie Elkans roman ”John Hall”. Själv gav han några av oss en bok av stort intresse, och även den är värd att uppmärksammas.

Årsbok om unionsupplösningen

Harald Forodden är medlem i Gauldal historielag (en historisk förening i Gauldal). Tillsammans med Asbjörn Furunes har han varit redaktör för årsboken Gauldalsminne. Han hade med sig några exemplar av årsboken för 2003-2004. Dess undertitel är ”Unionsupplösningen 1905 – en nasjon blir til”. Detta ämne är ju högintressant även på vår sida om Kölen. Forodden hade med sig några exemplar av årsboken som delades ut till några intresserade. I boken finns åtskilligt av intresse även för en mölndalsbo.

Norsk enighet för unionsupplösning

Harald Forodden avtackas av Kaj Johansson med ett exemplar av Sophie Elkans kända roman John Hall. Foto: Rodolfo A. Castex.

Ställningen i Norge kan något förenklat beskrivas så, att två partier kämpade om makten. Höire var konservativt och unionsvänligt, Venstre var radikalt och unionskritiskt. Så länge ett av de två viktigaste partierna var unionsvänligt, bestod unionen, men utvecklingen gick obönhörligen vidare. Alltfler norrmän blev unionskritiska. År 1905 var både höire och venstre unionskritiska, och bägge partierna slöt upp bakom kravet på unionsupplösning. Stortinget var fullständigt enigt. Fullständig enighet hör till undantagen inom politiken. Oscar II, kronprins Gustaf (senare Gustaf V) och den svenska regeringen begrep, att unionen nu var död. De förstod, att unionen nu måste upplösas genom förhandlingar. Kronprins Gustaf kunde rentav tänka sig unionsupplösning utan förhandlingar. Genom många år av förhandlingar hade de blivit förberedda och fått upp ögonen för vart utvecklingen var på väg. Den svenska riksdagen var dock inte lika förberedd, och här väcktes häftiga känslor. Så småningom gick även riksdagen med på unionsupplösning genom förhandlingar, men riksdagen och den nya regeringen beslöt att ställa åtskilliga krav, en del ganska hårda. Ställd mot den norska enigheten kunde inte heller riksdagen rädda unionen. Inte bara konungen utan även riksdagen var schack matt. Unionsmotståndarna hade vunnit spelet.

Skytterörelsen gick tidigt mot politisk enighet

Kring sekelskiftet var skytterörelsen stor i såväl Norge som Sverige. Här ses Mölndals Skytteförening vid skyttepaviljongen på Kikås omkring 1920. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)

Utvecklingen mot politisk enighet föregreps på ett intressant sätt av skytterörelsen, som Asbjörn Furunes skildrar i årsboken. Liksom i Sverige växte i Norge en frivillig skytterörelse fram med många ”skytterlag” (skytteföreningar). I Norge liksom i Sverige var verksamheten oregelbunden och ojämn. Skytteföreningar växte fram och försvann för att kanske några år senare nybildas. Skytteföreningarna kunde – om så skulle behövas – göra tjänst som ett slags hemvärn. Den politiska uppdelningen fick genomslag även inom skytterörelsen, som var uppdelad mellan två rikstäckande förbund, det ena unionsvänligt och det andra unionskritiskt, nämligen ”Centralforeningen for Udbredelse af Legemsövelser og Vaabenbruk” (1863) och ”Folkevaebningssamlag” (1881). (”Samlag” betyder på norska förbund.) På sina håll hade man på en och samma ort två olika firande av den 17 maj, ett för unionsvänner och ett för unionskritiska. Unionsvännerna hade en norsk flagga med unionsmärket. De unionskritiska däremot hade ”det reine norske flagget” utan unionsmärke. Det norska Stortinget krävde dock, att de två organisationerna skulle gå samman, för att de skulle få statsbidrag. Så skedde 1893. Furunes skriver: ”Det viste seg at det var Folkevaebningens folk och ideer som fikk störst representasjon og gjennomslag i den nye organisasjonen.” Utvecklingen mot politisk enighet gick alltså snabbare inom skytterörelsen än inom Stortinget.

Många starka och livaktiga folkrörelser

Skytterörelsen var bara en av flera folkrörelser, som väckte norska folkets intresse för allmänna angelägenheter. Olve Flakne skriver om folkhögsskolor, frisinnade ungdomsföreningar och ”målsak”. Många kämpade för det norska målet, det vill säga språket, gentemot det danskpåverkade skriftspråket. De olika folkrörelserna byggde upp en stark självkänsla hos det norska folket och skapade en stark medvetenhet. Detta blev uppenbart främst genom folkomröstningen 1905. Endast 184 röstade för fortsatt union, och inte mindre än 368 200 röstade för unionsupplösningen. Harald Forodden skriver om detta och framhåller, att grupptrycket var stort. Så var det givetvis, men detta förändrar nog inte så mycket. Anledningen till att grupptrycket kunde bli så stort torde främst ha varit, att enigheten var stor och önskemålen om ett helt fritt Norge starka. Norrmännen visste vad de ville. Litet senare samma år röstade de om monarki och republik. Inte mindre än 78,8 procent röstade för kungadömet. Även här visade man upp en långt gående enighet, och Forodden skriver träffande: ”få ganger har vi vel gjort et lykkeligere valg”.

Kungarna var omtyckta

Trots motsättningarna inom unionen var Oscar II omtyckt även i Norge, och efter unionsupplösningen röstade ett överväldigande flertal av norrmännen för monarki. (Oljemålning av Oscar Björck.)

En anledning till den långtgående enigheten var givetvis, att Norge alltsedan riket enades under vikingatiden hade varit ett kungarike, och att norrmännen i skolan fick läsa om sina kungar. Nu gällde det att återknyta till historien. En annan orsak var nog, att tidigare kungar hade varit omtyckta bland norrmännen. Sivert J. Flöttum skriver om Oscar II på besök i Röros och Gauldal: ”Beskrivelsen av kongeferden viser at det var en folkekjaer konge som gjestet sine undersotter.” Norrmännen hade förmågan att skilja mellan sak och person, och många av de unionella tvistefrågorna betydde nog inte så mycket för folk ute i bygderna. Åsmund Snöfugl har undersökt lokaltidningen och funnit, att den skrev endast litet om unionen. Däremot byggde den otvivelaktigt upp en norsk självkänsla. Hos alltfler blev därför övertygelsen, att Norge, som sedan urminnes tider hade varit ett eget kungarike, borde ha ett eget kungahus och föra egen utrikespolitik. År 1905 återvann Norge sin fulla självständighet och fick på nytt – för första gången sedan 1319 – ett eget kungahus. Huvuddragen i denna frigörelse är sedan länge klarlagda av forskningen, men Forodden och hans medförfattare berikar bilden genom att spegla tankar, förhoppningar och försvarsförberedelser på norsk sida.

Läs vidare

Gauldalsminne 2003-2004: Årsbok for Gauldal historielag. Redaktörer Harald Forodden og Asbjörn Furunes. Tema: Unionsupplösningen 1905 – En nasjon blir til. Gauldal Historielag 2004 (128 rikt illustrerade sidor).

Jörgen Weibull, Kronprins Gustav inför unionsupplösningen 1905, uppsats i: Scandia 1960.

Jörgen Weibull, Inför unionsupplösningen 1905: Konsulatfrågan, Sthlm 1962

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s