Ångfartyget Engelbrekt på Siljan – betydelsefullt även för mölndalsbor

Ångfartyget Engelbrekt kallas för ”Siljans pärla”. Bilden förklarar varför.

Ångfartyget Engelbrekt kallas för ”Siljans pärla”. Bilden förklarar varför.

Alltsedan år 1866 har hon setts på Siljan, Orsasjön och Österdalälven, skruvångfartyget Engelbrekt. Där fartyget glider fram på sina farvatten kan hon med all rätt liknas vid en vit svan. Ser man till hennes långa historia och skiftande öden, kan hon liknas vid fågel Fenix, som gång på gång återuppstår i föryngrad gestalt. Hon har bytt namn från Mora till Engelbrekt, och tre gånger har hon byggts om genomgripande. År 1950 sjönk hon i Leksands hamn, men hon bärgades och sattes åter in i trafik. Trots hårda tider och hårda öden har hon alltid kommit tillbaka.

Ångfartyget byggdes och sjösattes år 1866 och fick då namnet s/s Mora, men efter en ombyggnad 1902-1903 ändrades namnet till s/s Engelbrekt. Engelbrekt gick i trafik på Siljan till 1952. Båten berövades därefter ångpanna och ångmaskin och användes som en flytande sommarstuga. Långt senare bildades

vänföreningen Engelbrekt, som kunde slutföra båtens upprustning. År 1996 kunde Engelbrekt återinvigas och har alltsedan dess ångat fram över Siljan, Orsasjön och Dalälven mellan Leksand och Gråda.

Stig Törnqvist – eldare och kyrkorådsordförande

Stig Törnqvist blev maskinist på Engelbrekt, som blev ett andra hem för honom.

Stig Törnqvist blev maskinist på Engelbrekt, som blev ett andra hem för honom.

Ångbåten är en viktig angelägenhet för människor i alla delar av vårt land. (Även från Schweiz har bidrag kommit.) Här skall jag berätta om två mölndalsbor. För båda blev ångbåten en viktig angelägenhet i deras liv. Vid Torgilsgatan i staden Mölndal (omedelbart söder om Göteborg) bodde civilingenjören Stig Törnqvist och hans hustru Kerstin. Redan i Mölndal gjorde han sig känd som allsidigt duglig. Han var händig och byggde familjens hus till stor del själv, hjälpte grannarna med allehanda, snickrade åt Stensjöns församling, spelade jazz och psalmer och så vidare. Kerstin Törnqvist är dalkulla, och när båda hade blivit pensionärer, flyttade de upp till hennes hembygd, nämligen Djura kapellförsamling i Leksands kommun. Där bosatte de sig i den vackra byn Söder Rälta. Stig Törnqvist var både duglig och trevlig, och inom kort hade han valts till ordförande i Djura kyrkoråd och tenterat vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm för att få behörighet att arbeta som eldare (eller maskinist av sjätte graden) i ångfartyget Engelbrekt. Bägge dessa, vitt skilda, befattningar fullgjorde han till allmän belåtenhet, och ibland kunde han sätta sig på orgelpallen och spela kyrkorgel, men tyvärr blev hans liv inte långt. Han avled 2006.

Lennart Gahrn – alltid starkt intresserad av Engelbrekt

Endast sjutton eller arton år gammal gjorde min far, Lennart Gahrn (1928-2012), sin första resa till Dalarna. Året var 1946, och han återkom minst en gång varje år till och med 2008, alltså i mer än 60 år. Sista besöket gjorde han 2010. När han för första gången kom till Leksand år 1946, gick både Engelbrekt och Gustaf Wasa som passagerarfartyg i reguljär trafik över Siljan. Bussarna blev dock övermäktiga konkurrenter, och år 1952 gick Engelbrekt sin sista passagerartur.

Lennart Gahrn var alls inte särskilt intresserad av andra båtar, men i Engelbrekts öden levde han verkligen med. (Foto: Leif-K Olsson)

Lennart Gahrn var alls inte särskilt intresserad av andra båtar, men i Engelbrekts öden levde han verkligen med. (Foto: Leif-K Olsson)

Vad som skulle hända med henne sedan var en öppen fråga – i år efter år efter år efter år. I många år låg hon som ett slags husbåt i Västanvik, men hon återkom till Leksands hamn. Fartyget var en del av bygdens historia, och man måste säga, att min far led av ovissheten. Men vad kunde han göra som tillfällig besökare i Leksand ett par gånger om året? Ingenting kunde han göra.

När en vänförening hade bildats, blev han medlem. Han kunde ju åtminstone bli medlem och betala medlemsavgift. Dessutom kunde han ju betala in extra bidrag. Han var mycket glad över att kunna göra denna insats. Extra bidrag sändes iväg både nu och då. Ibland fick han meddelanden från vänföreningen med redogörelser för verksamheten. Då blev han mycket glad och satte sig genast att läsa. Sedan berättade han för min mor och mig om läget för Engelbrekt och vänföreningen. Vi uppmanades att läsa och gjorde så. När han gick ur tiden, fann vi, hans efterlevande, att det var självklart att uppmana dem, som ville hedra hans minne, att göra som han och sända bidrag till Engelbrekts vänförening eller Ottilia Adelborgs vänförening eller varför inte till bägge?

Hur uppstod hans intresse för Engelbrekt?

Efter hans bortgång väller minnena fram, och jag försöker göra klart för mig vad som framför allt gjorde, att han blev så fäst vid ångfartyget Engelbrekt. Svaret är egentligen förvånande, ty han var inte alls intresserad av vare sig båtar eller sjöresor. Hela sitt liv bodde han inte långt från Stensjön i Mölndal. Ändå ingick det inte i hans föreställningsvärld, att han skulle ha kunnat skaffa båt. Ytterst sällan lämnade han fasta land. Så vitt han i efterhand kunde minnas, hade han aldrig åkt med Engelbrekt under åren 1946-1952, då hon alltjämt gick i passagerartrafik på Siljan. Sedan fartyget på nytt hade blivit satt i stånd for han – så vitt jag kan minnas – med henne endast en gång. Detta hände på ”Ångbåtens dag” i Leksand, och sjöturen varade inte ens en halvtimme. Ångmaskiner kan göra teknikintresserade hänförda, men han var inte alls tekniskt intresserad. Hur kan man då förklara hans starka intresse för Engelbrekt?

”Siljans pärla” – en prydnad för bygden

För honom var ångaren främst en sevärdhet och en prydnad för Österdalälven och Leksands hamn. Vi tittade alltid efter Engelbrekt, när vi cyklade över vägbron, och ofta tog vi vägen förbi hamnen för att se på Engelbrekt och de andra ångbåtarna. Om hon var ute och gick på älven, var vi snabba med att välja en utsiktsplats, så att vi kunde se henne gå förbi.

Engelbrekt under gång på Dalarnas farvatten.

Engelbrekt under gång på Dalarnas farvatten.

Vänföreningen är medveten om Engelbrekts värde som blickfång och prydnad. Man kallar henne nämligen ”Siljans pärla”, ett mycket välförtjänt omdöme om denna välskötta och vackra båt. Sällan har dock någon varit fäst vid ett fartyg så uteslutande på grund av måleriska skäl. Man vågar knappt tänka på, hur starkt hans intresse skulle ha varit, om han dessutom hade varit intresserad av ångmaskiner, båtar och sjöresor.

Politiker och andra beslutsfattare bör ha detta starka intresse för båtar i minnet. En båt kan betyda mycket för folket i bygden, fastän människorna inte är intresserade av vare sig båtar eller sjöresor. Flera båtar är främst prydnader som till exempel barken Viking i Göteborg, af Chapman i Stockholm och Najaden i Halmstad. När jag tog min dagliga promenad över Glasberget i Mölndal, brukade jag alltid spana efter barken Vikings master minst en halvmil norrut. Fastän jag under dessa år aldrig var ens i närheten av barken, hade båten ändå betydelse för mig. (Senare flyttades Viking något, så att man inte kunde se hennes master från Glasberget.) Ja, båtar kan betyda mycket.

Ångfartyget Engelbrekt, som både är en prydnad (eller pärla) och ett uppskattat kryssningsfaryg i en vacker natur, har kommit att betyda mer än de flesta. Mer om detta kommer i nästa artikel.

Engelbrekt behöver ved, medlemmar och maskinister!

Engelbrekt tilldrar sig – i likhet med många andra ångbåtar – intresse långt utanför sina farvatten. En och annan ställer sig säkerligen frågan: ”Vad kan jag göra?” Givetvis kan man bli medlem och stödja verksamheten med sin medlemsavgift. Föreningen behöver många hängivna medlemmar som Lennart Gahrn. Två andra skriande behov blir man ständigt påmind om. Dels behöver Engelbrekt ved. Man behöver ved i stora mängder, sågad i lagom längder. Dels behöver man besättning med behörighet, gärna pensionerade ingenjörer som Stig Törnqvist. Sverige har hårda bestämmelser rörande sjösäkerheten, och det är bra, men för en ångbåtsförening kan det vara svårt att få en behörig besättning. Om man måste tentera vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm, är det inte lätt att bli maskinist på s/s Engelbrekt. Får vi be om även pensionerade ingenjörer i stora mängder!

Läs vidare!

Tarras Blom, Ångbåtstrafiken på Siljan med angränsande farvatten, omfattande historik i boken: På sjö och älv: ångbåtstrafiken i Dalarna, Utgiven av Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund, Dalarnas museum, Falun 1972. (Särskilt på sidorna 86-87 och 126 finns värdefulla uppgifter om Engelbrekt.)

Per Johannes, Hundra år med Gustaf Wasa: Ett ångbåtssekel på Siljan, Leksand 1975. (Boken handlar om ångfartyget Gustaf Wasa, nu drivet med dieselmotor, men har många uppgifter också om Engelbrekt. Se sidorna 9-12, 23-26, 29, 36-43.)

Tony Nordesjö, En 140-årings historia, artikel från 2008 på Engelbrekts hemsida, www.steamship.nu – Ångfartyget Engelbrekt.

Charlotte Lautmann, Stig Törnqvist ny ordförande i Djura, artikel i: Kyrknyckeln: Församlingsblad för Leksand, Djura och Siljansnäs Nr 2/ 2003.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s