Fångarna på Bohus fästning

Många fångar har under århundradenas lopp försmäktat på Bohus fästning eller kanske blivit frisläppta efter avtjänat straff eller erhållen benådning. En och annan har lyckats rymma. Slottet anlades 1308 och byggdes ut till en stark fästning, som dock lades ner år 1789. Besättningen avtågade dock redan 1786, och samma år överfördes den siste fången till Carlstens fästning på Marstrand. Många av slottets fångar har inte satt några spår i bevarade källor. Många är kända enbart till namnet, men de övrigas levnadsöden räcker mer än väl till att fylla en omfångsrik bok.

Fängelsehåla i Fars hatt

På omslaget ser man Bohus fästning som en mörk skugga och en av de mer bemärkta fångarna, pietisten Leopold.

På omslaget ser man Bohus fästning som en mörk skugga och en av de mer bemärkta fångarna, pietisten Leopold.

Nu har boken kommit, utgiven av Föreningen Kungälvs Musei Vänner: Fångar på Bohus: Antologi om människoöden från 1300-talet till sent 1700-tal. (Redaktör: J O Rune Hasslöf, YC förlag och Föreningen Kungälvs Musei Vänner, Bohus 2012, 178 rikt illustrerade sidor). Många välkända forskare och författare har bidragit med artiklar: Kristina Bengtsson, Harri Blomberg, Kenneth Gustafsson, J O Rune Hasslöf, Thomas Löfberg, Elisabeth Renström och Verna Rydén.

Thomas Löfberg skriver en i all sin saklighet otäck artikel om fängelsehålor och fånglogement på Bohus. Mest uppmärksammad är fängelsehålan under tornet ”Fars hatt”. Den saknar både fönster och dörr. Fångarna sänktes ned eller klättrade ned på en stege genom en öppning i taket. I våra dagar är denna håla upplyst, och man har satt en docka på golvet. Den skall avbilda en av slottets gamla fångar. Det visar sig, att folk tycker synd om denna docka och kastar ner pengar till honom. (Han kallas Arvid, om jag inte missminner mig.) Överallt runtomkring honom glimmar mynt.

Kallt, mörkt och fuktigt

Dessbättre har denna docka inte det minsta ont av vistelsen i den kalla, fuktiga och mörka fängelsehålan, men man undrar hur fångarna kan ha mått här förr i världen. Genom samtida källor är det väl känt, att fångar har förvarats här. År 1681 kläddes några fångar i fårskinnspälsar för att klara kylan och fukten, men hjälpte dessa plagg? Förvarades fångarna här dygnet runt, eller togs de upp under dagtid och sattes i arbete inom (eller kanske rentav utom) fästningen? Spärrades de in någon annanstans under vintern? (Denna källarhåla saknar eldstad.) Frågorna blir många, men svaren är färre. År 1786, när den siste fången avhystes, hade den svenska byråkratin ännu inte fått upp farten och blivit högproduktiv vad gäller handlingar och urkunder i alla slags ämnen. Källorna är ibland sorgligt knapphändiga.

Även i tornet Mors mössa finns en motsvarande håla, som återfanns 1693 och då tolkades som ett ”fångevalv”. Löfberg är dock – med all rätt – tveksam till denna tolkning. Han påpekar, att vatten alltid samlas härnere. Källaren tycks med andra ord ha lämpat sig bättre som fisksump än som fängelsehåla.

Straffarbete i brunnen på Bohus

Fästningen behövde både lagas och göras starkare. Då användes med förkärlek fångar som arbetskraft. En del av dem fick det bokstavligt talat hett om öronen. Under 1600-talets första årtionden sprängdes nämligen den djupa brunnen genom klippan, ned till vattenådrorna i berget. Man kunde då dömas till arbete i brunnen på Bohus. Klippan upphettades med eldar. Därefter slogs vatten över det upphettade berget, som förhoppningsvis sprack sönder. Slutligen skulle man hacka bort de sönderspruckna stenflaken. Vi har flera uppgifter om fångar, som skadades under brunnsarbetet. När man står uppe på borggården och tittar ned i den djupa brunnen, hisnar man lätt vid tanken, att människor har klättrat ned i detta djupa och trånga hål, antänt vedhögar därnere och hackat i det ångande berget.

Frihetskämpe, terrorist eller ingetdera?

Under tornet Fars hatt finns en underjordisk fängelsehåla utan fönster, ett förfärligt fängelse.

Under tornet Fars hatt finns en underjordisk fängelsehåla utan fönster, ett förfärligt fängelse.

Vad gäller medeltiden vet vi inte mycket, och antalet medeltida fångar, som behandlas utförligt, inskränker sig i boken till två, bägge av hög rang, nämligen konung Albrekt av Mecklenburg och biskop Karl Jensen Jemt. Var biskopen frihetskämpe eller terrorist? undrar Kristina Bengtsson, som dock även kan tänka sig, att hans högvördighet inte hade uppträtt som vare sig det ena eller det andra. Kanske blev han fängslad enbart på grund av Kristian Tyranns misstankar. Man kan dock rentav tänka sig, att Kristian Tyrann helt enkelt ville oskadliggöra en tänkbar upprorsledare eller tänkbar ledare för oppositionen. Biskopen var fängslad mellan 1508 och 1512 (hans dödsår) utan att någonsin bli ställd inför rätta. Man undrar, fanns överhuvudtaget några vägande anklagelser mot biskopen?

Hans öde ger en obehaglig förnimmelse av att folk kunde behandlas litet hur som helst, och att rättslösheten var påfallande så snart det gällde kamp om makt och inflytande, det som vi idag kallar politik.

Hård och godtycklig rättskipning

Under fästningens sista tid som fästning och fängelse inföll Frihetstiden. När man läser om fångarna under denna tid, börjar man undra, vem som har hittat på benämningen ”Frihetstiden” och varför. Rättskipningen tycks mig ha varit både godtyckligare och hårdare än vad som tidigare hade varit brukligt och senare var vanligt. Man kunde hamna på fästning för att man hyste avvikande mening och var påstridig. (Det sistnämnda var för övrigt inte nödvändigt.) Från Mölndal har vi ett rättsfall från åren 1741-1742. Detta obetydliga mål ledde till att tingsrätten avkunnade åtta dödsdomar (!), vilka dock upphävdes av hovrätten.

(Bjarne Beckman, ”Mölndalske saken”: Ett blodbad, som icke blev av, artikel i: Göteborgs och Bohusläns Fornminnesförenings Tidskrift 1932-1933.) J O Rune Hasslöf drar fram ett annat häpnadsväckande exempel. År 1769 hade allmogen skickat en besvärsskrivelse till 1769 års riksdag. Höga vederbörande misstänkte, att klagomålen kom från bönderna i Bohuslän. Landshövdingen beslöt att undersöka saken. På ett möte förklarade nämndemannen Håkan Nilsson i Tanum, ”att allmogen hade rätt att framföra vilka besvär som helst. Undersökningen och frågan var onödig, onyttig och olaglig.” Nämndemannen dömdes därför till en månads fängelse på vatten och bröd. Han skulle också mista sitt förtroendeuppdrag som nämndeman. Han insattes i fängelse på Bohus. Hovrätten frikände honom emellertid, och Håkan Nilsson blev återigen nämndeman. Han hade då suttit fängslad mer än en månad. (Han hade alltså inte blivit frisläppt, när han hade avtjänat sitt straff!) Därför begärde han skadestånd, men det fick han inte.

Många glimtar av tillvarons avigsidor

Nej, denne konung, Carl X Gustaf, har aldrig av misstag finkats på Bohus fästning.

Nej, denne konung, Carl X Gustaf, har aldrig av misstag finkats på Bohus fästning.

De hårda partistriderna och motsättningarna under frihetstiden tycks ha medfört en överretlighet och hårdhet, som kunde leda till vad som helst. Håkan Nilsson hade inte själv ställt sig bakom några besvär (klagomål) utan endast försvarat allmogens rätt att framföra sådana. Inte ens under enväldet hade man bestridit allmogen rätten att beklaga sig. Inte minst landshövdingarna hade under Karl XII:s krig klagat över tillståndet i sina län. Antalet fångar som dömdes, för att de hade misshagliga åsikter är stort, och man skulle gärna ha velat få en utredning av domslutens rimlighet och laglighet.

Då som nu fanns många brottslingar, som tveklöst var skyldiga till allsköns lagbrott. Boken ger många inblickar i folkets liv och leverne under forna dagar, men man gör klokt i att göra klart för sig, att man ser endast skuggsidan av den tidens samhälle: våldsdåd och bedrägerier, orättvisor och hårdhet, försummelser och dumhet. Då som nu rymde tillvaron mycket mer än dessa avigsidor.

En opera om fängelset på Bohus

Ett omnämnande av fängelserna på Bohus saknas i boken, nämligen Lars-Erik Larssons opera buffa (skämtsamma opera) ”Arresten på Bohus” (komponerad 1938-1968) med text av Alf Henrikson. (Den sändes för övrigt i TV på nyårsdagen 1981.) Operan utspelas året 1658, då Bohuslän nyss hade blivit svenskt. En snapphane, som hade suttit fängslad, har rymt men finns någonstans inom fästningsområdet. De nitiska fångknektarna griper alla misstänkta, däribland Hans Kungliga Majestät Carl X Gustaf, som oväntat har kommit för att inspektera sin nyvunna fästning. Arresten på Bohus blir alltmera välfylld, och på slutet inventeras arresten. Då hämtas den ene fången efter den andra ut ur fängelsevalvet, däribland både snapphanen och kungen. Hans Majestät har dock inte tagit illa upp utan värvar snapphanen till Sveriges krigsmakt. Denna opera har det gemensamt med de flesta övriga operor, att dess överensstämmelser med verklighetens värld är små och svaga. Sant är bara att man lätt kunde bli fängslad på lösa grunder. Kanske hade operan ändå förtjänat att omnämnas. Man hade fått en stark och talande kontrastverkan mellan opera och verklighet.

Ett museum behövs för denna rika historia!

 De olika kapitlen avslutas med notapparat eller utförlig käll- och litteraturförteckning till hjälp för den som vill gå vidare i forskningen. Kungälvs Musei Vänner har på nytt gjort en viktig insats för att levandegöra Kungälvs historia. Förhoppningsvis skall föreningen snart kunna levandegöra stadens historia med ett museum. Även denna bok visar, att det finns mycket att berätta.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s