Ångbåtsfärder på Rhen och Göta älv

Skalden Karl August Nicanders ångbåtsresa på Rhen 1837

Dikterna om ångbåtar är inte många. Både skalderna och deras läsare har ansett, att segelfartygen är mer poetiska och romantiska. Undantag finns dock alltid, och en sådan dikt av stort intresse skall jag här behandla. Skalden Karl August Nicander (1799-1839) hade en stor upplevelse i sitt liv, nämligen resan till Italien 1827-1829. Denna resa och dess upplevelser har han utförligt skildrat på vers och prosa. Han färdades söderut på bland annat Rhen. Om denna flodfärd, som företogs år 1827, skrev han en dikt på tyska: ”Dampfschiff-fart auf dem Rhein” (Resa med ångbåt på Rhen). Jag har översatt dikten till svensk prosa:

Nicanders dikt

”Det går så snabbt, så mjukt och stilla på den spegelblanka Rhen. Vi skrattar och dricker. Druvorna lockar oss med glödande vin. Livets kraftfulla flod för oss framåt, och alla de andra, som vallfärdar och färdas till häst och till fots, följer oss förgäves (försöker förgäves hålla jämna steg med oss).

Skalden Karl August Nicander beskrev en färd med ångbåt på Rhen år 1827.

Skalden Karl August Nicander beskrev en färd med ångbåt på Rhen år 1827.

De härliga vinrankorna hänger och svävar ned från klippan. Bokarna står vid stranden och blickar ned i den öppna graven. Och stolta och dystra med dimomhöljd uppsyn dansar de gamla ruinerna, så mossbelupna och grå som spöken, förbi.

Solen, så präktig, upphöjd och mäktig, förgyller vår bana. Djupet är under oss. Det gungar den brokiga och människouppfyllda farkosten. Ack, mellan glädjens gyllene strålar, som flyktar, och djupets mörka faror – så far vi människor bort – sjunker du redan, o sol!

Hon kommer ur fjärran, stjärnornas moder, den ljuvliga natten. Från himlabågen strör hon över Rhens vågor sin prakt. Stjärnbilderna simmar som vattenliljor i det blåa vattnet, och högt upp på tornet, det gamla, i stormen, darrar och glimmar de som kronor av dagg.

Dagen är slutad och livet njutet. Resan är fullbordad. Så skön, med morgonen i sitt sköte förborgad, omhöljer oss natten. Vi ilar i skummet. Se, Ehrenbreitstein! Vi lägger till i hamnen. Redan går vi för att sova, och ännu i drömmen seglar vi på Rhen.”

Rikare natur och kultur

När Nicander företog sin resa, var ångbåtar ännu något nytt och spännande. Detta är en av förklaringarna till hans intresse. En annan var givetvis, att resan visade sig vara högst romantisk. Den gick fram i ett vackert landskap med många historiska minnen (borgruiner). Naturen speglade sig i vattnet, särskilt omnämns solskenet och himmelens stjärnor. Färden var snabb, mjuk och stilla. Den medgav även umgänge resenärerna emellan. De skrattade och drack, får vi veta.

Nicander och andra av den tidens resenärer gladdes åt sina resor söderut. Här var både naturen och kulturen mycket rikare än hemma, ansåg de, med viss rätt.

Ångbåtsfärder på Göta älv

Hjulångaren Eric Nordevall II:s kanoner laddas för att ge salut vid avfärden. Längst till vänster står ångarens kapten för dagen, Claes Verner från Mölndal.

Hjulångaren Eric Nordevall II:s kanoner laddas för att ge salut vid avfärden. Längst till vänster står ångarens kapten för dagen, Claes Verner från Mölndal.

När jag läser Nicanders målande och på det stora hela träffsäkra skildring av ångbåtsfärden på Rhen, slår det mig dock, att vi även här i Västsverige har en motsvarighet till dessa ångbåtsfärder på Rhen, nämligen ångaren Bohusläns färder i Göta älvs dalgång. Allt i Nicanders dikt är tillämpbart även på ångaren Bohusläns färder på Göta älv. Här finns en rik natur, höga berg och även en ståtlig ruin, nämligen Bohus fästning. Vinrankor saknas visserligen, men annars är grönskan yppig och praktfull även längs Göta älv. Genom en lycklig tillfällighet kom jag att under 2012 göra resan uppför älven med en farkost, som hade mer gemensamt med Nicanders ångbåt av anno 1827 än ångaren Bohuslän.

Likheter mellan Göta älv och Rhen

Söndagen den 3 juni 2012 reste jag nämligen med hjulångaren Eric Nordevall II från Göteborg till Lödöse. Den ursprungliga hjulångaren var färdigbyggd 1837, alltså tio år efter Nicanders resa på Rhen. Likheterna mellan de båda floderna är påtagliga. I båda fallen finns höga berg intill floden och en vacker natur utefter stränderna, särskilt sedan båten har kommit så långt uppströms, att den har lämnat tätortsbebyggelsen bakom sig.

Borgruiner – utmärkta blickfång

Hjulångaren Eric Nordevall II mitt för Bohus fästning. Foto: Bo Björklund.

Hjulångaren Eric Nordevall II mitt för Bohus fästning. Foto: Bo Björklund.

För en romantiker var borgar och borgruiner tilltalande och stämningsskapande sevärdheter. Göta kanal och angränsande farvatten har ett och annat att bjuda, fastän ruinerna inte alls ligger lika tätt som vid Rhen. Ruiner med höga torn är givetvis särskilt iögonenfallande, och Nicander omnämner uttryckligen ”tornet, det gamla”. Två ruiner med torn har vi att framhålla. Vi har Stegeborg vid Slätbaken, älskat av bildkonstnärerna och särskilt känt genom Nils Jakob Blommérs romantiska oljemålning ”Näcken och Ägirs döttrar” från 1850. Från västsvensk sida vill jag också framhålla Bohus fästning, som är ett förhärskande blickfång under en lång sträcka av färden på älven. Fästningen är välkänd inte bara för båtfolk utan även för tågresenärer. Min barndoms Dalaresor gick med tåg uppför Göta älvs dalgång över Dalsland och Värmland med GDG-expressen (Göteborg-Dalarna-Gävle). Under både uppresan och hemresan var gamla Bohus ett kärt blickfång. Under hemresan blev Bohus med Fars hatt en välkomsthälsning och en påminnelse om, att vi snart skulle vara hemma.

Nu skulle jag få se slottet från älven, och givetvis ville jag ha en bild av hjulångaren med Bohus fästning i bakgrunden. Den skulle bli bästa vittnesbördet om, att Göta älv på alla sätt är en motsvarighet till Rhen. Hur skulle jag kunna få en sådan bild, när jag själv skulle befinna mig ombord? Jag kunde ju inte ta den själv.

Hjulångare och borgruiner

När jag stod och väntade på att få gå ombord, dök en god vän upp, nämligen Bo Björklund från Älvängen. Han har tillsammans med Karl-Erik Andersson skrivit tre utmärkta böcker om Risveden och helt på egen hand en lika förtjänstfull bok om Kilanda säteri.

– Skall du också åka med? frågade jag, glatt överraskad.

– Nej, jag tänkte fotografera hjulångaren tillsammans med Bohus fästning, och nu vill jag fråga, när fartyget kan tänkas passera Jordfallsbron. Där skall jag stå med min kamera.

Tre män, Nicander, Björklund och Gahrn, hade alltså en och samma tanke: borgruiner och hjulångare hör hemma på samma landskapsbild. Nicander målade med ord, men vi tänkte gå till väga med kamera.

När kunde båten tänkas passera Jordfallsbron? Ingen tillfrågad besättningsman vågade besvara denna fråga. Vi tvingades göra egna beräkningar, och eftersom vi inte kände strömmens hastighet, räknade vi (eller rättare sagt jag) mycket fel. Björklund blev tvungen att vänta, men han fick sin bild till slut, och även Nicander skulle ha haft anledning att vara nöjd. Bohus fästning, omgiven av rik grönska och strandängar med kor, är ett utmärkt blickfång, som ses under en lång sträcka. Redan långt nere i sydväst kan man upptäcka Fars hatts gröna huv, och det dröjer länge innan fästningen försvinner akterut bakom Fontinberget.

Många industribyggnader och båtar att titta på

Både Rhen och Göta älv har nu, inemot två århundraden efter skalden Nicanders resa med ångfartyg, sevärdheter av annat, mindre romantiskt men väl så intressant, slag. På långa sträckor finns industrier och andra företag. Både på Hisingssidan av älven och fastlandssidan finns allsköns industrier och andra företag samt givetvis båtar i mer eller mindre gott skick, åtskilliga av dem flytande vrak, som långsamt rustas upp, kommer att rustas upp någon gång i framtiden eller åtminstone förhindras att sjunka, i något fall inte ens detta. I enstaka, olyckliga fall gör ägarna inte någonting, och vi såg åtminstone en båt, som hade sjunkit vid kajen. För att få full behållning av allt detta behövs en ciceron, som kan berätta. Någon sådan fanns inte ombord på hjulångaren Eric Nordevall, men man behöver inte bekymra sig, när ideella föreningar är inblandade. Då finns alltid så kunniga människor med, att man kan få veta i stort sett allt vad man vill. I detta fall behövde jag endast driva omkring på däcket några minuter, skaffa mig en överblick över vilka som pratade och närmare avlyssna vad de pratade om. Jag fann snart, att maskinisten Åke Karlsson från Färjan fyra skulle bli den bästa ciceronen. Om jag bara höll igång honom med några frågor då och då, fick jag en mycket bra guidning genom denna vildvuxna värld av företag och farkoster. Jag visste, att här skulle finnas en manskapsbod, byggd på en gammal göteborgspråm. Sådana pråmar av något mindre slag hade en gång gått även på Mölndalsån. Var kunde pråmen finnas?

Bohus fästning med betande kor på strandängarna är en lantlig idyll, som bäst upplevs från Göta älv.

Bohus fästning med betande kor på strandängarna är en lantlig idyll, som bäst upplevs från Göta älv.

– Den ligger där framme, sade Åke. Jag skall peka ut den, när vi går förbi.

Ja, där låg hon! Med kameran i händerna skyndade jag mig att fotografera denna utrotningshotade typ av farkost.

– Där ligger Märsgarn, berättade han.

– Märsgarn, mitt gamla utbildningsfartyg från tiden i flottan år 1975! Var ligger hon, var?

– Där! Hon heter nu ”Svea af Bohuslän”.

– Oj, då har jag sett henne ett par gånger utan att veta, att det är hon.

Med ombord fanns även skeppsbyggaren Patrik Zimonyi, som har lett bygget av hjulångaren. Ville man veta något om fartyget, måste man inte surfa på nätet. Frågade man Patrik Zimonyi fick man veta allt man ville veta – och kanske litet till. Han utstrålade stor lycka, när farkosten arbetade sig framåt och allting gick på bästa sätt. Med sådana ciceroner ombord blev resan mellan Göteborg och Lödöse aldrig långsam, fastän de 41 kilometerna tog sex timmar och tre kvart i anspråk.

Lugn och tyst gång på hjulångaren

Det går ”så mjukt och stilla”, skrev skalden Nicander. Man har all anledning att hålla med. På en flod besväras man vanligtvis inte ens av sjögång. Hjulångaren skulle ta både last och passagerare. Akterut finns hytter under däck. De är små men mycket trivsamma. På bägge sidorna av en korridor finns små hytter med en brits till höger och en till vänster om dörren. Eftersom skeppet smalnar av akterut, blir britsarna smalare ju längre akterut man kommer. Midskepps är britsarna 171 centimeter långa, men längst akterut är de bara 164 centimeter. Folk var kortare förr, och 1837 var dessa britsar kanske tillräckligt långa men inte nu. När jag skulle vila mig en stund, gick jag längst akterut till aktersalongen och lade mig på bänken efter styrbords långsida. Jag fick verkligen uppleva, att skeppet gick ”så mjukt och stilla”. Endast ett lätt muller hördes från maskinen, och darrningarna i skrovet var obetydliga, fastän de tidvis ökade något i styrka. På babords bänk låg en pojke och sov. Hans far kom ner och lade över honom ett täcke. Ombord på Eric Nordevall skulle man kunna sova gott en hel natt, fastän man vore granne med ångmaskinen.

En ovanlig resa

Britsar och bänkar har röd klädsel. Väggar och dörrar är vita. Denna färgsättning är i all sin enkelhet mycket tilltalande. Här i aktersalongen hänger hjulångarens vapensköld. Ett exemplar överlämnades till kronprinsessan Victoria. Det andra hänger här. I två av de fyra fälten finns Västergötlands lejon. I de två övriga finns Karlsborgs kommunvapen (Götiska porten i fästningen) och en hjulångare. Vapnet kröns av två prins- eller prinsesskronor och en kungakrona.

Hjulångarens vapensköld i aktersalongen. Ett exemplar av denna vapensköld skänktes till kronprinsessan Victoria, som medverkade vid fartygets invigning.

Hjulångarens vapensköld i aktersalongen. Ett exemplar av denna vapensköld skänktes till kronprinsessan Victoria, som medverkade vid fartygets invigning.

Det går ”så snabbt”, skrev Nicander. Folk, som färdades till lands, försökte hålla jämna steg med hjulångaren. Det var då, det. När man ännu hade endast ridhästar, hästdragna vagnar och apostlahästar att tillgå, var hjulångaren det snabbaste som fanns. Sedan kom tåg, bilar och bussar. Hjulångarnas rykte för snabbhet tillhör sedan länge historien. I och med att båten går långsamt är resorna lugna, avkopplande och behagliga. Alla tycktes nöjda med att få en lugn dag och kunna bara stå eller sitta och titta ut över omgivningarna så som skalden Karl August Nicander gjorde under sin färd på Rhen år 1827.

Kvart i fem på eftermiddagen steg en skara nöjda ångbåtsresenärer i land i Lödöse för att ta bussen tillbaka till Göteborg. Belåtenheten var allmän, särskilt som man var medveten om att detta tillfälle sent eller aldrig skulle komma tillbaka. Hjulångaren kommer att göra kortare turer uppe i Forsvik, men det är högst osäkert, om hon gör fler långresor ner till Göteborg. Vi hade fått ett minne för livet.

Läs vidare

Karl August Nicander, Samlade dikter I-II, Fjärde upplagan, Sthlm 1877. (Dikten Dampfschiff-fart auf dem Rhein återfinns på sidan 420 i del I.)

Gunnar Lokrantz, Karl August Nicander: Akademisk avhandling, Uppsala 1939. (Dikten Dampfschiff-fart auf dem Rhein omnämns på sidan 235 och uppges där vara skriven  år 1827. För övrigt behandlar Lokrantz dock inte just denna dikt.)

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s