Borås ångrar djupt sina rivningar

Mölndals kvarnby är en ”våt dröm” för en stadsantikvarie från Borås. Här i kvarnbyn finns ett rikt urval av både industribyggnader och arbetarbostäder bevarade. I Borås rev man vilt och urskiljningslöst. Borås var en utpräglad textilstad, som drabbades hårt av textilkrisen mot slutet av 1960-talet. Väldigt många och väldigt stora industribyggnader blev tomma på kort tid. Då rev man. Nu ångrar man sig djupt, inte minst när man besöker Mölndals kvarnby! Därför finns det all anledning att ta det lugnt med Papyrus-området.

Stor kris och många rivningar

Fredrik Hjelm berättade om rivningar och   bevarandearbete i Borås. (Foto: Lars Gahrn.)
Fredrik Hjelm berättade om rivningar och
bevarandearbete i Borås. (Foto: Lars Gahrn.)

Detta framhöll stadsantikvarie Fredrik Hjelm från Borås. Onsdagen den 3 oktober 2012 höll han föredrag vid det inspirationsseminarium, som Mölndals Hembygdsförening, Studieförbundet Vuxenskolan och Nätverket för Papyrus-området hade anordnat. Av alla de stora, välbyggda och även i många fall vackra industrifastigheter, som har funnits, finns numera bara en bråkdel kvar, och arbetarbostäderna är borta. Det är nu svårt att berätta för det uppväxande släktet, hur det har varit, eftersom ingenting – eller så gott som ingenting – finns kvar. I en stor textilstad som Borås var dock industribyggnaderna så många, att några oundvikligen blir kvar. Tack vare Fredrik Hjelm, Trad Wrigglesworth och andra eldsjälar har flera hotade rivningsfastigheter kunnat räddas.

Återanvända fabriker – omtyckta verksamhetsbyggnader

Fredrik Hjelm visade många bilder på rivningsfastigheter, som har blivit attraktiva byggnader för allsköns verksamheter. I några fall har dessa återanvända industrimiljöer blivit så attraktiva, att man nu måste försöka hålla igen, så att inte allsköns tillbyggnader och kringbyggnader kommer att förfuska områdenas utseende och historiska uppbyggnad.

En annan svårighet är att textilfabriker snabbt blir tömda efter nedläggningen. Textilmaskinerna blir snabbt uppköpta och körs på långtradare till Portugal, Vitryssland och andra låglöneländer. Stadsantikvarien har helt tomma lokaler att arbeta med. Historien känns ibland väldigt avlägsen, även om byggnaden står kvar.

Ta vara på detaljerna!

Pål Dunér var fascinerad av vattentornet i Eksjö och   kunde förmedla sin upplevelse till åhörarna.
Pål Dunér var fascinerad av vattentornet i Eksjö och
kunde förmedla sin upplevelse till åhörarna.

En lösning är att ta vara på alla kvarlämnade detaljer, till exempel skyltar, som berättar eller ger vinkar om vad som har försiggått i byggnaden. Fredrik Hjelm gav oss alla uppmaningen: Orka arbeta med små detaljer, så blir helheten mycket bättre!

Industrifastigheterna är ofta tillbyggda i flera omgångar. Skall man skala bort tilläggen och utbyggnaderna, eller skall man sträva efter att bevara alltsammans? Ofta river man tilläggen, men Fredrik Hjelm manade alla att ta det lugnt även i detta fall. Också utbyggnaderna ger karaktär åt en byggnad. De kan vara mycket viktiga delar av dess historia.

Arbeta ihärdigt med detaljplaner!

Ett genomgående drag i utvecklingen är, att man är benägen att spara de stora och ståtliga huvudbyggnaderna inom industriområdena. Förrådsbyggnader, garage och verkstadsbyggnader är ofta både mindre, anspråkslösare och enklare i uppbyggnaden. Dem river man, men efteråt blir det svårt att föreställa sig och förklara helhetsmiljön. Man bör därför tänka även på de enklare byggnaderna. Detaljplanerna reglerar vad som är möjligt att göra. Därför är arbete med detaljplaner mycket viktigt. Fredrik Hjelm uppmanade alla att inte förtröttas med att arbeta på detaljplanerna.

Vattentornet i Eksjö

Litet senare samma kväll var det dags för arkitekten Pål Dunér. Han betecknade sig som ”ärkeromantiker” och framhöll betydelsen av känsla och fantasi i umgänget med kulturarvets byggnader. En arkitekt med känsla och fantasi kan bli ”förälskad” i en byggnad, och Dunér själv hade blivit förälskad med omedelbar verkan i Eksjös vattentorn, så förälskad att han förvärvade detta torn år 2003. Han visade några av sina gamla ritningar, och av dem framgick, att han sedan gammalt tycks ha haft en förkärlek för torn. Under studietiden hade han skissat på hur han skulle vilja bo, och bostaden ritades som ett torn. Även åt en av sina uppdragsgivare hade han ritat en bostad i form av ett torn. När han och hustrun förvärvade vattentornet i Eksjö, var tanken, att de skulle ha både bostad och kontor i tornet.

Användningen mognar fram under arbetet

Ida Wedin – Västsveriges egen industriantikvarie med   stora kunskaper om alla slags industrimiljöer.
Ida Wedin – Västsveriges egen industriantikvarie med
stora kunskaper om alla slags industrimiljöer.

Under arbetets gång blev det emellertid allt klarare för honom, att det inte på något sätt var en god idé att ha vare sig bostad eller kontor högst upp i ett vattentorn. Samtidigt kunde han ju inte släppa en byggnad, som han var förälskad i. Tornet var inte bara välbyggt utan även vackert och värdefullt. Tillsammans med en murare hade han räknat ut, att skrotvärdet för de tillhuggna granitblocken skulle vara – mycket ungefärligt – sex till sju miljoner kronor. Dunér och hustrun Helena beslöt att fortsätta renoveringen av byggnaden och se vad det skulle bli. Beslut om användning av byggnaden skulle få mogna fram utifrån förutsättningarna. Byggnadsverket skulle självt få styra över sin framtida användning. Ingen lösning skulle tvingas på detta torn. Ritningar är inte allt. Handen och känslan i handen är mycket viktiga.

Arbete med kulturbyggnader måste få ta tid

Under arbetets gång började han och hustrun tänka på, om de inte kunde använda sig av det sluttande golvet, vars mitt låg lägre än sidokanterna. Jo, den stora vattentanken med golvet, som sluttade ned mot mitten, skulle ju kunna bli en amfiteater. Akustiken i den stora och höga vattentanken är utmärkt. Här skulle kunna bli en intim lokal för konserter och högläsning. Visst kan stora galor ge stora rubriker, men längtar man inte även efter ”små och personliga sammanhang”? Renoveringen av vattentornet kostar pengar, och därför kommer den att ta tid, men Pål Dunér underströk, att arbetet med kulturbyggnader måste få ta tid, så att man inte förhastar sig. En sådan kulturbyggnad som vattentornet kommer rimligen att ha ett mycket längre liv än dess nuvarande ägare. Den är en byggnad, som – oavsett den juridiska äganderätten – även tillhör allmänheten. Det, som ägarna gör med byggnaden, skall och måste göras bra.

Ödmjukhet inför kulturarvet

Pål Dunérs stora respekt för denna kulturbyggnad (och andra) och hans beredvillighet att underordna sin vilja under byggnadens förutsättningar gjorde starkt intryckt på oss alla. Man skulle önska att fler människor med inflytande hade samma ödmjuka och lyhörda inställning gentemot kulturarvet.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s