Välljudande hembygdsvandring genom Jonsered

En hembygdsvandring i form av ett sångspel fick Jonsered i somras. Maria Pihl skrev musiken, och hennes man Claes Pihl skrev texterna. Uppslaget till detta sångspel kom från Maria Dahl, dramapedagog och kultursamordnare inom Partille kommun.

Fem medverkande och 40 åhörare

Missionskyrkan i Jonsered är en utmärkt   konsertlokal. Foto: Lars Gahrn.

Missionskyrkan i Jonsered är en utmärkt
konsertlokal. Foto: Lars Gahrn.

Denna vandring med sång och musik blev en framgång, som lät tala om sig. Extraföreställningar sattes in i september månad. Flera medverkande krävs, närmare bestämt tre skådespelare (som även sjunger) och två musiker. I spelet deltar som skådespelare Maria Dahl, K. G. Malm och Maria Pihl. Anna Foster spelar cello, och Bosse Stenholm spelar fiol, gitarr och flöjt. Högst 40 deltagare kan få vara med i vandringen, ty en av scenerna utspelar sig i en arbetarlägenhet, och där får inte alltför många människor plats. Fem medverkande skall avlönas, och 40 åskådare skall betala. Detta innebär, att föreställningarna inte kan bära sig själva rent ekonomiskt. Partille kommun stod bakom sångspelets tillkomst, och Partille kommun betalar dessa föreställningar liksom så många andra konserter.

Skådespel som konsertversion

Ett enklare och billigare sätt att framföra skådespelet är att uppföra det som en konsertversion. Jonsereds hembygdsförening hade hakat på denna nya framgång för Jonsereds historia genom att inbjuda Claes och Maria Pihl att spela och sjunga sångerna ur spelet i Jonsereds missionskyrka onsdagen den 10 oktober 2012. Dialogen i spelet, skriven av David Anthin, var inte med denna gång, men i gengäld fick vi höra några visor, som så att säga hade blivit över och inte fått plats i skådespelet. Det nya ordet för sådana sånger är ”bonusvisor”.

Gibson upptäcker Jonsereds möjligheter

Vandringen börjar nere bland Jonsereds fabriker, närmare bestämt vid kraftverket. Året är 1832, och William Gibson dyker upp för att finna en lämplig plats att anlägga en fabrik på. Här, där Säveån rinner ut ur sjön Aspen och bildar ett fall, finns vattenkraft. Här skall fabriken ligga, och Gibson vänder sig till åhörarna, som vid detta tillfälle får föreställa platsens urbefolkning. Gibson försöker värva dem som arbetare och arbeterskor. Han uttrycker sig i en optimistisk och medryckande sång.

Nu skall fackförening bildas!

Under vandringen får vandrarna vara med om   ett frieri. Foto: Elin Åström.

Under vandringen får vandrarna vara med om
ett frieri. Foto: Elin Åström.

De övriga scenerna utspelar sig drygt ett hundra år senare, under tiden 1920-1930. Vandrarna rör sig från samhället upp mot Jonsereds herrgård. Nästa anhalt blir arbetarbostaden Nyegården, där en arbetare nyss har överlagt med sina arbetskamrater om att bilda fackförening. Jonsered var ett välordnat samhälle med social omsorg. Samtidigt var det i viss mån slutet och givetvis – som alla andra bruksorter – strängt toppstyrt. Här som på många andra platser drömde många arbetare om en fackförening. Mannen meddelar stolt sin hustru vad han och hans kamrater hade kommit fram till, men hon är mycket betänksam för att inte säga öppet avog. Gibson har gjort så mycket för Jonseredsborna, att de inte bör göra honom emot.  Man och hustru munhuggs i en fyndig dialog, som framförs med sång. På den tiden skulle man vara tacksam, men mannen avslutar med orden: ”Jag är trött på att tacka för allt.”

Spisrumsvalsen

Jonsereds dansbana låg uppe vid Linnekullen. I nästa scen tågar ett större följe dit upp. En nykterhetskvinna dyker då upp och förmanar folket till nykterhet. Sofia, en tjänstemannadotter, står och väntar på Torsten, sin fästman, en arbetarpojke som spelar fotboll. Han kommer med goda nyheter. Han skall bli svarvare och få 9:50 i veckolön, ”nästan en tia”. Därför vågar han nu fria. Hon är dock något betänksam, och nu får vi på nytt en duett eller sång i dialogform. Flickan är betänksam och fruktar att de nygifta måste hysa både pojkens mor och hans bror. Det visar sig dock att hon mest gäckas med sin fästman. Visst vill hon gifta sig och flytta in med honom i ett eget spisrum! Sången kallas därför ”Spisrumsvalsen” och är delvis inspirerad av Evert Taube.

Mjölk och skolgång

Några visor har blivit över, och några sådana fick vi höra vid konserten i missionskyrkan. Jonsered skulle vara ett självförsörjande samhälle, och man hade många kor. Där fanns ett gårdsmejeri. I en idyllisk visa fick vi följa mjölkens väg från kon till arbetarfamiljen. En annan visa handlar om ett barns skolgång. Fyndigt och åskådligt berättades om, hur det var att gå i skolan, och om vad som väntade sedan. Först gick barnen till skolan. Sedan gick de till fabriken.

Sista scenen i vandringen utspelas hos Lizzie och William Gibson i Jonsereds herrgård. De har anordnat en soaré i herrgården. Häruppe sjungs en naturlyrisk visa, ”Nu savas det i lundarne”, inspirerad av Wilhelm Stenhammars musik. (Både Wilhelm Stenhammar och diktaren Rainer Maria Rilke hörde till Gibsons bekanta.)

Harry Martinsson i Jonsered

Musik och sång bland Jonsereds   arbetarbostäder. Foto: Jan Erik Lundqvist.

Musik och sång bland Jonsereds
arbetarbostäder. Foto: Jan Erik Lundqvist.

Ett tredje känt namn i Jonsered är Harry Martinsson, som arbetade på fabriken 1920 innan han fortsatte till Göteborg, där han gick till sjöss. Claes Pihl uppskattar Harry Martinsson mycket och har läst allt vad denne författare och diktare har skrivit. Claes har funnit två dikter, som kan ha sin bakgrund i skaldens minnen från Jonsered. Dels finns en dikt om ett kraftverk, dels dikten ”Bekännelse”. Som avslutande ”bonusvisa” fick vi höra en sång om Harry Martinsson i Jonsered. Sången efterbildade skaldens eget sätt att uttrycka sig med påföljd att texten kunde vara något svårtillgänglig.

Detta är dock den enda sång, om vilken man kan säga något sådant. Texterna är både välformulerade och lättillgängliga. Språkbehandlingen är god. Innehållet är omväxlande med fyndiga vändningar. Vaga assonanser – numera sorgligt vanliga inom poesin – lyser med sin frånvaro. Istället arbetar Claes Pihl med fullgoda rimord.

En cd-skiva är önskvärd

Claes och Maria Pihl vid flygeln i   Missionskyrkan. Foto: Lars Gahrn.

Claes och Maria Pihl vid flygeln i
Missionskyrkan. Foto: Lars Gahrn.

Musiken är välljudande och tidstrogen. Maria Pihl har medvetet valt att anknyta till den skildrade tidens musikstilar. Även på den tiden hade man musik av mångahanda slag, och den musikaliska helhetsbilden är mycket omväxlande. Det ena musikstycket skiljer sig tydligt från det andra. Evert Taube har varit en inspirationskälla av stor vikt, och han hörde ju – ungefärligen – hemma i denna tidsålder. Text och musik samspelar utmärkt. Texten är ju av stor vikt i ett historiskt sångspel. Den lyfts fram av musiken, men i våra dagar är det alltför vanligt att musiken dränker texten. Här samspelar text och musik. Kort sagt kan Jonsered lyckönskas till ett utmärkt uppslag, som har genomförts på ett mycket lyckosamt sätt.

Sångspelet är dock användbart även på andra orter. Livet i Jonsered var ungefär detsamma som på de flesta andra bruksorter. Skillnaden mellan Jonsered och andra bruksorter var, att Jonsered sköttes mer ansvarsfullt och omsorgsfullt än de flesta andra. Jonsered var ett mönstersamhälle, som ännu idag skiljer sig fördelaktigt från de flesta andra ”kommundelar” i Göteborgsregionen. En cd-skiva med dessa sånger och ett texthäfte med sångtexter och kort historik om Jonsered och andra bruksorter skulle kunna vara användbar i skolornas historieundervisning.

Ämne för pedagogisk film

Man skulle mycket väl kunna gå ett steg längre. Man skulle mycket väl kunna spela in de olika scenerna och sångerna (även bonusvisorna!) på film med en del brukshistorik emellan och göra en dvd av alltsammans. En sådan film skulle kunna ha ett högt pedagogiskt värde. Redan den svenska historieforskningens fader här i Sverige, Johannes Messenius (död 1636), arbetade med att lära sina studenter och andra historieintresserade svensk historia genom att författa och spela upp historiska skådespel. Flera sånger ingick även i hans skådespel, som på sin tid var omåttligt omtyckta. Den välljudande hembygdsvandringen i Jonsered är ett ovanligt lyckat led i detta arbete.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s