Med elbåt på sjöarna Aspen och Sävelången

Att uppleva en välkänd bygd från sjön är något helt annat än att fara runt på land. Lerums och Partille kommuner hade tagit fasta på detta. Lördagen den 1 och söndagen den 2 september 2012 hade man satt in två båtar på sjön Aspen. De gick i skytteltrafik mellan Jonsereds pir och en brygga på Lessudden, från Jonsered i Partille kommun till Aspenäs i Lerum och omvänt.

Två gästande båtar

Svanen från Baldersnäs går in till Jonsereds   brygga. Foto: Lars Gahrn.
Svanen från Baldersnäs går in till Jonsereds
brygga. Foto: Lars Gahrn.

Båtarna var den lilla ångbåten Svanen och den eldrivna slupen Säfvelången II. Själva namnet Säfvelången säger, att elslupen inte hör hemma i detta farvatten utan i den närbelägna sjön Sävelången. Ångbåten Svanen hör hemma uppe i Dalsland, närmare bestämt vid Baldersnäs. Även hon var alltså en gäst i sjön Aspen. Svanen kunde ta sex passagerare och Säfvelången II tio. Antalet hugade passagerare kunde med goda skäl förmodas vara stort, och därför hade man bestämt, att ingen fick lov att åka mer än en sträcka. Stora stambanan med Alingsåspendeln går förbi i närheten av de båda tilläggsplatserna. Passagerarna hade alltså lätt att ta sig vidare eller återvända till utgångsplatsen med tåg.

Två slupar på Sävelången

Svanen avgår. Lägg märke till unionsflaggan.
Svanen avgår. Lägg märke till unionsflaggan.

Ångslupen Säfvelången ägdes av Nääs fabriker AB och forslade både folk och gods på sjön Sävelången. Båten kunde ta livsmedel, bomull, tygbalar, kol och tegel mellan Nääs Fabriker och järnvägen vid Floda station. Båten var öppen men försedd med ett regntak. Den eldades med stenkol. Den gick sin första tur 1897 och sin sista 1943. På grund av det höga priset på stenkol undersökte Nääs Fabriker år 1920 möjligheten att byta ångpannan mot en batteridriven elmotor. Man beslöt dock, när allt kom omkring, att låta ångpannan och ångmaskinen vara kvar.

Gamla Säfvelången försvann 1943, men många saknade lustturerna på den vackra sjön. En ny slup, med batteridriven elmotor, byggdes med hjälp av EU-medel och bidrag från många företag (däribland Harling Fastighetsförvaltning AB). Den är något mindre än sin föregångare och saknar skorsten och tak. Båten började gå 2011. Skorsten behövs inte på en elbåt, och om man slopade taket, kunde båten utan vidare gå under bron vid Nääs slott. Den, som är van att lägga sig på däcket, när Paddan-båtarna går under Göteborgs lägsta broar, behöver inte oroa sig för bron vid Nääs. Här kan man sitta rak, när båten går under bron.

Ljudlös och behaglig färd

 År 1920 fick sjön Sävelångens slup inte någon elmotor, men 2011, drygt nittio år senare, förverkligades alltså planerna på en eldriven slup på sjön Sävelången. Sjön Sävelången fick alltså inte någon eldriven båt år 1920. Men redan år 1900 fick sjön Aspen den eldrivna båten Giralda, som ägdes av familjen Seaton på Aspenäs säteri (eller herrgård). När Säfvelången II år 2012 gled fram över Aspens böljor var hon alltså inte den första eldrivna båten i dessa farvatten.

Säfvelången II väntar på passagerare.
Säfvelången II väntar på passagerare.

Jag infann mig på lördagen och blev tvungen att välja mellan ångbåten och elbåten. Endast en resa tilläts ju för varje resenär. Med viss saknad valde jag bort den trevliga ångbåten Svanen. Jag var nämligen nyfiken på hur en elbåt kunde gå.

Elbåten visade sig på ett mycket behagligt sätt glida fram närmast ljudlöst över vattnet. Högsta möjliga hastighet är sju knop, men hon gick ungefär fyra- fem knop. På väg till Lessudden hade båten visserligen vind och vågor med sig men strömmen emot sig, och strömmen satte ner farten. På väg tillbaka från Lessudden till Jonsered hade båten visserligen strömmen med sig, men denna gång var vind och vågor emot oss. (Ja, ni har läst rätt. Jag fick göra ytterligare en resa. Vid Lessudden fann man, att en plats på återresan var ledig, och då erbjöds mig möjligheten att följa med tillbaka.)

Framstående trubadurer underhöll

 

Maria och Claes Pihl sjöng och spelade ombord   på Säfvelången II. (Maria Pihls bekymrade min   hör till rollspelet.)
Maria och Claes Pihl sjöng och spelade ombord
på Säfvelången II. (Maria Pihls bekymrade min
hör till rollspelet.)

En ångbåt går tyst och lugnt, men en elbåt går närmast ljudlöst. Följaktligen kunde man ha trubadurer med ombord. De underhöll oss resenärer med sång och musik. På Säfvelången II fanns Claes och Maria Pihl från Jonsered. De sjöng bland annat några sånger ur en dramatiserad Jonseredsvandring. Både text och musik var utmärkta – liksom det livfulla framförandet. Fler än jag fick säkerligen lust att vara med på en sådan vandring genom gamla Jonsered. De sjöng även en sång ”Het på gröten”, som de – helt i onödan – bad litet grand om ursäkt för. Somliga skulle kanske tycka att sången var ekivok. Själv fann jag sången enbart rar, en vacker äktenskapsidyll. Claes och Maria Pihl förgyllde färden över Aspens vågor.

Munkar blev sjörövare

På land fanns ett sjörövarskepp, bemannat med   munkar (!) från Jonsereds franciskanerkloster.
På land fanns ett sjörövarskepp, bemannat med
munkar (!) från Jonsereds franciskanerkloster.

På grund av tillströmningen av folk kunde man få vänta några timmar på båtlägenhet, men på land fanns så mycket att uppleva, att väntetiden inte räckte till för allt. Jonsereds herrgård var öppen. Trädgårdarna kunde beses. Folkparksorkestern spelade vid piren. Dans, musik, ansiktsmålning och kaféverksamhet förekom på Jonseredssidan. På Lerumssidan spelade Goodland Trio, och Aspenäs kafé hade flyttat in i Lerums segelsällskaps klubbhus. Det mest uppseendeväckande inslaget var ett sjörövarfartyg, som gick på land i närheten av Jonsereds herrgård. Enligt ortsbefolkningens bestämda utsagor bemannades detta skepp av munkarna från Jonsereds Franciskanerkloster. Sjöröveri torde inte vara tillåtet för munkar, men detta var endast en lek för att roa barnen, och då ställer sig saken annorlunda. Munkarna föreföll vara mycket omtyckta, inte minst av barnen.

Båtar är flyttbara

Här fanns många uppslag för den, som vill anordna festivaler, och främst båttrafiken var intressant. I ”Göteborgs Insjörike” finns många större sjöar, på vilka sådana båtar – tillfälligt eller mera varaktigt – skulle kunna sättas in. Jag vet, att man i Mölndal och Härryda har föreslagit, att en liten ångbåt skulle sättas in på Rådasjön. Med nutida kranbilar är det mesta möjligt. Svanen flyttades från Dalsland till Aspen. Lerums och Partille kommuner visar möjligheterna för andra kommuner i grannskapet.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s