Vilket yrke skall jag välja?

Sven Evert Nilssons vandringsår

Till vilket yrke passar jag bäst? Vem kan besvara den frågan utan att pröva sig fram? Sven Evert Nilsson var nyfiken på arbetslivet och har en enastående förmåga att skaffa sig vänner och bekanta. Följden blev att han var vad man då kallade ”hoppjerka” innan han hade hittat den bransch som blev hans.

En bred tidskrönika

Sven Evert (till vänster på bilden) ses här på luckan tillsammans med en kamrat.
Sven Evert (till vänster på bilden) ses här på luckan tillsammans med en kamrat.

Om sitt sökande efter rätt yrke skriver han i andra delen av sina minnes­anteckningar från sin levnad: Sven Evert Nilsson: Vandringsår: Minnen, Skrönor, Reflektioner 1944-1952, (Göteborg 2012, 46 rikt illustrerade sidor). Dessa minnen föreligger som mång­faldigat manuskript med infällda illustrationer och har inte blivit tryckt. Minnes­anteckningarna är dock tillgängliga i Mölndals Stadsmuseum och Mölndals Hembygdsmuseum. Sven Evert Nilsson föddes 1929 i Mölndal. Minnesanteckningarna ger en bred tidskrönika från Mölndal, Göteborg och hela Västsverige. Sökandet efter rätt arbete började genast efter folkskolan.

Lädervarubranschen skildras

Dagen efter skolavslutningen började Sven Evert som springpojke i Mölndals Järnhandel i Götaforsliden. Det som slår en sentida läsare är, att springpojken inte bara skulle cykla med smärre och lättare varor utan även körde tunga lass av cementsäckar, armeringsjärn och stångjärn, och att dessa lass kördes även långa sträckor. I järnhandeln blev han dock inte kvar särskilt länge. ”Tiderna var ju såna att man kunde säga upp sig, sluta och börja från den ena dagen till den andra, vilket jag också gjorde!” Nästa anhalt på vägen blev ”Victor Andréns Lädervarufabrik” i Mölndal. (Firman borde snarare kallas verkstad än fabrik.) Under sina vandringsår skulle Sven Evert gång på gång både komma och gå inom denna bransch, och Victor Andréns Lädervarufabrik blev en återkommande arbetsgivare för honom. Vi får därför en ingående och sakkunnig beskrivning av denna bransch, som här i Sverige är närmast utdöd. I Mölndal fanns många väskfabriker. (Företagen tillverkade huvudsakligen väskor.) Branschen är rikt speglad i Mölndals Hembygdsförenings industrimuseum i Götaforsliden.

Svenska Amerika Linjen och Svenska Lloyd

Det säger sig självt, att allehanda kortvariga anställningar inte ger upphov till långa eller ingående skildringar, men väskindustrin får en ingående redogörelse och likaså Svenska Amerika Linjen. Som så många andra pojkar och unga män drömde Sven Evert om att åka över till USA med detta rederis fartyg. Sven Evert gjorde tre resor tur och retur till New York och tillbaka. Här började han sin bana som säljare: ”I New York kunde man köpa kaffe, cigaretter och nymodigheten kulspetspennor, produkter som gick bra att sälja i Mölndal. Kaffet var ju ransonerat vid den här tiden.”

Fältkök skötte Sven Evert vid några tillfällen efter värnpliktstjänstgöringen, närmare bestämt på frisksportläger.
Fältkök skötte Sven Evert vid några tillfällen efter värnpliktstjänstgöringen, närmare bestämt på frisksportläger.

Sven Evert var dock inte färdig med sjömanslivet. I ett senare skede arbetade han för rederiet Svenska Lloyd, som ägnade sig åt passagerartrafik mellan Göteborg och London. Sven Evert ägnade sig åt att köpa upp kinesiskt porslin och andra antikviteter i London. Dem kunde han med god förtjänst sälja i Göteborg. Andra ombordanställda gjorde på samma sätt. Dessutom smugglade Sven Evert kaffe och tobak tillsammans med en kamrat. Detta gjorde de utan några som helst samvetsbetänk­ligheter. Tullbestämmelser har sedan urminnes tider av oss svenskar betraktats som godtyckliga och oberättigade ingrepp i rätten att driva handel. Hur man än vrider och vänder på saken, kommer man nog inte ifrån att bestämmelserna är både godtyckliga och oberättigade. Man har därför med gott samvete ägnat sig åt smuggling.

Härlig militärtjänst

En ungdomsbild: Sven Evert med sin fästmö.
En ungdomsbild: Sven Evert med sin fästmö.

Under det hårda arbetet för brödfödan betraktade man militärtjänsten med helt andra ögon än vad som senare blev fallet: ”Det var härligt att nu kunna leva helt ansvarslöst, mat, kläder, husrum, lata dagar och ibland heta nätter! Fest på hotell Svea varje tionde avlöningsdag. På lördagar och söndagar under sommaren, bad, dans och lajbans på Östra Stranden och med dans på kvällarna i Folkets Park!” …  ”En kategori av rekryterna lämnade aldrig kasernerna frivilligt. Det var de s.k. ’pärepojkarna’, besuttna bondpojkar från södra Halland som under nästan slavliknande förhållanden arbetade på sina fäders gårdar.” Sven Evert gjorde lumpen 1950-1951 i Halmstad, som var en turiststad och sommarstad. ”Sommartid invaderades Östra Stranden och Tylösand av unga vackra flickor från det närliggande Småland”. Sven Evert skildrar militärlivet mer förföriskt än en sentida resebyråman skildrar sina resmål. Tiderna har förändrats! Sven Evert har dock – givetvis – ett och annat att berätta även om själva militärtjänsten.

Nordbakels i Götaforsliden

Säg mig den fröjd som varar! I juli 1950 drabbades Sven Evert av skördeuppehåll. Alla rekryter skickades hem till skördearbete. Sven Evert tog tillfällig anställning hos Nordbakels längst upp i Götaforsliden. Här tillverkades bagerifett, som de stackars engelsmännen använde i stället för margarin. Den, som börjar läsa Sven Everts krönika, blir snabbt fängslad av omväxlingen och den trevliga berättelsen. Mer kommer i en tredje del. Sven Evert har mycket att berätta.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s