En båtflykting och boråsare berättar

En kinesisk båtflykting, som berättar sin levnadshistoria, hör inte till vanligheterna. Memoarer skrivs av högt uppsatta politiker, skådespelare och filmstjärnor (med hjälp av spökskrivare) och andra bemärkta människor, men invandrarna låter sällan tala om sig i dessa sammanhang.

Bo Göran som spökskrivare

Hao finns givetvis med på bokens omslag.

Hao finns givetvis med på bokens omslag.

Nu har dock en intressant bok om ett brokigt levnadsöde kommit: Hao Trinh, Från Saigon till Borås: Några intryck från min livsresa, (Borås 2012, 58 sidor). Sannolikt skulle inte heller denna bok ha tillkommit, om inte författaren eller berättaren hade haft en god vän vid namn Bo Göran Carlsson, som har lång erfarenhet av att såväl skriva som ge ut böcker. Bo Göran Carlsson, uppvuxen i Lindome och sedan många år tillbaka bosatt i Borås, är filosofie doktor, teologie licentiat och lektor emeritus. Han är även socialantropolog och enligt föreliggande skrift ”vansinnigt intresserad av kulturmöten” (s. 57). I Hao Trinhs berättelser finns mycket av den varan, och det är en av anledningarna till att Bo Göran Carlsson har tecknat ner sin väns levnadshistoria.

Kanondunder i fjärran

Hao Trinh föddes 1961. Han är kines, men han och hans familj bodde i Saigon i Sydvietnam. Även i Asien förekommer både invandring och utvandring ofta och på många ställen. Kineser finns därför i många länder. ”De flesta kineserna i Vietnam ägnade sig åt handel och småföretagande och hade efterhand utvecklats till en medelklass. Få av dem var politiskt engagerade, men det alldeles säkert övervägande flertalet var motståndare till den kommunistiska gerillan. Det skulle snart visa sig att de väsentligen skulle få sina levnadsvillkor försämrade.” För Hao Trinh ”och många andra i Saigon-området var kriget ganska avlägset; det närmaste jag kom det var ett avlägset kanondunder i fjärran.”

Försämrade levnadsvillkor

Hao med en maskot.

Hao med en maskot.

Den nordvietnamesiska segern 1975 ledde till ökad arbetslöshet, och Hao Trinhs familj började själv att odla ris. Hao Trinh måste slita hårt med detta jordbruksarbete, ”och närmare helvetet på jorden har jag aldrig varit.” Privat företagande motarbetades av de nya makthavarna, och levnadsstandarden sjönk. Byråkratin ökade, och kineserna i Vietnam kom i kläm, när Vietnam och Kina blev fiender. Följden blev massflykt, och de vietnamesiska båtflyktingarna blev snart många. År 1979 flydde Hao Trinh tillsammans med några andra familjemedlemmar. De hamnade i Malaysia, där de sattes i ett flyktingläger.

Flyktingmottagandet var frikostigt på den tiden, och flyktingarna fick välja land. Hao och hans syskon valde Sverige. Han visste att världen ”såg väldigt olika ut beroende på var man befann sig” … ”Men vad som mötte mig på Arlanda var nog trots detta en smärre chock. Träden saknade löv, och på marken låg en halv meter snö. Jag hade varken sett eller hört talas om snö förut.”

Sverige – ett gott land med konstig mat

Hao Trinh har mycket gott att säga om dåtida flyktingmottagande. Han fann sig på det stora hela taget väl till rätta i Sverige, även om vissa maträtter som exempelvis lutfisk inte tilltalade honom: ”Jag gillar det mesta av den svenska maten, men mjölk, lutfisk och rå sill får fortfarande gärna vara för mig. Jag gillar också svenskarnas sätt att vara, att alla tas om hand. att även sjuka, handikappade och arbetslösa har ett människovärde, det gillar jag. I Vietnam finns det fortfarande, efter 37 år av kommunism, fortfarande riktigt rika, men också tiggare och prostituerade.”

Hårt och tungt arbete

Han kom att arbeta på Borås Wäfveribolag och Adekema. På båda ställena kom han i beröring med alltför många kemikalier, och dessutom måste han lyfta tungt. Följden blev diskbråck, som emellertid opererades med god verkan. Därefter blev arbetsplatsen Samhall. Även i detta fall upprepar sig mönstret, att invandrare ofta får mindre bra arbeten. Som en uppmuntran i sitt viktiga arbete på Samhall har han fått den roliga, trevliga och mycket uppskattande dikten ”Hyllning till katetermontörerna på Samhall (som har usel lön, men som är ett tappert gäng)”, skriven av ”en poetiskt sinnad person i min bekantskapskrets”. Med dessa ord åsyftas Bo Göran Carlsson, som här har åstadkommit en av sina bästa (och roligaste!) dikter.

Invandrare – en god investering!

Hao luktar på en pion, en symbolbild, som visar det lugna livet i Sverige.

Hao luktar på en pion, en symbolbild, som visar det lugna livet i Sverige.

Hao Trinh har gjort ett tänkvärt påpekande, som man har all anledning att låta gå vidare: ”Den väldiga apparat som svenskarna byggt upp för vårt mottagande var förstås rätt kostsam, och den stack säkert rätt många i ögonen, som inte var rasister. Men efter mindre än ett år i Sverige befanns vi vara i produktionen och goda skattebetalare, vilket tog infödda svenskar 20 år. Ur nationalekonomisk synvinkel var vi egentligen en ren investering!” Boken är full av tänkvärda påpekanden. Den, som är intresserad av flyktingfrågor och kulturmöten, har mycket att hämta. Kanske måste man vara ”vansinnigt intresserad av kulturmöten” för att skriva och förlägga en sådan bok, men man måste verkligen inte vara ”vansinnigt intresserad” för att läsa den. Vill man följa vad som händer i omvärlden och veta litet mer om sina medmänniskor, läser man denna bok både gärna och begärligt.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s