Kållered var äldst i Västsverige

Denna artikel trycktes första gången i Mölndals-Posten den 3 maj 1995, men behovet av en lättillgänglig och lättläst framställning kvarstår och därför avtrycks den här för andra gången.

Idag känner alla västsvenskar arkeologer till Kållered, och än mer omtalat kommer det att bli när alla forskningsrapporter väl är utskrivna och tryckta. Först på senare år har man nämligen på allvar börjat gräva och bygga uppe på höjderna, där stenåldersfolket bodde, och de uppmärksammade fynden har gjorts nyligen.

Väldig landhöjning

Nästan hela Kållered låg under vatten, när Sveriges hittills äldsta kända boplats norr om Skåne var bebodd. I övre högra hörnet finns den kända pilspetsen från Kållered. Karta och teckning av Lou Schmitt. Hösten 1991 genomfördes en mycket givande utgrävning på hemmandet Hultets ägor strax söder om Stretereds vårdhem. Arkeo­logerna Olof Pettersson och Jörgen Streiffert från Riksantikvarieämbetets regionkvarter i Kungsbacka höll i grävningen.  Krister Svedhage svarade för den geologiska analysen. Bengt Nordqvist från region­kontoret var med liksom även Lou Schmitt, som själv då var bosatt i Kållered och denna gång anlitades såsom flintexpert inom sin egen hembygd.

Det verkligt uppseendeväckande med de tre flintslagningsplatser, som man påträffade, är att de är mycket gamla, ja, av allt att döma äldre än några andra boplatser på Västkusten, omkring 1.500 år äldre än storviltjägarnas boplats i Balltorp och drygt 1000 år äldre ån  boplatsen vid Skogstuna i Annestorp i Lindome. Alla tre boplatserna har legat vid den dåtida havsstranden. Skogtuna ligger 2,2 kilometer sydsydväst om Hultet, och höjdskillnaden mellan platserna är drygt 30 meter. Olof Pettersson skriver i sitt utkast till forskningsrapport: ”Det senare belyser landskapets snabba förändring med en kraftig landhöjning där kusten flyttats längre västerut.”  Bägge fyndplatserna har ju som sagt legat vid den dåtida havsstranden, och på 1000 år har alltså marken höjt sig trettio meter!

Äldst norr om Skåne

Flintslagningsplatserna eller boplatserna (kanske skulle man säga ”uppehållsplatserna”) i Kållered är åtskilligt äldre än den äldsta boplatsen Lindome, mycket äldre än den äldsta boplatsen i Mölndal och väsentligt mycket äldre än den äldsta boplatsen i Göteborg. Det finns av allt att döma över huvud taget inte någon lika gammal boplats i hela Sverige norr om Skåne! Kålleredsborna har verkligen all anledning att yvas.

Utgrävningarna gav flintkärnor, ur vilka man knackade fram flintredskap, och dessutom givetvis en hel del flintspån, som blev över vid tillverkningen, men de gav inga knivar, spjutspetsar, yxor eller dylika fynd, som man skulle kunna visa upp för världen. Ett sådant fynd hade dock blivit gjort redan två år tidigare omkring fem hundra meter nordväst om den blivande utgrävningsplatsen. År 1989 lämnades en del flintbitar in till Mölndals Museum, och när Lou Schmitt fram på kvällen dök upp, visade jag honom flintan och bad om ett utlåtande. Lou sken upp och såg mycket förtjust ut, när han lyfte upp ett litet flintstycke och sade:
– Detta är en pilspets, och den är mycket gammal!

Pilspetsen har blivit sinnebilden för det äldsta Kållered, och den har inte fått vila i frid i sitt museimagasin, utan gång på gång har den plockats fram för att avbildas.

Mer än 10 000 år

Lou Schmitt skriver själv om pilspetsen och flintslagningsplatserna: ”År 1989 fann Karin Bergqvist i närheten av sina föräldrars sommarstuga en pilspets, som uppmärksammades av museipersonalen på Mölndals Museum. Man insåg snart, att dess ålder var högst betydande, det vill säga att den var mer än 10.000 år gammal. Undersökningar på fyndplatsen, där pilspetsen hade hittats, gav inte några fler fynd. Till och med naturliga flintstycken var faktiskt förhållandevis fåtaliga här. Undersökningen fortsattes därför inte.

Lyckligtvis och mera av en slump upptäckte riksantikvarieämbetet två år senare eller 1991 lämningarna efter tre flintslagningsplatser, som var belägna uppskattningsvis fem hundra meter sydost om platsen, där pilspetsen hittades. Typologiskt överensstämmer pilspetsen med de flintkärnor, som hittades på de ovannämnda flintslagningsplatserna.

Pilspetsen från Stretered. Teckning: Anette Olsson.Eftersom artefakterna (flintkärnor och flintspån) tack vare vattnet har blivit kringspolade och inlagrade i sandåsens gruslager, har man antagit, att alla tre slagplatserna var belägna nära den dåtida strandkanten. Kort sagt, de människor som åstadkom flintspånen satt vid en strand. Denna strand hade i sin tur en fortsättning mot nordost i form av en moränrygg, som leder till den plats där pilspetsen hittades. Eftersom både pilspetsen och flintslagningsplatserna var belägna mellan 55 och 60 meter över nuvarande havsnivå, måste vi fråga: När befann sig stranden på en så hög nivå i denna terräng? Om vi tar med i beräkningen rönen från nyare forskning rörande landhöjningen mot slutet av paleolitikum, skulle en strandlinje ha funnits på denna höjd – och i detta område – omkring 11,500 år före vår tid (eller 9,500 år f.Kr.). Detta innebär att dessa fynd är ungefär 500 år äldre än något annat arkeologiskt material norr om Skåne.” (Lou Schmitt, Utställningstext, översatt av Lars Gahrn).

Vetenskap för engelsmän

Lou Schmitt har redan haft god nytta av pilspetsen, när han skrivit om den äldsta stenålderskulturen på Västkusten. Han har skrivit en vetenskaplig utredning med titeln: ”The West Swedish Hensbacka: a maritime adaption and seasonal expression of the North-Central European Ahrensburgian?” Den är tryckt på två ställen, dels i en internationell samlingsvolym: Man and Sea in the Mesolithic-costal settlement above and below sea level, Copenhagen 1995 (ed. A. Fischer), dels i den ansedda tidskriften  Oxford Journal of Archaeology (Volume 13, No. 3, November 1994), här med titeln: The Hensbacka: a subsistence strategy of continental hunter-gatherers, or an adaptation at the pleistocene-holocene boundary?

Lou Schmitt granskar ett fornfynd vid Dvärgahuset i Dvärred. Bild i tidningsartikel.
Lou Schmitt granskar ett fornfynd vid Dvärgahuset i Dvärred. Bild i tidningsartikel.

Långt innan forskningsrapporten från utgrävningen i Kållered är renskriven har således pilspetsen från Kållered presenterats för en internationell läsekrets. Än så länge föreligger rapporten nämligen endast i ett utkast av Olof Pettersson. (Arkeologisk slutundersökning av fornlämning 77, Hultet 1:3, Kållereds socken, Mölndals kommun, Västergötland). Först i år skall en svensk läsekrets få taga del av fynden och forskningsresultaten. Lou Schmitt och Hans Kindgren har nämligen gjort en gjort ett sammandrag på svenska av Lous artikel, och detta sammandrag kommer att tryckas i årsboken Bohuslän i år.

Den tid är mycket avlägsen, då Kållered utgjordes av några öar och näs i det dåtida Kattegatt, men desto värdefullare är därför den pilspets, som finns kvar från den tiden.

Några anteckningar efteråt

Så skrev vi då. Sedan dess har det visat sig, att några boplatser i Uddevallaområdet är ungefär 500 år äldre. Forskningen ger ständigt nya rön, och det som var äldst för några år sedan behöver inte vara äldst även i dag. Boplatserna i Kållered hör dock till de äldsta i Västsverige och därmed till de äldsta i hela riket (norr om Skåne).

Det bör påpekas att alla dateringar är kalibrerade.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s