Tankar kring Kållereds första invånare

Behovet av en enkel och lättläst framställning av arkeologen Lou Schmitts intressanta tolkningar av Västkustens äldsta stenålder kvarstår. Denna artikel trycktes i Mölndals-Posten 7/6 1995 och omtrycks här. Sedan sist har det visat sig att några boplatser i Uddevalla-området är äldre än boplatsen på Hultets ägor. I övrigt behövs inte några tillägg.

På Hultets ägor i Kållered har man funnit den av allt att döma äldsta boplatsen norr om Skåne. Den är hittills den äldsta boplatsen, men det finns fler boplatser av samma slag, fastän dessa av allt att döma är något yngre. Boplatserna kallas Hensbacka – Fosnagruppen och har på senare år behandlats av fil. kand. Lou Schmitt, som själv är arkeolog och tidigare var bosatt i Kållered.

Boplatser vid havet

Karta över de tio hensbackaboplatser, som har blivit helt eller delvis utgrävda. 1 Hogen, 2 Huseby, 3 Nösund, 4 Ringseröd, 5 Tosskärr, 6 Göddered, 7 Kållered, 8 Västra Hagen, 9 Gottskär, 10 Almeö.I två engelskspråkiga publikationer har han redogjort för dessa boplatser och sina uppfattningar om deras uppkomst och ändamål, dels i Oxford Journal of Archeology Volume 13, No. 3, November 1994, dels i samlingsverket ”Man and Sea in the Mesolithíc” (ed. A. Fischer), Copenhagen 1993. I årsboken Bohuslän 1994 har Lou Schmitt och Hans Kindgren gjort ett sammandrag av Schmitts artikel, som här skall ytterligare sammanfattas. Dessutom skall en del muntliga meddelanden från författaren själv tillfogas. Det kan nämligen vara värdefullt för oss alla kommuninvånare i Mölndals kommun och då särskilt för kålleredsborna att taga del av de intresseväckande tolkningsförslag, som Lou Schmitt har lagt fram. Flintslagningsplatserna var i bruk för omkring 10.000 år sedan eller ännu längre tillbaka i tiden, och inte mycket återstår av dessa avlägsna skeden, mestadels bara flintmaterial. Vi har dels väldiga mängder av skivyxor, tångepilspetsar och ensidiga flintkärnor med två ”plattformar”, det vill säga två slagytor, som användes, när man knackade fram spån och redskap. Utmärkande för boplatserna är, att de alla låg vid den dåtida havsstranden – så även boplatsen i Kållered, ty på den tiden låg landet mycket lägre, och inlandssocknen Kållered utgjordes då av några öar och näs i det dåtida Kattegatt. Undantaget är Almeö, som ligger i inlandet.

Motsvarigheter kring Oder

Denna västsvenska Hensbacka-Fosna-grupp av boplatser har sin närmaste motsvarighet kring floden Oder mellan nuvarande Tyskland och Polen. Skåne, som i övrigt är mycket rikt på stenåldersfynd, saknar skivyxor från denna tid och även tångepilspetsar av samma slag. Fynd av Hensbacka-typ finns alltså kring Oder och på svenska västkusten men ej däremellan. Detta är verkligen uppseendeväckande. Vilken kan förklaringen vara? En tidigare forskare, Troels-Smith, antog redan 1962, att stenåldersmänniskor hade företagit årliga förflyttningar mellan Nordtyskland och Västkusten. Lou Schmitt utvecklar dessa tankar närmare och ställer frågan: Varför skulle stenåldersmänniskor från Polen och Tyskland vilja färdas upp till Västkusten? Havsvattnet i Nordsjön och på svenska västkusten var vid denna tid ytterligt rikt på näringsrika salter. Här fanns därför på den tiden ett överflöd av fisk och säl. Även isbjörnar är belagda genom benfynd. Den tidens samlare och jägare ägnade sig åt renjakt, men vi vet, att om man ständigt äter huvudsakligen magert kött, drabbas man av yrselanfall, diarréer och en allmän känsla av stor svaghet. Denna ensidiga kost och dess verkningar kan motverkas, om man berikar kosten med fett, som har utvunnits av djurens ben, men sådant benfett kan inta lagras.

Skivyxor och flåknivar

Lou Schmitts tanke är därför, att man på våren och sommaren kan ha ägnat sig åt säljakt på Västkusten för att komma åt sältran. Som ett stöd för denna uppfattning påpekar han, att skivyxorna, som finns på Hensbacka-boplatserna, liknar de knivar, som eskimåerna använder, när de flår nedlagda sälar. Scmitt påpekar, att skivyxornas egg aldrig är skadad så som fallet brukar vara med yxor, och att fynden från Almeö visar, att skivyxorna verkligen har används på djurhudar. De var alltså ett slags knivar, och beteckningen yxa torde vara missvisande. Sältranet kunde ersätta benfettet, och det kunde på ett helt annat sätt lagras under en längre tid.

Långa sjöresor

Över havet kom de första stenåldersmänniskorna, och Lou Schmitt vandrar gärna utefter Kattegatts stränder.

Över havet kom de första stenåldersmänniskorna, och Lou Schmitt vandrar gärna utefter Kattegatts stränder.

Är det då troligt, att den tidens samlare och jägare har företagit så långa färder? I varje fall måste de ha varit vana att taga sig fram till sjöss. Lou Schmitt skriver: ”Eftersom ett överväldigande antal av Hensbacka-platserna har varit (och fortfarande är) belägna på öar, som låg på betydande avstånd från fastlandet, kan vi antaga att de tidiga besökarna var väl förtrogna med bruket och nyttan av skinnbåtar.” Sådana ”umiaker” (ett slags öppna kajakliknande farkoster) är sjösäkra, kan rymma åtskillig utrustning och kan snabbt dras upp på stranden och användas som skydd, om det skulle blåsa upp till storm. Avståndet mellan Oders mynning och Västkusten är betydande, (ungefär 50 mil fågelvägen). Schmitt påpekar emellertid, att man har belägg för att fångstfolk i Frankrike kunde företaga årliga rundresor på 40 mil, och att både sälar och flundror är avbildade på grottmålningar, fastän kusten ligger 20 mil bort. Dessa siffror gäller alltså färder till lands, men det är ju känt att eskimåerna förflyttar sig längre sträckor mellan olika fångstplatser med hjälp av sina kajaker och umiaker.

Vädjan om meningsutbyte

Kanske var det så det gick till, när boplatsen i Kållered och dess något senare efterföljare anlades. Kanske var Kållereds invånare lika väl hemmastadda vid Oders mynning som bland öarna och näsen i det dåtida Kållered. Det vi vet säkert är dock bara, att Hensbackafynden har sina närmaste motsvarigheter kring Oder. Lou Schmitt skriver därför: ”Diskussionen bör följaktligen inte uppfattas som ett inlägg med krav på att läsarna instämmer. Istället är den en anhållan om att läsarna överväger och begrundar.” Andra tolkningsmöjligheter är tänkbara, och förhoppningsvis kommer Schmitts inlägg att leda till meningsutbyte kring dessa frågor och ökad uppmärksamhet kring våra äldsta stenåldersboplatser. Hans inlägg är dock både intresseväckande och tänkvärt. Det är nämligen alltför vanligt, att man underskattar stenåldersmänniskornas möjligheter att röra sig över stora avstånd, och dessutom är många forskare allt annat än villiga att erkänna, att den tidens människor i många fall rörde sig fritt över de riksgränser, som ännu inte fanns till vare sig i sinnevärlden eller i inbillningens värld.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s