Stormakter är farliga grannar

Under ”brännefejden”, kriget mellan Danmark och Sverige 1611-1613, förhärjades Småland, Öland och Västergötland svårt av danskarna. I början av hösten 1612 dök danska flottan upp i Stockholms skärgård. Hela Sverige höll andan. Både konung och folk lärde sig av egna erfarenheter, att krigen helst borde utkämpas utanför Sveriges gränser, och att fienden inte fick behärska havet. Lärdomarna var inte på något sätt nya. Under hela medeltiden hade Sverige gång på gång anfallits av danska härar, som trängde djupt in i landet. Gång på gång hade danska flottan kunnat landsätta danska härar mitt inne i det svenska riket. År 1612 hade konung Gustaf II Adolf och hans samtida själva upplevat ett sådant krig och ett sådant flottanfall. Egna erfarenheter levandegör historiens lärdomar, och så var det även i detta fall. Dessa lärdomar fick världshistorisk betydelse och till 400-årsminnet av freden i Knäred finns det anledning att dröja vid lärdomarnas följder.

Skulle Sverige välja försvar eller anfall?

Under 1620-talet började kejsaren av Österrike utvidga sin makt över de tyska staterna. Svåra religionsförföljelser utbröt, eftersom han samtidigt ville återinföra romersk katolicism i protestantiska stater. Kejsaren sände hjälp trupper till polackerna, som kämpade mot svenskarna. Han lät bygga upp en flotta i Wismar med syftet att förstöra den svenska. Skulle svenskarna invänta anfallen hemma, eller skulle de gå över till Tyskland och ta upp kampen där. Med brännefejdens erfarenheter i friskt minne var svaret ganska självklart: Man borde gå över till Tyskland och föra kriget där. Fienden borde i sina egna länder få bära krigets börda.

En stormakt höll på att växa fram i söder

Föga mer än ett barn kastades Gustaf II Adolf ut i brännefejden och lärde sig att ”anfall är bästa försvar”. Träsnitt från 1616.

Föga mer än ett barn kastades Gustaf II Adolf ut i brännefejden och lärde sig att ”anfall är bästa försvar”. Träsnitt från 1616.

Erfarenheterna från brännefejden skulle kunna sammanfattas i en sats: En stormakt är en farlig granne. Under hela medeltiden hade Sverige haft Danmark som en övermäktig granne. Gång efter gång hade Danmark börjat krig för att lägga under sig Sverige, nu senast 1611, då ”brännefejden” började. Skulle Sverige få ytterligare en stormakt med flotta som nära granne? Vore det inte bättre för Sverige, om de tyska staternas självständighet bevarades, stärktes och utökades? Svaret på frågan är självklart ja.  Alla länders utrikespolitik består till väsentliga delar av försök att på alla sätt förhindra att grannar och andra medtävlare blir mäktigare. Sällan eller aldrig tidigare hade Sverige haft så många och så tungt vägande skäl att gå i krig. Några år tidigare hade danskarna gjort alldeles samma bedömning. Danskarna var övertygade om, att Stralsund måste försvaras mot de kejserliga. Ett tyskt enande och en kejserlig flotta i Östersjön skulle vara ett allvarligt hot mot de nordiska länderna. År 1625 gick Kristian IV av Danmark därför i krig mot kejsaren, men han besegrades och tvingades sluta fred 1629. Då gick uppdraget till Sverige. År 1630 gick Sverige in i trettioåriga kriget.

Var tyska kriget ”onödigt”?

Beslutet fattades efter långvariga och ingående överläggningar, som finns bevarade i rådsprotokoll och riksdagshandlingar. På senare år har dock svenska historiker haft svårt att inse den gastkramning, som svenskarna upplevde, när trosfränderna i Tyskland förföljdes, kejsarens makt ökade och en tysk flotta började byggas i Östersjön. Sverige har under 200 år förskonats från sådana erfarenheter, som brännefejden gav. I Nationalencyklopedin skriver Sverker Oredsson; ”Katolsk och mer pacifistisk historieskrivning har sett helt annorlunda på Gustav II Adolf. Där beskrivs hur Gustav II Adolf vållade ett stort lidande för det tyska folket, slog sönder den tyska riksenheten och drev Sverige in i ett onödigt krig.” Det är litet märkligt, att man kan kalla detta krig ”onödigt”. Vi vet ju vad som hände drygt två hundra år senare, när Tyskland slutligen enades.

De tyska stormakterna berövade Danmark Holstein och Slesvig

Tysklands enande på 1860-talet och i början av 1870-talet var en mycket blodig historia, inte minst för Danmark. Till Danmark hörde hertigdömena Holstein och Slesvig. Dessa räknades även som medlemmar av det tyska riket. Holstein var i huvudsak tyskt och Slesvig i huvudsak danskt. När Danmark ville knyta Slesvig närmare till det danska riket, gick Österrike och Preussen – två stormakter – till anfall mot Danmark, som besegrades. Sverige blev liksom på 1600-talet anropat om hjälp och var ytterst nära att dras in i kriget. Karl XV hade givit danskarna långtgående löften om hjälp, men efter det danska tronskiftet svalnade hans iver. Inom regeringen fanns betänkligheter mot kriget, och så blev det ingenting av. Danmark berövades både Holstein och det danska Slesvig. Danskarna i Slesvig förtrycktes och skulle förtyskas. För Slesvig började en mycket svår tid.

Gustaf II Adolf i rustning (som han sällan bar). Oljemålning i Göteborgs Universitets huvudbyggnad.

Gustaf II Adolf i rustning (som han sällan bar). Oljemålning i Göteborgs Universitets huvudbyggnad.

Inom det tyska förbundet tävlade Preussen och Österrike om inflytandet. Preussen utmanade Österrike och drev fram ett krig (mellan två tyska stater). Preussen och dess bundsförvanter besegrade Österrike. Fyra av Österrikes bundsförvanter, nämligen Hannover, Kurhessen, Nassau och Frankfurt am Main tvångsanslöts till Preussen. Även Slesvig och Holstein införlivades i Preussen. För att ena Tyskland ägnade sig Preussen åt samma tvångs- och erövringspolitik, som Österrike hade bedrivit på 1600-talet. Preussen ville dock ta ledningen över också de sydtyska staterna. Frankrike såg med oro den tyska rikssamlingen och ville hindra, att även de sydtyska staterna förenade sig med de nordtyska. Preussen utmanade Frankrike och lockade Frankrike att förklara krig. Under kampen mot den franska arvfienden gick alla tyska stater (utom Österrike) samman och bildade det tyska riket år 1871. Det besegrade Frankrike berövades de franska landskapen Alsace och Lorraine (Elsass och Lothringen).

Trosförföljelser och förtyskning drabbade de erövrade

Utan några som helst hänsyn till vad landskapens invånare själva ville hade Preussen och Österrike 1772, 1793 och 1795 lagt under sig polska provinser. År 1864 lade man under sig det danska Slesvig. Tyska stater tvångsanslöts till Preussen 1866, och 1871 tog man de franska landskapen Alsace och Lorraine. Stormakter är farliga grannar. Utan hänsyn till invånarnas egna önskningar arbetade man med lock och pock på att förtyska dem. Trettioåriga kriget på 1600-talet hade utlösts av att katolikerna förföljde protestanterna. År 1871 enades Tyskland under ledning av det i huvudsak protestantiska Preussen. Under 1870-talet (fram till 1879) drev den tyska staten den så kallade ”kulturkampen” mot den katolska kyrkan. Möjligheterna att utöva förtryck inom civiliserade stater var dock betydligt mindre på 1800-talet än två århundraden tidigare, och kulturkampen blev ett misslyckande. Både det ena och det andra visar emellertid, att stormakter eller storvälden ofta bedriver stormaktspolitik även mot de egna medborgarna.

Efter Tysklands nederlag i första världskriget hände mycket. Frankrike tog tillbaka Alsace och Lorraine. Polen återuppstod, och Danmark återfick norra Slesvig år 1920. Jylland har under århundradenas lopp ofta anfallits av härar, som har kommit söderifrån. För att erövra de danska öarna krävdes dock en flotta och herravälde över Östersjön. Både under kriget 1625 – 1629 och under kriget 1863 – 1864 räddades Danmark av sin flotta. Tyskland ägde ännu inte någon örlogsflotta. Mot slutet av 1800-talet byggdes dock en stark tysk flotta upp. Andra världskriget startade med att Tyskland och Sovjetunionen delade Polen. Därefter följde ett flottburet anfall mot Danmark och Norge den 9 april 1940. Danmark och Norge ockuperades av tyskarna. Allt detta visar, att en stormakt är en mycket farlig granne för ett mindre rike. Både Kristian IV av Danmark och Gustaf II Adolf av Sverige hade mycket starka skäl att försöka förhindra ett tyskt enande under 1600-talet och en tysk flottuppbyggnad i Östersjön. Båda gjorde vad de kunde. Kristian IV besegrades, men Gustaf II Adolf lyckades. Han lyckades fördröja Tysklands enande i mer än två århundraden.

Även splittrat var Tyskland starkt

Hur såg då tyskarna på Gustaf II Adolf, mannen som fördröjde det tyska enhetsverket med mer än två århundraden? Det tyska riksenandet hade genomförts av nordtyskar, som i allmänhet var protestanter. De ville gärna ha ett enat tyskt rike, men riket skulle på inga villkors vis enas under ledning av katolska österrikare. Nordtyskarna ville själva härska och bestämma. År 1866 utkämpade de ett krig mot Österrike och dess bundsförvanter för att hålla Österrike utanför det tyska riket. Gustaf II Adolf hade gjort så redan för mer än hundra år sedan. Han var en föregångare, och för nordtyskarna var han därför en hjälte.

Tyska soldater på väg mot Danmark för att erövra Slesvig och Holstein. (Stormakter är farliga grannar!) Bild av Fritz Kredel.

Tyska soldater på väg mot Danmark för att erövra Slesvig och Holstein. (Stormakter är farliga grannar!) Bild av Fritz Kredel.

Att enhetsverket hade blivit fördröjt hade man inte någon större anledning att beklaga sig över. De tyska staterna hade i allmänhet varit starkare än sina grannar, fastän de inte hade varit enade. Preussen och Österrike hade tillsammans med Ryssland delat Polen 1772, 1793 och 1795. Österrike och Ryssland trängde under 1700- och 1800-talen undan Turkiet från Balkanhalvön, och befriade dessa länder. De tyska staterna lyckades – efter växlande krigslycka – besegra både Ludvig XIV och Napoleon I. Däremot byggde tyskarna inte upp någon Östersjöflotta. Sverige och Danmark hade inte några större besvär med sina södra grannar under två århundraden. Gustaf II Adolfs ingripande i trettioåriga kriget fick mycket långvariga följder. Han omintetgjorde det tyska hotet mot Norden under mer än två århundraden.

Märkligt nog upphörde tyskarnas framgångar efter Tysklands enande. Som bekant förlorade Tyskland under 1900-talets första hälft två världskrig, som tyskarna – om man ser till ekonomisk och militär styrka – hade alla förutsättningar att vinna. I förlitande på sin styrka utmanade Tyskland dock under bägge världskrigen alltför många stormakter. Hade det även för tyskarna själva varit bäst, om Tyskland inte hade enats? Den frågan har man anledning att ställa, men därmed har vi lämnat historieskrivningen och kommit in i antagandenas värld. Därför har vi all anledning att sluta.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s