Två boplatser i Kållered och Lindome för sydländska nomader?

Arkeologen Lou Schmitt har framfört både intressanta och nydanande uppfattningar om stenåldersmänniskornas kolonisation av Västsverige. Denna artikel trycktes i Mölndals-Posten 4/7 2007 och omtrycks nu för att nå en större läsekrets.

Lou Schmitt tittar på arkeologiska fynd.

Lou Schmitt tittar på arkeologiska fynd.

Inom Mölndals stad har vi tre högintressanta stenåldersboplat­ser, som har blivit mycket omskrivna, en i Mölndal (Balltorp), en i Kållered (Hultet) och en i Lindome (Skogstuna). Fördelningen mellan de tre kommundelarna hade inte kunnat vara bättre. Balltorp är känt för de ovanliga fynden av ben, trä och nötskal. Hultet och Skogstuna är mycket intressanta på grund av sin höga ålder. Arkeologen Lou Schmitt, tidigare verksam vid Mölndals museum och känd som utgrävningsledare på Gunnebo, är specialist på dylika boplatser. Hans tankegångar är så intressanta, att jag bad honom att lägga fram dem för Mölndals-Postens läsare. Flintfynden från Hultet 1:3 har fått en patina på sig. Detta visar att de länge legat på havsstranden. Fynden är gjorda ungefär 55-60 meter över havsytan, men vid den tiden då flintsakerna bearbetades har alltså havsstranden gått ända hit upp. Det gjorde den – beräknar man – för 11.000 år sedan eller 9.000 år före Kristus. Lou Schmitt anser det vara troligt, att boplatsen tillhör ”Brommekulturen”. Tiden, flintkärnorna och flintspånen tyder på detta. I närheten hittade Karin Bergqvist en pilspets som dock tillhör Hensbackakulturen (Ahrensburgkulturen). Schmitt anser det vara tvivelaktigt, att pilspetsen och boplatsen skulle ha ett samband. De tillhör ju skilda kulturer.

Hensbackakulturen

Även Skogstunaboplatsens flintfynd är överdragna med en patina, som visar att de har legat vid den dåvarande havsstranden. Skogstunaboplatsen ligger dock 30 meter lägre än Hultet. Följaktligen bör den vara ungefär 1000 år yngre än Hultet. Fynden tillhör Hensbackakulturen. Visserligen finns en Lyngby-pilspets bland fynden, och dylika pilspetsar brukar tidfästas till den äldre Brommekulturen. Men Schmitt påvisar att sådana spetsar finns på många håll och även under senare tidsåldrar.

Två kolonisationsförsök

Efter att ha tidfäst de båda boplatserna till skilda tidsåldrar går Schmitt vidare. Han tolkar dem som boplatser från två olika kolonisationsförsök av Västkusten, ett första som avbröts på grund av att klimatet blev kallare, ett andra som så småningom ledde till varaktig bosättning. Hultet är en av Brommekulturens nordligaste boplatser. Den tidens stenåldersmänniskor tvingades dock avbryta sina kolonisationsförsök och återvända söderut. Klimatet blev nämligen kallare, och denna kalla tidsålder varade ungefär ett årtusende. När det återigen blev varmare, återkom stenåldersmänniskor, som tillhörde Hensbackakulturen. Schmitt tillhör de forskare, som påpekar likheterna mellan Hensbackakulturen i Västsverige och Ahrensburgkulturen på nordeuropeiska låglandet. Han tänker sig, att människor från Nordtyskland paddlade hit upp i båtar av skinn, som hade spänts över träskrov. På Västkusten, särskilt i mellersta Bohuslän, jagade och fiskade de under sommarhalvåret. På hösten, när det började bli kallt, återvände de söderut. Så småningom, när klimatet blev ännu varmare, bosatte de sig häruppe.

Sommarverktyg

Fynd från boplatsen i Hultet.

Fynd från boplatsen i Hultet.

Skogstuna-boplatsen kan vara en tillfällig uppehålls­plats för Bohusläns kolonisatörer på väg norrut till de rika fiskevattnen i mellersta Bohuslän. Det förhållandevis ringa antalet flintspån och verktyg, som har hittats vid Skogstuna, talar för att denna boplats kan ha varit en tillfällig uppehållsplats på vägen mot norr. Men varför lämnade stenåldersmänni­skorna kvar några redskap över huvud taget? Varför tog de dem inte med sig? Schmitt pekar på många möjliga tolkningar. Redskapen kan ha tappats eller blivit glömda vid en hastig flykt eller snabbt återtåg. (Stridigheter förekom ju även på stenåldern.) Schmitt har tagit del av folklivsforskarnas undersökningar, och därför lägger han fram en annan tolkning. Redskapen kan ha blivit undanlagda, därför att de var sommarverktyg, som helt enkelt inte behövdes, när skogstunaborna skulle återvända söderut. Däremot skulle de återigen behövas, när skogstunaborna kom tillbaka till denna boplats nästa vår. Lou Schmitts tankar är som synes både nydanande och intressanta. Deras syfte har varit bland annat att väcka motförslag och starta meningsutbyte. Därför har jag på detta sätt velat sprida dem.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s