Allsidigt intressanta hamnturer med Färjan 4

Jag har åkt med Färjan 4 i Göteborgs hamn många gånger förr, men jag kommer tillbaka. Hamnturerna på lördagar i september och oktober är mycket trevliga och omtyckta bland göteborgare och andra västsvenskar. Tillströmningen av resande är som regel god eller mycket god.

Betalning med polletter

Färjan 4.En hamntur är samtidigt en tidsresa. Här betalar man med polletter och slipper Västtrafiks periodkort. Detta känns som en verklig befrielse. (Det bästa med dessa periodkort är, att Fantomen har satt sitt dödskallemärke på kortens fodral. Så sägs det åtminstone på sta’n.) När Sällskapet Ångbåten tog över den gamla färjan (byggd 1920), fick man samtidigt överta ett stort lager med polletter, några av dem ocirkulerade och präglingsfärska. De sinnrika bössorna för polletter satt lyckligtvis kvar, två i bägge ändarna av båten, inalles fyra. När man går ombord, betalar man till däcksman, som är ett slags konduktör till sjöss. Av honom får man en pollett, som skall läggas i bössan, när man går iland. När jag åkte med senast, hette däcksman Bo Starmark. Han är en av föreningens grundare och visade sig vara mycket välunderrättad vad man än frågade om.

Sinnrika pollettbössor

För säkerhets skull står han bredvid och ser till, att polletten läggs i bössan. Resenärerna kan ju glömma att lägga ner polletten, och en eller annan kan ju vilja behålla polletten. Alla känner väl till, att myntsamlarna är talrika, och åtskilliga av dem är intresserade även av polletter. Den gula eller med åren allt mörkare polletten hamnar i en burk med glasväggar. Den är där väl synlig, så att däcksman kan se efter, att den verkligen är en pollett och inte en knapp eller en gammal femöring eller något annat. Med ett enkelt handgrepp vrider han runt en knapp, så att polletten ramlar ner i ett rör och hamnar i en låst säck, som brukade tömmas av en särskild tjänsteman. Polletterna var – och är! – värdehandlingar.

Värme från ångpannan

Färjan 4.Fram i september och oktober kan det vara kyligt även så här nära stränderna, men passa­gerarna behöver inte frysa. Färjan är ångmaskinsdriven, och dörren ned till ångmaskinen står öppen mot passagerarutrymmet. Här­i­från strömmar skön värme upp mot passa­gerarna. Vill man värma sig ytterligare eller ta sig en titt på ångmaskinen, är man välkommen att klättra ner till maskinrummet. Man klättrar ned i ett fyrkantigt schakt, som från maskinrummet går upp genom passagerarutrymmet och upp till taket, där två takfönster finns. De brukar vara öppna för att släppa ut överflödig värme. I maskinrummets tak finns dessutom två rör, som går upp till två regulatorer på taket. (Dessa regulatorer ser till att det kommer ner friskluft till maskinrummet och eldstaden. De är dessutom reglerbara och kan ställas in beroende på åt vilket håll man färdas.) Även dessa vägar strömmar värme upp.

Svårt att få tag i stenkol

Även om takfönstren är öppna, är här nere försvarligt varmt. En fotogenlampa sprider sitt milda och sparsamma ljus över det mörka rummet. Från härden kommer eldsken, även när luckan är stängd. Färjans maskineri drivs med ånga, och pannan eldas med stenkol. Det låter enkelt, men nu för tiden kan man enbart med stort besvär få tag i kol. När jag sist talade med besättningen om drivmedlen, eldade man med kol från gamla svenska beredskapslager, som då höll på att avvecklas. Jag tror, att SJ då avvecklade sina lager. Nu är man hänvisad till stenkol från Polen, och man måste köpa kolet från en dansk importör, som kör ut det till Göteborg med lastbil. Stenkolet kostar så mycket som 4000 kronor för ett ton. För att spara på det dyra kolet, eldar man med ved, när färjan ligger stilla vid kajen och man inte vill låta elden slockna.

Ved och koks odugliga

Vedeldning duger dock inte alls, när man skall köra iväg igen. Tyskt brunkol duger inte heller, inte träkol och alldeles avgjort inte koks. Man har nämligen redan tagit den mesta kraften ur koksen. Sällskapet Ångbåten har fått koks i mindre mängder, men koksen visade sig vara alldeles för svag som bränsle. Stenkol skall det vara. Vad gäller ångaren Bohuslän har man ordnat så, att båtens ångpanna eldas med olja, men på Färjan 4 går allt till på ursprungligt sätt.

Ett glatt klingande

Tittar man upp i taket på maskinrummet, ser man ett gammaldags talrör, som går upp till styrhytten (men bara till den förliga för att undvika missförstånd). På väggen finns också en ”maskintelegraf”. En visare går fram och tillbaka på en skala, där olika order står utskrivna. Visaren stannar vid den order, som skall utföras. Varje gång den rör sig, klingar en klocka till för att påkalla maskinistens uppmärksamhet. Klockans klara och glada klingande hörs upp i passagerarutrymmet, och då vet passagerarna, att nu händer något.

Färjan håller sig till älven

Färjan 4.Det finns mycket att se och fördjupa sig i ombord, men ännu mer finns att se runtom färjan. Den följer älvens stränder på båda sidor mellan Säveåns mynning och Klippan (omedelbart öster om Älvsborgsbron). Hur långt går älven förresten, och var börjar havet? Älvsborg, som låg i Klippan-området, kallades av allt att döma ursprungligen *Älvöseborg (borgen vid älvens ”os”, det vill säga mynning). (Se Svenskt ortnamnslexikon: Redaktör: Mats Wahlberg, Språk- och folkminnesinstitutet, Uppsala 2003, s. 383.) Jag frågade en av fyrans besättningsmän var han ansåg, att älven slutade och havet började. Han svarade, att älven går ungefärligen till Nya Varvet (strax väster om Älvsborgsbron). Sedan börjar Älvsborgsfjorden. Då är vi ute på havet. Utanför Älvsborgsfjorden kommer Rivöfjorden. Där är vi långt från älven. Som längst går Färjan 4 till Saltholmen eller Älvsborgs fästning. Strömmabolaget har visserligen ensamrätt till turisttrafiken till fästningen, men vid beställningsturer kan färjan angöra fästningens brygga.

Starka strömningar

Under hamnturerna håller sig färjan alltså på älven. Folk med anlag för sjösjuka behöver inte vara rädda för att gå ombord. Älvens yta är som regel lugn och stilla eller lätt krusad. Under ytan går dock kraftiga strömmar, som passagerarna emellertid inte märker av. När jag åkte med färjan lördagen den 20 oktober 2012, var vi inne i en ovanligt regnig höst. Däcksmannen, som jag talade med, pekade på en boj, som vi passerade: ”Titta vad vattnet strömmar”. På grund av strömmens kraft gick vattnet upp en bit på östra sidan av bojen. För att Vänern inte skulle svämma över, tappade man mycket vatten i Trollhättan, och det märkte vi ända härnere i Göteborgs hamn, fastän älven här är som bredast. Ett fartyg, som går mot strömmen härnere, kan tappa 3-4 knop i fart.

Sälar syns i älven

Här finns mycket att se, och snart kanske Färjan 4 kan ta med folk på ”sälsafari”, vilket har visat sig mycket omtyckt på andra håll. Så långt upp som vid Ringön på Hisingssidan har man sett två sälar i älven. Jag hörde talas om sälen – det rörde sig då om en säl -, när jag for med Paddan några månader tidigare. Man hoppades då, att han skulle visa sig för oss, eftersom han borde vara ”sälskaplig”. Huruvida han är ”sälskaplig” eller inte må vara osagt. Denna gång visade han sig inte, men bara vetskapen om att sälar finns i farvattnen kan höja intresset hos passagerarna. Sjöfåglar får man hur som helst se, och de har lärt sig att Färjan 4 inte är farlig. Särskilt skarvarna brukar dra till sig stor uppmärksamhet. Färjan går lugnt och tyst, och fåglarna är inte alls rädda. Även fågelskådare har mycket att se under dessa hamnturer.

Läs vidare

Gunnar Söderberg, FÄRJAN 4 fyller 80 år! Artikel i tidskriften Ångbåten Nr 3 2000, s. 14-17
Gunnar Söderberg, Aktuellt från FÄRJAN 4. Artikel i tidskriften Ångbåten Nr 3 2011, s. 10.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s