Hängivet och uppoffrande arbete med levande museifartyg

Göteborgs gamla hamn levde upp igen under Göteborgs hamnfestival lördagen den 1 och söndagen den 2 juni 2013. Från Lilla Bommen och fram till Stenpiren låg fullt med gamla skönheter, segelfartyg och ångbåtar om varandra.

Välkommen ombord!

Skonaren Ingo. Foto: Lars Gahrn

Skonaren Ingo. Foto: Lars Gahrn

Vädret var bästa möjliga, och kajerna fylldes av ett myllrande folkliv. Passager­ar­fartyget Sankt Erik gjorde hamnturer, och Färjan fyra var ute på korta kryss­ningar varje halv­timme. Ofta hörde man ångviss­lans glada signal. De intresserade var välkomna att stiga ombord på segelfartyg som Mandalay, Westvind, Athene, Ingo, Gratia och Westkust. Där låg även bogserbåtarna Sven, Harry och Herkules samt kanalbåten Wilhelm Tham. Alla var välkomna ombord, och mer än många tittade in i de små men hemtrevliga och välskötta passagerarhytterna ombord på Wilhelm Tham. Kanalbåten är försedd med många korgstolar, och i dem kan man sitta, när båten i lugn takt glider fram på Göta kanal.

Göteborg en lugn hamnstad

Göteborgs Maritima Center tar upp en stor del av denna sträcka med sina många fartyg. Dessa dagar stod glada (och snälla) sjörövare på kajen som inkastare. Under festivalen behövde man inte betala inträde. Sjörövarna var inte ens ute efter inträdesavgifter! Som hamnstad har Göteborg räknats till de lugna, laglydiga och snälla hamnarna. Faran för att bli sjanghajad, det vill säga tvångsvärvad som sjöman, var inte stor.

Vänföreningar räddar fartyg

Kanalbåten Wilhelm Tham.

Kanalbåten Wilhelm Tham.

Under hamnfestivalen var faran för att bli sjanghajad in i någon vänförening dock överhängande. Många av de gamla skönheterna har överlevt enbart tack vare hängivet och uppoffrande arbete av vänföreningar och ideella föreningar, som har inköpt, rustat upp och underhållit de gamla fartyg­en. När man hör grånande män med ungdomlig värme berätta om detta, eller när trevliga seglarflickor berättar med ungdomens hänförelse, då är det svårt att inte ryckas med och gå in i någon vänförening. Tack vare min far Lennart Gahrn har jag sedan många år levt med i ångfartyget Engelbrekts vänförening, och nu har jag övertagit hans medlemskap. Båtarnas talesmän och taleskvinnor är på intet sätt påträngande, men deras arbete är vältaligt i sig, när man ser de vackra och välhållna fartygen, som utan dem skulle ha varit kaffeved eller skrot.

Stora underhållskostnader

För varje timme till sjöss krävs många arbetstimmar vid kaj. Själv har jag under min värnpliktstjänstgöring knackat rost. Jag vet hur lätt rostfläckarna blommar upp under de tjockaste färglager. Träbåtarnas ägare har det dock värst. Röta, skeppsmask och träets naturliga åldrande lämnar ägarna aldrig någon ro. Jag fick en visning ombord på skonaren Ingo, som nyligen hade fått sin babordssida utbytt. Utan denna upprustning skulle Ingo ha varit dömd till kortare turer inomskärs, eftersom babordssidan helt enkelt inte skulle ha varit stark nog för sjögång på öppna havet. Arbetena är inte billiga. Allt som allt kostade bytet av babordssidan omkring tre miljoner. Ingo byggdes 1922 och fyllde 90 år 2012. Här har vi en 90-åring, som är ungdomlig tack vare transplantationsteknik. Mycket har bytts ut, och mycket kommer att behöva bytas ut i framtiden.

En Göteborgspråm

Göteborgspråmen väcker minnen av Mölndals sjöfart.

Göteborgspråmen väcker minnen av Mölndals sjöfart.

Detta gäller inte minst den sista göteborgspråmen. Den tillhör Maritiman och ligger för säkerhets skull uppe på kajen. Pråmarna var gediget byggda, och virket var impregnerat. Ingen motståndskraft är dock tillräcklig mot vädrets inverkan. Pråmen har gistnat och angrips av röta, så att virket här och var har vittrat bort. Här kommer stora insatser att krävas. Sådana pråmar, dock av något mindre storlek, gick på Mölndalsån fram till omkring 1940. Givetvis oroar jag mig för pråmens framtid. Desto tacksammare är jag därför för det arbete, som redan har utförts. Utan Göteborgs Maritima Center skulle pråmen inte ha funnits till idag. Göteborgs genom tiderna vanligaste fartygstyp är onekligen väl värd en insats. När jag står där och ser den kraftfulla och välbyggda pråmen, får jag en långt mer påtaglig upplevelse av Mölndals sjöfartshistoria än när jag går igenom uppteckningar och fotografier. Med andra ord: besök Göteborgs hamnfestival och Maritiman.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s