Konungarnas resor – en förutsättning för maktutövning

Att regera är att resa. Ju högre uppsatt en maktutövare är desto mera (och längre) reser han eller hon. Så är det (med något undantag), och så har det varit. Vår konung hör till rikets mest beresta invånare, fastän han inte längre styr riket utan enbart företräder Sverige.

En värdefull källutgåva

Under medeltiden, när besluten fattades på ting ute i landskapen (eller som man då sade länderna), var resor helt enkelt en förutsättning för att kunna styra eller åtminstone utöva något slags inflytande. Medeltidskungarnas resor och uppehållsorter har emellertid varit mycket ofullständigt kända, dels eftersom källorna är såväl få som knapphändiga, dels eftersom ingen helt enkelt har brytt sig om att sammanställa och gå igenom de uppgifter, som trots allt finns. Istället har man kannstöpt och dragit allt för långtgående slutsatser utifrån ett fåtal källuppgifter. Arkivarien, filosofie licentiaten JBLD Strömberg, insåg missförhållandena och föresatte sig att göra något åt saken. Med sedvanlig ihärdighet och okuvlig arbetsvilja har han nu åstadkommit en bok på 557 sidor, som är mycket klargörande och kommer att bli en åberopad källa inom många slag av historisk forskning.

Underlag för forskning

Konungen rider runt i sitt rike tillsammans med sitt följe.

Konungen rider runt i sitt rike tillsammans med sitt följe.

Bokens fullständiga titel är: JBLD Strömberg, De resan­de kungarna – och maktens centrum (Samling­ar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet: serie 1. Svenska skrifter 97), Uppsala 2013. Boken har utöver käll- och litteratur­förteckning även ett utför­ligt register över ortnamn, personnamn och sakord, inalles 22 sidor bara det. Här kan var och en sitta och slå upp sin egen hemort för att se, när kungar eller riksföreståndare har uppehållit sig på denna plats. Man kan göra högst oväntade fynd i registret. Således visar det sig, att flera kungabrev är utfärdade på en ort, som kallas Väntholmen. Man kan förmoda, att Gustaf Wasa ibland låg här med sitt skepp för att vänta på lämplig segelvind. Inte helt oväntat finner man någon gång brev utfärdade på ”skeppet Gripen”, ”skeppet Svanen” och ”skeppet Valentin”. Den tidens konungar var rörliga och måste så vara. Många forskare kommer att med stort utbyte tränga in i denna bok. Här kan man se var kungarna uppehöll sig, och genom att följa dem, brev för brev, kan man dra intressanta slutsatser, om var resvägarna gick.

En förteckning av kungabrev

JBLD Strömberg har gått igenom samtliga kungabrev fram till år 1600. Endast en mindre del av dessa brevmängder finns utgivna, men läsaren av detta omfattande arbete får veta, att de övriga breven finns, och vederbörande får veta var de finns. Vill man veta vad konungen eller riksföreståndaren sysslade med på just denna plats, kan man beställa kopia av riksarkivets eller annat arkivs registerkort för just denna skrivelse eller dessa skrivelser. Skrivelserna behandlar dock ofta angelägenheter på helt andra orter.

Mälarlandskapen och Östergötland

Ridande konung på målning i Dädesjö kyrka.

Ridande konung på målning i Dädesjö kyrka.

Strömberg behandlar även ”maktens centrum”. Var uppehöll sig kungarna oftast och längst? Svaret är klart och tydligt. De uppehöll sig huvudsakligen i Mälarland­skapen och Östergötland. Stockholm framträder allt­ifrån sin tillkomst på 1200-talet som det viktigaste kungasätet eller den viktigaste uppehålls­orten för kungarna. Detta är inte överraskande. Tittar man på en karta över det medeltida Sverige, finner man att Mälarlandskapen och Östergötland är den geografiska kärnan. Strömberg påvisar, att dessa landskaps betydelse ökar med tiden. Om man vänder på utvecklingen, blir dessa landskaps övervikt mindre ju längre tillbaka man kommer. (Strömberg, börjar på 1200-talet, eftersom man då börjar ange på vilken ort breven har utfärdats.) Strömberg ställer frågan: Finns det egentligen några som helst belägg för det myckna pratet, främst under senare år, om att Västergötland en gång för mycket länge sedan skulle ha varit rikets centrum? Hans svar är nej. Denna uppfattning saknar underbyggnad men har inte desto mindre fått stor spridning på grund av massmedia.

Utvecklingen speglar centraliseringen

Utvecklingen speglar centraliseringen av Sverige. Det äldsta riket var en förbundsstat eller ett statsförbund. Ju friare och självständigare riksdelarna var, desto större blev behovet för kungarna att åka runt för att förhandla och påverka. Ju mer centraliserat riket blev, desto lättare kunde kungarna sitta stilla på en ort och styra riket därifrån.

Värdefull forskning

Strömbergs bok består till stor del av källredovisning på sidorna 103-390, vilket gör 287 sidor med uppräkning av kungabrev och de orter, där breven har utfärdats. Den övriga boken består av Strömbergs undersökningar av resemönstren och av hans slutsatser, allt mycket kunnigt och omdömesgillt skrivet. Hans undersökningar är på intet sätt uttömmande. Han skulle mycket väl kunna ägna återstoden av livet åt att forska kring resvägar, kungsgårdar, segelleder, vintervägar och annat. Förhoppningsvis kommer många andra forskare att anlita boken för fördjupning i sina bygders historia.

Åtskilliga av sina slutsatser har Strömberg framlagt i sin artikel ”The Swedish Kings in Progress – and the Centre of Power” (införd i Scandia 2004), men nu nästan tio år senare är han mycket utförligare. Han är bosatt i Stockholm och bor alltså granne med alla forskningsarkiv av betydelse. Han har därför fördjupat sig och drar fram mängder av ny kunskap.

Forna kungasäten – övergivna platser

Efter att länge ha suttit i sin kammare och i arkiven och sammanställt ortnamn, som omnämns i breven, fick Strömberg lust att själv se och uppleva de platser, där kungar och riksföreståndare hade utfärdat sina brev. Tillsammans med sin son Johannes gav han sig iväg.

JBLD Strömberg vid Raseborgs slott – förr ett kungasäte, nu en ruin.

JBLD Strömberg vid Raseborgs slott – förr ett kungasäte, nu en ruin.

Han träffade aldrig på kungen och kom aldrig i närheten av kungligheter. Maktens centrum är sedan 1500-talet ohjälpligt centraliserat. På sin höjd kan man, om inte träffa, så dock komma till ”konung­ens befallningshavandes” residens, varvid dock är att märka, att dessa – mera kända som landshövdingar – numera inte tar order av konungen. Några slott, nämligen Uppsala, Västerås, Örebro, Gävle och Linköping är landshövdingeresidens. Där försiggår ännu en liknande verksamhet, men vanligtvis mötte han obebodda hus och oupplysta fönster. Tystnad råder i de ödsliga slottssalarna, som på sin höjd visas några timmar dagligen för historieintresserade. Exempelvis Stegeborg, Borgholm, Kronoberg och Älvsborg är enbart ruiner. Några ställen som Skaraborg (i Skara) och Jönköpings slott är helt försvunna från jordens yta. Nyköpings slott är en ruin med några få kvarstående hus. Sorgligast fann Strömberg ruinerna efter Älvsborgs slott vara. Slottet sprängdes redan på 1650-talet och användes som stenbrott. Sedan kom Carnegieska bruket, vars byggnader uppfördes runt slottsbergets topp och förstörde åtskilligt av de kvarvarande ruinerna. De obetydliga lämningarna efter slottet är ofta ostädade och överväxta med gräs. Alkoholister uppehåller sig på platsen och kvarlämnar både ölburkar och plastkassar. Klottrare sprayar färg på murarna. Platsen är mycket ofullständigt skyltad, och området kallas ”Klippans kulturreservat”. Inte ens namnet Älvsborg är kvar på platsen. Strömberg har skrivit till Göteborgs stadsmuseum och begärt bättre skyltning. Ett slott, som Sverige har köpt tillbaka två gånger för svindlande belopp, och som mängder av krigsmän har försvarat med liv och blod, bör behandlas som en plats av betydelse. Låt vara, att varken konungen eller hans befallningshavande har vistats där under snart fyra århundraden, platsens historiska värde och betydelse är så stora, att den kräver en bättre behandling.

Många västgötska orter besöktes

Strömberg sammanfattar landskapens betydelse: ”Västergötland framträdde i undersökningen såsom mycket ovanligt område vad gäller regenternas val av vistelseort. Statistiken gav denna bild. Dess riktighet bestyrks av vad vi eljest vet om landskapets historia som kungaresidens. Västergötland var en trakt dit monarken oftast åkte för att kriga mot danska trupper eller lokala upprorsmän.”

Med tanke på de många krigen och upproren samt kungarnas flit och uthållighet vad gäller resor har vi ändå åtskilliga kungabesök i Västergötland att fundera över. I registret finner man västgötanamn som exempelvis: Amnehärad, Angered, Bjurum, Bodarna på Tiveden, Bogesund, Broddarp, Brunsbo, Dimbo, Falköping, Foxerna, Fristad, Fågelås, Genneved, Gudhem, Gullbergshed, Gälakvist, Gökhem, Hjo, Hova, Hällekis, Höjentorp, Karleby, Kinds härad, Kungsberg, Kungsäter, Kållands härad, Larv, Läckö, Lödöse, Marks härad, Nya Lödöse, Orreholmen, Rackeby, Redvägs härad, Sjogerstads kyrka, Skara, Skövde, Slöta, Svenljunga, Säm, Tiveden, Vadsbo, Valle härad, Varnhem, Vartofta, Årnäs, Åsle, Älvsborg och Öresten.

Här finns åtskilligt att fördjupa sig i. Nog ger det en annan upplevelse av en plats, om man får veta, att Gustaf Wasa har vistats i Angered, nu en högst nutida förort till Göteborg, och utfärdat ett brev där! Det är upplysande att titta på hänvisningar till kungabrev, utfärdade på Älvsborgs slott. Endast åtta sidhänvisningar finns i registret, trots att Älvsborg var ett slott av största vikt och värde för riket. Detta visar, att en plats kunde vara av stor betydelse, fastän den inte tillhörde ”maktens centrum”, eller skall vi säga maktutövningens centrum?

Ber Karl Knutsson om lycka på resan?

Ber Karl Knutsson om lycka på resan?

Vid närmare undersökning finner man att Sten Sture den äldre, Gustaf Wasa och Erik XIV har vistats på Älvsborg sammanlagt endast sex gånger. Mot den bakgrunden kommer det inte överraskande att konungar eller riksföreståndare under resekonungadömets dagar så vitt kungabreven berättar aldrig har besökt Fässberg (med Mölndal) och Kållered. Inte heller någon annan av socknarna i Askims härad, nämligen Askim, Västra Frölunda och Råda, har veterligen besökts. Så kan det vara, när man bor i den yttersta utkanten av ett ”mycket ovanligt område vad gäller regenternas val av vistelseort”. Detta är onekligen sorgligt, men å andra sidan finns från våra socknar många gamla och mycket intressanta uppgifter om gränsmärken utefter riksgränsen och århundradens tvister om dessa gränser. Sådant saknar man i ”maktens centrum”, långt borta från gränsområdenas skogar, sjöar och mossar. Å andra sidan visar Strömbergs bok, att folk i Mälarlandskapen och Östergötland har mycket annat att yvas över. Var och en har sitt.

Karl Knutsson ber

Omslagsbilden utgörs av ett foto, som visar den kända statyetten av konung Karl Knutsson Bonde. Författaren lär själv ha undrat, varför Svenska fornskriftsällskapet valde denna omslagsbild. Svaret är nog så enkelt, att detta är vårt enda tillförlitliga kungaporträtt från medeltiden. Tyvärr är statyetten som många andra medeltida träskulpturer vårdslöst hanterad. Båda händerna är därför avslagna och förlorade. Innan detta hände hade man dock gjutit av, denna statyett, och avgjutningen visar, att händerna hölls i bedjande ställning. Detta var på intet sätt oväntat, eftersom konungen knäböjer. (Sigurd Wallin, Kyrkoinredning för herremän, Sthlm 1948, s. 187-200.)

Ber man om lycklig resa:

Man kan bedja om mycket, men på Karl Knutssons tid var ”lycklig resa” ett angelägnare böneämne än i våra dagar. Resorna var då ytterst farofyllda. Karl Knutssons lyckliga resor i Norge skildras i Karlskrönikan som underverk, vilka visar, att Karl var Guds utvalde. Visst fanns det anledning att bedja. Maximilian Axelson har anfört en gammal dalvisa:

”Gud hjälp oss över Amungen!

Och Gud hjälp oss över Skattungen!
Och Gud hjälp oss över Siljan!”
(Maximilian Axelson, Säthersdalen och Siljan, Gbg 1856, s. 42.)

Av Strömbergs redogörelse framgår dock, att kungarna sällan besökte Dalarna, och denna bön har väl därför knappast kommit över Karl Knutssons läppar. Om vi byter ut Amungen, Skattungen och Siljan mot Mälaren, Hjälmaren, Vänern och Vättern, kommer vi kanske sanningen närmare.

En bok lika värdefull som två doktorsavhandlingar

Själv tillhör jag dem, som har lätt att finna fel, men här har man svårt att upptäcka något att hänga upp sig på. Ett fel har boken dock: den har inte framlagts som doktorsavhandling . Bokens innehåll hade mycket väl kunnat räcka till två avhandlingar. Författaren är licentiat, men han har sedan länge professorskompetens. Han har åstadkommit åtskilliga högar med lärda arbeten, de flesta ännu otryckta. Ett stort antal förövningar ligger bakom denna omfångsrika bok. Strömbergs tryckta arbeten är bara toppen av ett isberg. Vad han skriver är väl underbyggt och värdefullt. Med denna bok har han skapat ett standardverk av bestående värde. Här finns underlag för åtskillig framtida forskning. Resan har bara börjat.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s