Carl XIII – trots allt mer betydande än vad man tidigare har menat

Carl XIII är omvärderad och ansedd som en betydande man med betydande insatser på sin meritförteckning – Aldrig trodde jag att jag skulle få vara med om något dylikt! Det är mycket vanligt att kungar övervärderas och räknas för mycket mera betydande än de i själva verket var, men i fråga om Carl XIII (svensk konung 1809 – 1818, norsk konung 1814-1818) har ingen hittills gjort några försök att uppvärdera honom. Man tycks ha betraktat honom som ett hopplöst fall att göra någonting av. Snarare har man tävlat om att nedsätta hans anseende. Litteraturprofessorn Olle Holmbergs elaka, träffsäkra men ensidiga snabbskiss är ett lågvattenmärke för Carl XIII:s anseende. (Olle Holmberg, Leopold och Reuterholmska tiden 1792 – 1796, Sthlm 1957, s. 5-7.)

En uppskattande bitvarg

Hertig Carl (senare Carl XIII) i sin krafts dagar (men viljekraftig var han aldrig). Text i bild: Konung Karl XIII (1748-1818).

Hertig Carl (senare Carl XIII) i sin krafts dagar (men viljekraftig var han aldrig).

Så mycket mer förvånad blev jag, när jag fann att professor Erik Lönnroth, en av de aderton i Svenska Akademien och känd som en hård bitvarg gentemot ”Sveriges hjältar och riddersmän”, hade omvärderat den trettonde och mest missaktade av våra Carlar. På uppdrag av Svenska Akademien skrev den gamle historieprofessorn en levnadsteckning över Gustaf III till akademiens 200-årsjubileum. Den gamle bitvargen var skarpögd, när det gällde andras fel och brister. Bilden av Gustaf III är inte alltid smickrande men trots allt överraskande ofta uppskattande eller förstående. Det mest uppseendeväck­ande är den gynnsamma bild Lönnroth tecknar av kungens äldste bror, hertig Carl, sedermera Carl XIII. Jag blev mycket överraskad. (Erik Lönnroth, Den stora rollen: Kung Gustaf III spelad av honom själv; Svenska Akademiens handlingar från år 1986 I, Sthlm 1986.)

Carl – en självständig amiral?

Samma år sammanfattade Lönnroth utförligare sina forskningar i ämnet i festskriften till Curt Weibull på dennes hundraårsdag 1986. (Erik Lönnroth, Hertig Carl och kriget 1788, kapitel i: Vetenskap och omvärdering: Till Curt Weibull på hundraårsdagen 19 augusti 1986, Gbg 1986.)

År 1788 startade Gustaf III krig mot Ryssland. Hans äldste bror hertig Carl var storamiral och utnämndes till befälhavande amiral över den svenska örlogsflottan, som skulle uppsöka den ryska flottan och besegra den. Hertigen saknade dock sjömansutbildning och var därför beroende av sin flaggkapten Otto Henrik Nordenskjöld. Gustaf III ville styra även krigföringen till sjöss och utfärdade många order. Lönnroth hävdar, att hertigen var överraskande självständig och självrådig. Han brydde sig mer om lägets krav än broderns befallningar. Hertigen och storamiralen handlade genomgående välöverlagt och klokt.

Carl följde dem han hade omkring sig

Till lands lamslogs krigföringen av myteriet i Anjala. Gustaf III blev, när Danmark hotade Sverige västerut, tvungen att återvända till Sverige. Han gav nu Carl befälet över en här, som hade gjort myteri. Med hjälp av eftergifter, tid och tålamod lyckades hertigen få hären betydligt tjänstvilligare, men tyvärr kunde inte mycket uträttas med förband, vilkas befäl var mer eller mindre ovilliga att lyda och föra krig. Även som överbefälhavare för fälthären visade sig Carl – enligt Lönnroth – överraskande självständig och självrådig.

Sjöslaget vid Hogland innebar, att den svenska och den ryska flottan seglade på linje bredvid varandra och besköt varandra med all kraft. Text i bild: Sjöslaget vid Hogland den 17 juli 1788.

Sjöslaget vid Hogland innebar, att den svenska och den ryska flottan seglade på linje bredvid varandra och besköt varandra med all kraft.

Lönnroth har så vitt jag kan förstå rätt i att hertigen ofta satte sig över konungens befallningar, men kanske tillmäter han Carl alltför stor betydelse, och man bör nog undvika ordet självständighet. Hös­ten 1788 möttes bröderna i Göteborg, där alla misshäl­ligheter dem emellan klara­des ut. Lönnroth skriver: ”Uppenbarligen hade Carl återfunnit sin rätta natur enligt Gustafs uppfattning, d.v.s. som vanligt låtit sig domineras av brodern.” (Denna utsaga finns på sidan 139 i festskriften och en snarlik: ”Carl gav till slut som vanligt vika för brodern” på sidan 129.) Dessa välgrundade utsagor får läsaren att känna en obehaglig aning: Var det kanske bara så, att den viljesvage och föga ihärdige hertigen gav efter för dem, som han hade omkring sig?

När brodern var närvarande, följde han honom. När kungen var frånvarande, följde han kanske flottans befälhavare eller härens befäl. Efter broderns död och under brorsonen Gustaf IV Adolfs minderårighet var hertig Carl regent, men Carls gunstling Gustaf Adolf Reuterholm hade mycket makt. Så länge Reuterholm fanns i hertigens närhet, var Reuterholms makt stor, men efter förmyndarregeringen gick han i landsflykt. Då Carl år 1809 blev kung, ville han återkomma till makten och skrev därför till konungen. Hans vädjanden förklingade ohörda. Andra hade intagit hans plats, och frånvarande hade han inget inflytande. En man, som följer och rättar sig efter dem han har omkring sig, är allt annat än självständig, även om han skulle sätta sig över befallningar och önskemål från folk på annan ort. Detta sistnämnda visar endast att ingen kan tillmötesgå alla.

Carl – rikt begåvad men viljesvag

Ja, så var det av allt att döma. Under Gustaf III:s regering rättade han sig efter brodern (om denne var närvarande); under sin regenttid styrdes han i stor utsträckning av sin gunstling Gustaf Adolf Reuterholm, och under sin konungatid lät han kronprins Carl Johan styra och ställa efter gottfinnande.

”Slaget vid Hogland” blev namnet på ett uppskattat tobaksmärke.

”Slaget vid Hogland” blev namnet på ett uppskattat tobaksmärke.

Läser man Lönnroths framställning, som är fylld av anförda avsnitt ur hertigens brev, möter man dock en man, som kan överblicka läget, begriper vilka valmöjlig­heterna är och kan bedöma vilket bästa handlingssättet kan vara. Han var Lovisa Ulrikas son, Gustaf III:s broder och Fredrik den stores systerson. Ingen kan ta ifrån honom det erkännandet att han var rikt begåvad. Hans överväganden och åtgärder under tiden före sjöslaget vid Hogland var både kloka och välgörande. Givetvis har han hela tiden inhämtat de andra befälhavarnas åsikter och ofta följt dem. Det bör dock påpekas, att han vid ett viktigt tillfälle gick emot sin flaggkapten Otto Henrik Nordenskjöld (Lönnroth sidorna 126-127). Han hade alltså någon gång egna uppfattningar, som han höll fast vid och omsatte i handling. I början av kriget befallde konungen hertigen att genast uppsöka den ryska flottan och inlåta sig i strid. Hertigen valde att vänta och avvakta förstärkningar från Karlskrona. Av handlingarna framgår, att han handlade i samförstånd med övriga befälhavare. Lönnroth skriver: ”Antagligen räddade hertig Carls egenmäktiga dröjsmål den svenska örlogsflottan från katastrof.” I stället vann flottan vid Hogland under hertigens befäl en stor seger eller rättare sagt en uppseendeväckande framgång. Svenska flottan visade sig vara jämbördig med eller överlägsen den ryska! Segern eller framgången fyllde Sverige med jubel. I Karlskrona restes senare hertigens staty i en park, som fick heta Hoglandsparken.

Följsamhet – en värdefull egenskap

Han var en begåvad man, men han var inte viljestark eller ihärdig. Sådana människor behövs dock och kan vara till stor nytta. Så här i efterhand förefaller Carl XIII att vara specialdesignad för den tid, vari han levde. I ett rike, där Gustaf III och sedermera hans son Gustaf IV Adolf var konungar, och där Carl Johan ännu senare blev kronprins, där fanns det helt inte något utrymme för viljestarka och ihärdiga prinsar eller för en konung, som ville driva igenom sin egen vilja. Tack vare sin följsamhet kunde han bevara sin brors förtroende och göra åtskilliga insatser av värde. Tack vare samma egenskaper blev han bästa tänkbara kung i en tid, då ett politiskt och militärt snille som Carl Johan behövde både ryggstöd och full handlingsfrihet. Om vi vill vara ärliga, måste vi – till vår häpnad – erkänna, att de egenskaper, som har klandrats, i själva verket var värdefulla i den tid, då han levde. Viljesvaga och följsamma människor behövs! Efter broderns död och under brorsonen Gustaf IV Adolfs minderårighet var hertig Carl regent. Denna förmyndarregering var åtskilligt lugnare och friare från motsättningar än broderns oroliga och farofyllda regering, och den var mycket klokare och försiktigare än Gustaf IV Adolfs regering, som ledde till Finlands förlust och allmän upplösning.

En framstående storamiral

Erik Lönnroth har i viss mån omvärderat en av våra mest ringaktade kungar. Tack vare sin genomgång av samtida källor kan Lönnroth påvisa, att Carl (i broderns frånvaro) kunde vara självständig gentemot sin broder och konung, och att hans åtgärder som regel var både genomtänkta och lyckosamma. Denna ”självständighet” bör dock inte tolkas så, att han var en självständig man. Den visar bara att han i valet mellan en frånvarande konungs befallningar å ena sidan och lägets krav och befälhavarna i sin omgivning följde omgivningen och lägets krav. Genom att lyssna på råd och rätta sig efter andra undvek han allvarliga felgrepp. Tvärtom var hans beslut och åtgärder, mycket tack vare omgivningen, väl genomtänkta och lyckosamma.

Carl XIII som konung – kunglig glans och kroppslig skröplighet.

Carl XIII som konung – kunglig glans och kroppslig skröplighet.

Samtiden hyllade hertig Carl som en stor sjöhjälte, och visst fog fanns av allt att döma för hyllningarna. Han var orädd i striden och fattade tack vare sina rådgivare som regel väl genomtänkta beslut. Bilden av hertig Carl, som under slaget vid Hogland står på flaggskeppets däck och lugnt röker pipa, medan ryssarna skjuter som häftigast, är Sveriges motsvarighet till Danmarks Kristian IV (”Kong Christian stod ved höien mast”). För en gammal flottist som jag har hertig Carl alltid varit ett stort namn. För frimurarna har han alltid varit en storhet på grund av stora insatser för svenskt frimureri. Till slut kom Erik Lönnroth och påvisade, att hertig Carl var mer än en galjonsfigur. Han var trots allt en framstående storamiral.

I noterna skriver Lönnroth; ”Någon biografi över Carl har typiskt nog inte sett dagen.” En sådan är givetvis önskvärd. Lönnroths forskningar visar, att den också kan bli mycket intressant och givande. Det är dags att låta Carl själv komma till tals genom hans egna brev och handlingar. Historien om det gustavianska skedet i allmänhet och Carl i synnerhet har skrivits med ledning av den tidens memoarer, som är fyllda av lösa rykten, förmodanden och nidbilder. Lönnroth kopplade loss från dessa memoarer och sökte i stället upp samtida brev och aktstycken. Förhoppningsvis kommer andra forskare att gå vidare på denna väg. Carl är väl värd att lära känna. Hans bevarade slott Rosersberg gjorde starkt intryck på mig, när jag och mina föräldrar besökte slottet år 1993. Det finns all anledning att återkomma till detta besök.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s