Förläggargårdarna i Sjuhäradsbygden lyfts fram

Berättelsen om ”mor Kerstin i Stämmemad”

I Folkskolans läsebok fanns ett kapitel, som hade överskriften ”Vävaren i Mark”. Inledningen lyder: ”I början av förra århundradet levde i Marks härad i Västergötland mor Kärstin i Stämmemad. Hon var den första, som i vårt land vävde bomullstyg i större mängd till avsalu. Garnbuntarna köptes i Göteborg och buros därifrån inåt det fattiga Marks obygder, där de, några här och några där, utdelades i kojorna. Fattiga kvinnor mottogo garnet och vävde därav bastanta vävar, som såldes i Borås och Göteborg och på flera andra ställen.”

En berättelse som stannar i minnet

Mor Kerstins son Sven Eriksson blev som hon ”förläggare”, och senare grundade han Rydboholms bomullsväveri. Min far Lennart Gahrn (1928-2012) fick som barn bo hos avlägsna släktingar, Edvin och Anna på Rydboholm. Han talade under hela livet om dessa lyckliga somrar i en välordnad tillvaro. (Rydboholmsbolaget var ett mönsterföretag, och de anställda hade det – enligt hans uppfattning – bra.) På hans äldre dagar dök även ”mor Kerstin i Stämmemad” upp i hans minne. Han hade fäst sig vid berättelsen i läseboken.

Sjuhäradsbygden – alltjämt textiltät

Barfota kvinna bär tyger till förläggargården. Staty i Kinna. Foto: Lars Gahrn.

Barfota kvinna bär tyger till förläggargården. Staty i Kinna. Foto: Lars Gahrn.

Folkskolans läsebok berättade om ”mor Kerstin i Stämmevad” och hennes son, efter­som man – helt riktigt – såg textilindustrins framväxt som ett viktigt kapitel i svensk historia. Dessutom gav man barnen här en sedelärande berättelse om hur flit och uppfinningsförmåga kunde skapa välstånd i fattiga bygder. Sedan min far läste om mor Kerstin på 1930-talet har mycket hänt. Textilindustrin drabbades av en industriell digerdöd på 1960- och 1970-talen. Textil­industrin tillhör idag inte de stora branscherna, och man ser den inte som en framtidsbransch. Sjuhäradsbygden är dock alltjämt ”textiltät”, och mycket finns trots allt kvar efter storhetstiden.

En bok om förläggarnas gårdar

Maria Zeilon och Eva Schiller har valt att skriva om ”förläggargårdarna”. Liksom mor Kerstin köpte många andra in garn, lämnade ut garn till väverskor och sålde sedan väverskornas färdigvävda textilier. De kallades förläggare och blev ofta så förmögna, att de kunde bygga större gårdar än sina likar bland bönderna. I många fall byggdes mindre herrgårdar. Bokens titel är: Eva Schiller och Maria Zeilon, Förläggargårdar – ett kulturarv från en textil storhetstid (Mölndal 2010, 107 rikt illustrerade sidor). Boken tillhandahålls av förlaget Kulturgrafik (www.kulturgrafik.se). Den har kunnat utges tack vare stöd från Tore G Wärenstams Stiftelse vid Borås Tidning, Fritids- och Kulturnämnden i Marks Kommun och Kulturmiljöenheten på Länsstyrelsen i Västra Götalands län. De har gjort en god insats med sina pengar.

Examensarbete blev bok

Väverskan lämnar in tyger i förläggargården. Relief i Kinna.

Väverskan lämnar in tyger i förläggargården. Relief i Kinna.

Boken är ett examens­arbete vid Kvalificerad yrke­sutbildning i Byggnads-och Industriminnesvård i Partille. Under sin praktik på Byggnadsvård Nääs i Floda fick författarinnorna ta del av Västarvets projekt ”Kulturarv och entreprenörskap”, som inn­ebar bland annat, att förläggargårdarna skulle lyftas fram. De valde då att skriva om detta ämne. Deras utredning visade sig vara av sådant värde, att den borde ges ut som en bok. Eva Schiller och Maria Zeilon har givetvis åkt runt i Sjuhäradsbygden och fotograferat gårdarna. Tack vare tillmötesgående från ägarna har de även kunnat gå husesyn inomhus. På detta sätt har Schiller och Zeilon åstadkommit en bred dokumentation av stort värde.

Gårdshistorik och personhistoria

De har även samlat ihop alla tillgängliga uppgifter om gårdarnas historia, däribland ett rikt urval upplysningar om ägarfamiljerna. Även det personhistoriska värdet är högt. Det ökas av att ett särskilt kapitel handlar om ”släktskapet förläggarna emellan”. Den som tror att ”byggandet av nätverk” är en ny företeelse, blir snabbt tagen ur sin villfarelse. Nytt är endast uttrycket ”bygga nätverk”, som aldrig borde ha använts i svenska språket. Vi har redan bra ord och uttryck. Schiller och Zeilon klarar sig utmärkt utan detta uttryck.

Känner man till att författarinnorna har gått på Byggnadsvård Nääs, kommer det inte som en överraskning, att boken innehåller många kloka råd om underhåll, skötsel och restaurering. Dessutom får vi en genomgång av de bestämmelser, som gäller.

Kvinnorna kommer fram

Från blygsamma förhållanden växte en storindustri upp. Den fick verkningar som ringar på vattnet. Här i Mölndal fanns under många år Borås stuvaffär. Gustaf Sigismund Gustafson (1855-1930), disponent för Rosenbergs väveri i Mölndal och en framstående kommunalman i Mölndal, började som lagerbokhållare hos en förläggare i Toarp. Claes Johansson, som gjorde Krokslätts fabriker till en storindustri, hade likaså sitt ursprung i sådan verksamhet. Hans söner tog sig namnet Mark efter sin hembygd. I Göteborg står både Gamlestadens fabriker och Volvo i tacksamhetsskuld till förläggarverksamheten i Sjuhäradsbygden.

Stämmemad. Här bodde mor Kerstin.

Stämmemad. Här bodde mor Kerstin.

Hur är det då med mor Kerstin i Stämmemad? Hon förekommer både här och var i boken, och det visar sig, att Stämmemad är en stor och ståtlig förläggar­gård. Kvinnor vävde i hemmen, och textilindustrin blev till stor del en kvinno­industri. När man går igen­om historien om gårdarna, finner man visserligen i allmänhet män som förläg­gare, men mor Kerstin får oss att ana, att kvinnor i många fall har stått bakom eller vid sidan av männen. I boken nämns ofta även mor Anna i Sälgered (i Seglora socken). Hon var mor till Claes Johansson, som gjorde Krokslätts fabriker till en storindustri. Mor Anna förvarade pengar i en ask, och därifrån kommer företagsnamnet Asken. I alla tider har ju framför andra kvinnorna haft kunskaper om spinning och vävning. I textilindustrin fanns därför fler kvinnliga anställda än män. Det är därför helt följdriktigt, att två kvinnor har skrivit boken om förläggargårdarna.

Min far blev förvånad, att jag inte kände till mor Kerstin i Stämmemad. Han tyckte, att alla historieintresserade borde känna till henne. Det var kanske att ta i, men visst är textilindustrin i Sjuhäradsbygden ett intressant kapitel. Den visar hur man med enkla medel kan bygga upp något stort. Man kommer osökt att tänka på de ”mikrolån”, vilka skapar företagsamhet och välstånd i dagens utvecklingsländer. (De ges förresten ofta till kvinnor.) Eva Schillers och Maria Zeilons bok kommer att öka intresset för Sjuhäradsbygden, och den väcker många tankar, som kan leda vidare. Projektet om förläggargårdarna ledde till att gårdsägarna bildade en förening för att samverka kring sitt kulturarv. Föreningen ordnar mycket, som är knutet till bygden eller gårdarna. Den har en egen hemsida (www.forlaggargardar.se). Den vill, att Kinna och Skene skall vara kända inte bara för sina ”klutabodar”, där man kan fynda billiga tyger, utan även för sitt rika kulturarv med återverkningar över hela Västsverige.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s