Fantomen gör en insats för fornforskningen och avslöjar Kensingtonstenen

Många högst olikartade människor har under årens lopp gjort insatser för fornforskningen, men både jag och många andra blev slagna av häpnad, när vi fick veta, att Fantomen, den vandrande vålnaden, bosatt i Dödskallegrottan i de djupa skogarna hade kommit till vår undsättning och – som vanligt – gjort en viktig insats med sina hårda knytnävar.

En förfalskning från 1898

Han har gjort en insats för att klargöra, hur det förhåller sig med den så kallade Kensingtonstenen, en runsten, som berättar att åtta göter och tjugotvå norrmän år 1362 hade färdats till Minnesota. Denna runinskrift är en förfalskning, utförd av den svenskamerikanske farmaren Olof Öhman, som offentliggjorde sin förfalskning 1898. Sakkunskapen genomskådade bedrägeriet redan från början, men åtskilliga privatforskare har med stor bestämdhet hävdat, att stenen skulle vara äkta. Vad kan då Fantomen göra i ett sådant ärende?

En uppdiktad förhistoria

Tidningens förstasida handlar om Fantomen och Kensingtonstenen.
Tidningens förstasida handlar om Fantomen och Kensingtonstenen.

En egensinnig farmare, som hugger in bedrägliga budskap i runstenar, är knapp­ast ett fall för Fantomen. Manusförfattaren Falco Pellerin har därför hittat på en helt annan förhistoria. I Minnesota finns den rike och skurkaktige herr Pillsbury, som äger skogsbolaget Pillsbury Lumber Company. Bolaget ägnar sig åt olaglig skogsav­verkning inom indianreservaten och försök­er tysta Fantomens morbror, den orädde tidningsmannen Jens Jensen, genom att bränna ner hans fastighet och ta död på Jensen själv. Det sistnämnda lyckas han som väl är inte med. Pillsburys nya skurk­streck är tillverkningen av en runsten, som skall berätta om att redan de gamla vikingarna hade koloniserat Minnesota. Tack vare denna runsten skall han kunna sälja mark dyrt till skandinaviska invand­rare, som önskar bo på sina förfäders historiska ägor.

Skurkarna slås till marken

Mats G. Larsson kunde påvisa, att runstenens förfalskare hade satt sin egen signatur på runstenen. Foto: Lars Gahrn.
Mats G. Larsson kunde påvisa, att runstenens förfalskare hade satt sin egen signatur på runstenen. Foto: Lars Gahrn.

Pillsbury anlitar den invandrade sven­sken Sven Fogelby för att hugga runstenen. Fogelby avskyr sitt uppdrag och pratar i fyllan och villan bredvid mun för Fantomen. När Pillsbury och hans män har lyft in runstenen i en prärievagn, hoppar Fantomen in i vagn­en. När skurkarna skall gräva ner runstenen i träskmarkerna, dyker Fantomen upp ur mörkret och slår den ene efter den andre medvetslös med sina hårda knytnävar. Pillsbury själv blir dödligt skrämd och avkrävs ett löfte, att han skall sluta med sin brottsliga verksamhet. Så sker även. Runstenen blev kvar på platsen och återfanns många år senare av Olof Öhman. Fantomens förfader, den sjuttonde Fantomen, utförde denna bedrift, och i vår tid berättade vår tids Fantomen denna händelse för sina barn Kit och Heloise.

Helt riktiga faktasidor

Fantomen läser högt ur Fantomen-krönikan om Kensingtonstenen för sina barn Kit och Heloise.
Fantomen läser högt ur Fantomen-krönikan om Kensingtonstenen för sina barn Kit och Heloise.

Denna serie har inte mycket gemensamt med verkligheten. Den har end­ast det gemensamt med verkligheten, att stenen är en förfalskning, men det räcker för att tidningen skall ha utfört en viktig insats för fornforskningen. Denna sanning förs ut till alla serieslukare, och de är många. De är väldigt många, om de jämförs med det lilla fåtal, som läser forskningsinlägg och populärvetenskapliga böcker om runstenar. Två sidor i tidskriften innehåller ”Fantomen Fakta”. Här berättas på ett helt riktigt och lättfattligt sätt om runstenen. Falco Pellerin utvecklar också bevisen för att detta är en förfalskning. Han skriver: ”Vi kan med 99 procents säkerhet säga, att runorna på Kensingtonstenen ristades av samme man som upptäckte den.” Sedan dess har docent Mats G. Larsson påvisat, att stenens upptäckare, farmaren Olof Öhman, även på två sätt har satt sin signatur på förfalskningen. Säkerheten har ökat till 100 procent.

Serier är folkbildning

Det är så sant som det är sagt. Det är både allvarligt och farligt att förfalska, även om förfalskningarna är avsedda som skämt.
Det är så sant som det är sagt. Det är både allvarligt och farligt att förfalska, även om förfalskningarna är avsedda som skämt.

Denna insats är bara en bland många insatser, som serietidningar har utfört för att sprida historiska kunsk­aper. Serierna utspelar sig ofta i historien, och på detta sätt sprids vissa grundläggande historiekun­skaper till en bred läse­krets. Serierna är dock en förhållandevis ny konstform och behandlas ofta som en nykomling med viss ringakt­ning av skönandarna. Häremot måste påpekas, att det finns både bra och dåliga serier. Många serier är konstnärligt högtstående och har ett djupsinnigt innehåll. Särskilt för barn och ungdom kan serierna vara en ovärderlig inledning till litteraturen. I början kan det vara tungt och svårt att ta till sig sida efter sida med enbart bokstäver, men får man hjälp av färgglada och väl utförda teckningar, lockas man oemotståndligt in i äventyren. När man senare börjar med den stora litteraturen och med historien, har man redan tack vare serierna lärt sig en hel del om både litteratur och historia. Jag vet hur det är, ty jag har själv serieförlagen att tacka för mycket. Fantomen-serierna är närmast att jämföra med äventyrsböcker för ungdom, men skillnaden mellan olika avsnitt är avsevärd. Lee Falks serieäventyr håller hög klass, men andra kan vara enkelt hantverk. Serier är ofta både folkbildning och konst. Carl Barks, den snillrike och skicklige Kalle Anka-tecknaren, erkänns sedan länge allmänt som en stor seriekonstnär. Burne Hogarths Tarzan-teckningar har – med all rätt – jämförts med Michelangelos konst. Vid sidan av sådana storheter finns dock många andra serietecknare, som på olika sätt gör en insats för kulturen, men visst var det oväntat, att Fantomen skulle göra en insats för runforskningen. Det var – som Niklas Krantz uttryckte det – en ”högoddsare”.

Läs vidare

Falco Pellerin (manus) och Joan Boix (teckningar), Runstenens gåta, tecknad serie i: Fantomen Nr 25-26 2012 (s. 3-34).

Falco Pellerin, Kensingtonstenen, Fantomen Fakta, i: Fantomen Nr 25-26 2012 (s. 35-36).

Mats G. Larsson, Kensington 1898: Runfyndet som gäckade världen, 2012.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s