Ett skånskt exlibris åt en museiman från Göteborg

Den venezolanske frihetskämpen Francisco de Miranda uppmärksammas av många runtom i världen. Bland de mest intresserade finns Harald Forodden från Singsås i Gauldal i Norge. År 2012 besökte han Gunnebo slott i Mölndal för att uppleva den herrgård, som Francisco de Miranda hade besökt 1787. Forodden föreläste samma dag i ämnet, dels i Kvarnbygården i Mölndal, dels för frimurarnas forskningsgrupp i Göteborg. Forodden äger den svenska översättningen av de Mirandas dagbok från Sverige och Norge, men flitigt bruk av denna bok hade förvandlat den till ”filler”. Ordet filla är välkänt även från Bohuslän och Halland. Det betyder ”trasa”. Han behövde en ny bok, inhandlade en sådan och fann i sitt nyförvärv ett exlibris. Där stod Göran Axel Nilsson. Av boken hade han inhämtat, att denne man hade haft med dess tillkomst att göra, men för att få reda på mer vände han sig till mig.

Skånsk härkomst

Göran Axel-Nilssons skånska exlibris.
Göran Axel-Nilssons skånska exlibris.

Göran Axel-Nilsson (1907-1999) var en legendarisk museiman, mellan åren 1946 och 1972 chef för Röhsska konstslöjdmuseet i Göteborg. Hans far Axel Nilsson hade på sin tid byggt upp detta museum. Göran Axel-Nilsson växte upp i Göteborg, och här kom han att utföra sin livsgärning som museiman. Här avled han också år 1999. Utomstående betraktade honom som göteborgare, men själv såg han kanske inte riktigt så på saken. Här kommer hans exlibris in i bilden.

Fadern hette Axel Nilsson och var en äkta skåning. Som museiman skissade han av många hus, inredningar och landskapsbilder, bland annat en skånsk ”pilevall”, det vill säga en rad pilar planterade utefter en väg som vindskydd. På vintern, när snön låg i drivor över de skånska slätterna, stod pilarna där och markerade för de vägfarande var vägarna gick fram. Denna teckning blev sonen Görans exlibris.

Vacker västgötabok

Både Axel Nilsson och hans maka Berta, född Cavallin, var skåningar och tillhörde skånska släkter. När Berta var havande, bodde hon och maken i Stockholm, där Axel arbetade på Nordiska museet. Sonen föddes dock i Lund. När Görans son Christian många år senare skulle födas, skickade Göran ner sin fru till Skåne, för att deras barn skulle födas i Skåne och bli riktig skåning. Även Christian föddes därför i Lund. Båda blev på detta sätt äkta skåningar. Görans dotter Louise Brodin har skrivit en omfattande levnadsteckning över sin farfar: Louise Brodin, Axel Nilsson: Museiman och föregångare (2011, 248 rikt illustrerade sidor). Boken är vackert illustrerad med fotografier av närmast konstnärlig klass, tagna av Håkan Berg, teckningar och faksimil. Den måste utan vidare räknas till västgötalitteraturen, ty både far och son gjorde sina viktigaste insatser på Röhsska konstslöjdmuseet, båda som museichef. Mycket handlar om Göteborg.

Skåne betydde mycket

Göran Axel-Nilsson på pappas axel eller på pappa Axel, hur man nu vill säga.
Göran Axel-Nilsson på pappas axel eller på pappa Axel, hur man nu vill säga.

Familjens medlemmar kände sig dock som skåningar och hälsade på släkten i Skåne så ofta tillfälle bjöds. När Göran i sinom tid skulle läsa vid universitet, läste han som ni förstår i Lund. I Louise Brodins bok finns Axel Nilssons teckning av den skånska ”pilevallen” återgiven, liksom även ett exlibris, som Axel Nilsson har ritat åt sin vän Adolf Roth, far till Stig Roth, som under många år var chef för Göteborgs historiska museum (nu Göteborgs stadsmuseum) och god vän med Göran Axel-Nilsson. Även på denna bild ser man en pilevall. Dessutom ser man ett skånskt kyrktorn med trappstegsgavlar. Skåne betydde mycket för både far och son, men de kom att verka i Göteborg, och ett skötebarn blev herrgården Gunnebo i grannstaden Mölndal. Därför har en bok från en skånskättad museiman i Göteborg hamnat hos en norsk Francisco de Miranda-expert, som intresserar sig för Gunnebo i Mölndal. Ordspråket ”Habent sua fata libelli” (Böckerna har sina öden) må vara slitet, men i detta sammanhang vore det närmast fel att inte anföra det.

Vad är göteborgarna?

Far och son kände sig som skåningar, och givetvis har även Göteborg betytt en hel del för dem. Med säkerhet kände de sig dock inte som västgötar. Göteborg är visserligen en stad i Västergötland, men många göteborgare tror att Göteborg ligger i Bohuslän, och känslan för Västergötland är svag hos dem alla eller så gott som alla. Man ser Göteborg snarare som en del av Västkusten. (Förhållandena är dock numera ytterst invecklade och förvirrande. Sedan Göteborg på senare år har införlivat hela Hisingen med staden, ingår nämligen delar av Bohuslän i Göteborg, eftersom större delen av Hisingen tillhör Bohuslän och är gammalt norskt land.) Samhörighetskänslor är en invecklad fråga, särskilt i Göteborg. Göran Axel-Nilssons exlibris är ett av många vittnesbörd i denna fråga.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s