Vi vill åter få se Göta lejon på Älvsborgs fästning!

Göteborg har en runsten, som konsthistoriskt har blivit tidfäst till ”1200-talets förra hälft eller dess mitt”. Detta är uppseendeväckande med tanke på att staden grundades först 400 år senare eller 1621. I Göteborg befinner sig runstenen emellertid, och ingen annan ort kan nu göra anspråk på den.

Göteborgs egen runsten fanns på Älvsborgs slott

Ett träsnitt av Johannes Bureus är vår äldsta avbildning.
Ett träsnitt av Johannes Bureus är vår äldsta avbildning.

År 1603 omtalas den för första gången, då den kän­de runforskaren Johannes Bureus lade märke till den, där den låg (tydligen på marken) framför Älvsborgs slottsport eller på förborg­en. Det rör sig om en medeltida gravhäll med kors och runinskrift på fotändan och ett stort lejon på mitten och huvudändan. Inskriften lyd­er: ”Gunnbjörn lät göra denna sten över …, sin broder.” Broderns namn är tyvärr skadat, och han förblir därför okänd till namnet. Givetvis har denna gravhäll förts till Älvsborgs slott (Gamla Älvsborg) från någon kyrka i närheten, men vi vet inte varifrån den kommer. Man kan tänka på någon klosterkyrka i Lödöse eller Nya Lödöse (nuvarande Gamlestaden i Göteborg). Sådana kyrkor blev överflödiga i samband med stadsflyttningar och reformation, men vi vet ingenting om ursprunget. Ingen annan ort kan därför göra anspråk på stenen. Den är Göteborgs egen runsten. I mer än 400 år har den funnits inom Göteborgs stads område eller områden, som längre fram kom att tillhöra Göteborgs stad. Ingen annanstans har den funnits längre tid.

Runstenen fördes till Älvsborgs fästning

Tyvärr vet vi inte mer om runstenen och Gamla Älvsborg. Nästa gång omtalas den som hemmahörande på Nya Älvsborg eller Älvsborgs fästning, som ligger på ett par holmar utanför Göta älvs mynning. Denna fästning började byggas 1653, och arbetena fortsatte in på 1670-talet. År 1660 började man riva Gamla Älvsborg, och mycket sten härifrån fördes till fästningsbygget. Uppenbarligen har runstenen förts från Gamla Älvsborg till Nya Älvsborg. Runstenen murades in ovanför fästningsporten genom tornet, och den satt på borggårdssidan, där den kunde ses av fler människor. Man måste säga, att den fick en iögonenfallande hedersplats. På sådana ställen brukar riksvapnet eller konungens namnchiffer med en kungakrona över finnas. Elisabeth Svärdström skriver: ”Stenens förnämliga placering ovanför porten till Nya Älvsborg sammanhänger måhända med att man i djurfiguren funnit ett uttryck för begreppet ’Göta lejon’.” Detta Göta lejon ingår som bekant i Sveriges riksvapen. Elisabeth Svärdström har givetvis uppfattat saken helt rätt. Stenen sattes upp i stället för riksvapnet, och dess värde förhöjdes säkerligen därav att den var gammal och försedd med runor.

En högt värderad runsten

1600-talets människor var märkligt vidsynta och uppskattande vad gäller lämningar från forna tider. Man tillvaratog runstenar, liljestenar och medeltida kyrkoskulpturer och infogade dem i sin tids anläggningar. Man hade helt enkelt ett historiskt sinne. Att mura in en sten i en vägg var ett utmärkt sätt att bevara den. Den satt fastmurad, och man behövde inte befara, att någon släpade iväg den. Dessutom satt den väl synlig.

Ovanför porten i kanontornet satte man in den gamla gravstenen med lejonet. Foto: Lars Gahrn.
Ovanför porten i kanontornet satte man in den gamla gravstenen med lejonet. Foto: Lars Gahrn.

Bureus värdesatte runsten­en högt. Det framgår av att han lät avbilda den och trycka den som träsnitt i sin bok ”Monumenta Sveo- Gothica” (Sveogötiska min­nesmärken) från 1624. Ett annat exempel på hög värdesättning av stenen är förhållandet, att den mura­des in över fästnings­porten. Ett tredje exempel är att Olof Rudbeck den äldre lät avbilda den på ett träsnitt i sin Atlantica, vars illustrationer utgör en omväxlande, förvirrande och häpnadsväckande blandning, som sällan låter läsaren finna ett samband mellan text och bilder. Bilden av Älvsborgs runsten behandlas inte på något sätt i texten. (Olaus Rudbecks Atlantica: Svenska originaltexten: På uppdrag av Lärdomshistoriska Samfundet utgiven av Axel Nelson, Tredje delen, Uppsala och Stockholm, 1947, figur 19 på sidan 34 med uppgifter från utgivaren på sidan 770.)

Stenen fördes till Göteborgs museum

Där ovanför fästningsporten satt runstenen ännu 1879. Detta år meddelade Gustaf Brusewitz riksantikvarien, att stenen nu satt så löst, att den kunde ramla ned på någon som gick genom porten. Han föreslog därför, att stenen skulle tas ner och föras till Göteborgs museum. Så skedde även. Givetvis hade man kunnat sätta fast stenen fullt tillfredsställande. Den hade av allt att döma suttit där i två århundraden. Litet färskt murbruk hade säkerligen räckt för att fästa stenen igen, men Brusewitz var väl som alla andra museimän besatt av habegär, och dessutom ville han kanske skydda den mot väder och vind. Den hade skadats av ett lager av ”kalk och droppstensskorpa”, allt enligt Wilhelm Berg. Brusewitz fick som han ville. Stenen togs ner och fördes till Göteborgs museum (nu Göteborgs stadsmuseum), där den sedan har flyttat runt från det ena förvaringsstället till det andra. Jag själv har sett den i Kronhuset för många år sedan. Numera finns denna sten utställd i den förhistoriska avdelningen. Har man inte förhistoriska runor, kan ju även medeltida runor duga.

Göta lejon eller en nära släkting

Sinnebilder för Sverige är tre kronor och ”Göta lejon”. Detta lejon är hämtat från Birger jarls vapen. Birger blev rikets jarl 1248 och styrde Sverige fram till sin död 1266. Hans son Valdemar blev konung 1250. Jarlens och konungaättens vapen blev med andra ord rikets sinnebild. Gravhällen från Älvsborg tillkom under jarlens livstid eller möjligen något före.

Gravstenen stod upp en bit ur golvet och har senare stått ut en bit ur tornväggen.
Gravstenen stod upp en bit ur golvet och har senare stått ut en bit ur tornväggen.

Kan runhällen ha lagts över en släkting till Birger jarl? Denna möjlighet kan inte uteslutas, men lejon var så utomordentligt vanliga i adelsvapen och riksvapen, att inte ens en lös för­modan kan byggas på detta sammanträffande. De före­kommer rentav i några stadsvapen (exempelvis Göteborgs och Uppsalas). Vad man kan säga är däremot, att Göta lejon och runstenslejonet är ungefär­ligen samtida, och att de båda har tillkommit på grund av stormännens och heraldikernas förkärlek för lejon i vapen och på fanor. Om runstenslejonet inte är Göta lejon, så är det åtminstone en nära släkting från samma tid.

Lejonet och namnet Gunbjörn passade utmärkt

Orsaken till denna förkärlek för lejon är givetvis, att lejonet är ett stort rovdjur, stridbart och fruktat av andra djur. Sådana ville även stormännen vara. Det avbildade lejonet är inte det enda, som vittnar om en sådan strävan, på denna runhäll.

Kraftfulla käkar och starka tänder.
Kraftfulla käkar och starka tänder.

Den dödes namn kan tyvärr inte läsas, men brodern som lät göra hällen hette Gunbjörn. Här har vi ett annat stort rovdjur, näm­ligen björnen, stridbar och fruktad av andra djur. Som om inte efterleden -björn skulle räcka har vi förleden Gun-, som betyder strid. (Se Roland Otterbjörk, Svenska förnamn: Kortfatt­at namnlexikon. Skrifter utgiv­na av Svenska språk­nämn­den 29. Tredje upp­lagan, Sthlm 1981, s. 94.) Namnet Gunbjörn var med andra ord ett lämpligt krigarnamn, vilket givetvis inte nödvändigtvis måste betyda, att runhällens Gunbjörn måste ha varit en krigare. Både namnet och lejonet passade utmärkt ute på Älvsborgs fästning.

Det är mycket påfallande, att lejonet är framträdande på runhällen. Lejonet upptar ungefär två tredjedelar av ytan och även den viktiga huvudändan. Runorna och korset har enbart en tredjedel av ytan och då den mindre ansedda fotändan. I vanliga fall är korset mest framträdande på en gravhäll, men så är det inte här. Lejonet måste ha varit mycket betydelsefullt för dem, som lät tillverka gravhällen.

Runstenen rycktes loss från sitt sammanhang

Museimännen på 1800-talet var besatta av sin böjelse att förvärva så gamla och värdefulla föremål som möjligt till sina museer. Man tävlade i konsten att berika sina museer. Ibland räddade man föremålen från vanvård eller förstörelse, men alltför ofta ryckte man loss dem ur den omgivning, där de hörde hemma, och där de hade funnits alltifrån sin begynnelse.

Även i detta fall tog man bort något som hörde till Älvsborgs fästning och var viktigt i sammanhanget. Runstenen hade av allt att döma suttit ovanför porten alltsedan fästningens tillkomst. Den var även en betydelsefull och viktig utsmyckning. Allmogen satte sina bomärken på sina tillhörigheter. Boksamlare sätter sina exlibris i sina böcker. Konungarna satte sina krönta namnchiffer eller sina riksvapen på sina slott och fästningar. Runstenslejonet tjänstgjorde som ett dylikt ägaremärke, men alltsedan 1879 eller 1880 är hällen borta från sin plats på Älvsborgs fästning. Ett väsentligt inslag i fästningens sparsamma utsmyckning saknas.

Sätt upp Göta lejon på fästningen!

Gustaf Brusewitz’ teckning har blivit träsnitt.
Gustaf Brusewitz’ teckning har blivit träsnitt.

Säkerligen var det bra, att hällen togs ned, så att den i fortsättningen inte var uts­att för väder och vind, men man hade bort hugga en ny sten med samma utförande och sätta dit den i stället. Givetvis kan man göra så även i våra dagar. Bättre sent än aldrig heter det ju – Göta lejon bör inte saknas på Västergötlands västligaste fästning.

Kanske menar man, att en gravhäll från 1200-talet inte hör hemma på en fästning från 1600-talet. Ett sådant betraktelsesätt är dock ohistoriskt, eftersom fästningsbyggarna inte alls tyckte så. De ansåg, att en gravhäll från 1200-talet mycket väl kunde infogas i en fästning från 1600-talet. De var föregångare vad gäller återanvändning. Inte minst kan det vara angeläget att visa, att gammalt och nytt mycket väl kan förenas. Älvsborgs fästning är inte fullständig utan sitt runstenslejon.

Läs vidare

Västergötlands runinskrifter, granskade och tolkade av Hugo Jungner och Elisabeth Svärdström, I Text, Stockholm 1958 – 1970. (På sidorna 347-351 finns en utförlig och tillförlitlig redogörelse för runstenens historia och runinskriftens tolkning. Även tidigare avbildningar och tidigare inlägg om tolkningen redovisas. Träsnittet i Olof Rudbecks Atlantica har dock inte uppmärksammats.)

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s