Hjo fängslar med småstadens charm

Staden Hjo hade jag ofta hört talas om, men jag hade inte besökt den lilla staden vid Vättern förrän lördagen den 6 april 2013. En av anledningarna till att jag slutligen hamnade i Hjo var, att min far ofta och med stor värme hade berättat om sitt första och enda besök i den lilla trästaden. Lennart Gahrn (1928 -2012) började redan på 1940-talet resa runt i Sverige med tåg och cykel för att uppleva historiska minnesmärken och historiska bygder. Från Stenstorp vid stambanan gick då en smalspårig järnväg ned till Hjos hamn vid Vättern.

En upplevelse av småstaden

Lennart Gahrn fångades av småstadens charm, som blev ett minne för livet. Foto: Leif-K Olsson.

Lennart Gahrn fångades av småstadens charm, som blev ett minne för livet. Foto: Leif-K Olsson.

Min far kom åkande med denna järnväg en kväll. Konduktören gick igenom vagnarna och tände fotogenlamporna i vagnarna. Tåget körde ner till hamnen, och där kom en patrullerande polis ned från staden för att titta till den högst beskedliga och obetydliga folksamling som uppstod, när resenärerna steg av tåget. Här mötte han den svenska småstaden, och han glömde aldrig denna upplevelse. Han strålade så ofta han berättade om sitt besök, och han berättade ofta. Tyvärr kom vi aldrig att besöka Hjo tillsammans. Anledningen var sannolikt, att järnvägen från Stenstorp hade lagts ner. Till den svenska småstaden borde man nog anlända med järnväg, helst smalspårig! Från Hjo fortsatte han ned till Brandstorp, och därifrån åkte han med en motorbåt över till Visingsö. Storm uppstod, och efteråt sade en kvinna, som var med på båten, att det kunde ha gått mycket illa. I så fall hade dessa rader inte blivit skrivna.

Här skall man fotografera!

Kom min far till Hjo med detta lokomotiv? Foto: Lars Gahrn.

Kom min far till Hjo med detta lokomotiv? Foto: Lars Gahrn.

Den 6 april 2013 skulle Föreningen för Västgötalitt­eratur hålla sitt årsmöte i den 600-årsjubilerande staden. När Niklas Krantz frågade mig, om jag ville följa med till Hjo, kunde jag givetvis inte tacka nej, och där nere vid hamnen stod tåget eller rättare sagt ett tåg. En liten spårstump fin­ns kvar nere på kajen, och där står ett litet ånglok med några godsvagnar bakom sig. Hade just detta ånglok dragit det tågsätt, som förde min far till Hjo för mer än 60 år sedan? Strax intill ligger ångfartyget Trafik vid kajen. Hon var överdragen av presenningar och hade inte lämnat vintervilan. Staden överträffade förväntningarna. Här finns påkostad trähusarkitektur med mycket snickarglädje. Staden har klarat sig ifrån förstörande tillväxt. De gamla husen har fått stå kvar, och de moderna inslagen i bebyggelsen är lyckligtvis få. Här finns mycket att se. Lätt orolig frågade Niklas Krantz: ”Du fotograferar inte mycket!” Han tyckte nog, att i en sådan stad bör man fotografera överallt och hela tiden. Därför befarade han tydligen, att jag inte var riktigt frisk. Jag hade dock tagit många bilder medan han var inne i Midmans antikvariat, men det kunde ju inte han veta.

Vi är Grönköping!

Oemotståndlig småhusbebyggelse vid torget. Foto: Lars Gahrn.

Oemotståndlig småhusbebyggelse vid torget. Foto: Lars Gahrn.

Att hans livskamrat Anna Jolfors var fullt frisk, beh­övde man däremot inte betvivla. Hon är fotograf, och det sade oupphörligt klick var hon än gick fram. Staden är gammal och firar 600-årsjubileum 2013. I Hjo berättar man, att där finns åtminstone en invå­nare, som har varit med om stadens 350-årsjubileum. Tydligen har man för ett antal årtionden sedan firat 350-årsjubileet av de för­sta bevarade stadsprivilegierna. Ett 350-årsjubileum och ett 600-årsjubileum med mindre än ett århundrade emellan kan föra tankarna till Grönköping. Hjo har beslutsamt arbetat för att framstå som verklighetens Grönköping. (Enligt veckobladet ligger Grönköping som bekant mellan Skövde och Hjo.) Denna inriktning har varit mycket lyckad och dragit mycket folk till Hjo.

Stor längtan efter småstaden

Småskalig men stilfull centrumbebyggelse. Foto: Lars Gahrn.

Småskalig men stilfull centrumbebyggelse. Foto: Lars Gahrn.

Småstaden har en stor plats i våra hjärtan. Grönköpings popularitet överraskade veckobladets medarbetare redan på 1920-talet. Nils Hassel­skogs artiklar och dikter samlades i årsböcker med början 1927. Förlaget hade varit tveksamt, men förlag och författare fann med glad förvåning, att böck­erna ständigt måste tryck­as i nya upplagor. Intresset var stort. Efter ett världs­krig, många revolutioner och ständiga motsättningar ute i världen fanns ett behov av att drömma sig tillbaka till lugnet och tryggheten i de svenska småstäderna under förkrigstiden. Småstadens stora händelser var behagligt obetydliga och kanske rentav roande i all sin litenhet. Min far fångades av småstadens charm på 1940-talet, och jag åkte dit för att uppleva något liknande. Den ostörda idyllen har visserligen aldrig funnits, och under ytan kan man hitta åtskilligt, men viss verklighetsbakgrund finns onekligen. Åk till Hjo, då kan ni själva förnimma en fläkt från en annan värld!

Värmande glass vid Vättern

Niklas Krantz och Lars Gahrn äter värmande glass i hamnen med Vätterns is i bakgrunden. Foto: Anna Jolfors.

Niklas Krantz och Lars Gahrn äter värmande glass i hamnen med Vätterns is i bakgrunden. Foto: Anna Jolfors.

Har då småstaden inte några nackdelar? Givetvis har den sådana. Niklas Krantz, Anna Jolfors och jag upptäckte en nackdel med Hjo. Där är kallt. Sjöstäder är mycket behagliga på sommaren, men på vintern drar det kallt från sjön. (Jag har gått vakt i Karlskronas örlogshamn under december månad 1975, och därför visste jag vad man kunde vänta sig av Hjo.) Vättern hör till Sveriges kallare vattendrag, och denna vår hörde till de kallaste, som vi har varit med om. En glassförsäljare hade öppnat denna lördag, men kunder såg jag inte till. Man kunde inte låta bli att tycka litet synd om honom. ”En så här kall dag borde till och med glass kännas varm och värmande”, tänkte jag och köpte en bägare med tre kulor. Jag satte mig på en hamnbänk med Vätterns is i bakgrunden och åt glass. Efter en stund fann jag för gott att ta på mig mina handskar. Anna Jolfors fotograferade denna bisarra syn, ty i den ort, som vill vara verklighetens Grönköping, hör det till, att man skall ta bisarra fotografier. Man måste ta seden dit man kommer och ställa upp (eller sitta ner) för fotograferna. Hur som helst, glassen smakade bra, och jag skulle nog tro, att den värmde mig också. Vi var överens om, att till Hjo borde man återvända – men kanske i första hand på sommaren. Även vi hade blivit fångade av småstadens charm.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s