Tvångsvärvad – men ändå nöjd

En värvningsvisa från 1807

1802 års uniform torde ha varit den uniform, som vår tvångsvärvade livgardist fick bära.

1802 års uniform torde ha varit den uniform, som vår tvångsvärvade livgardist fick bära.

År 1807 trycktes i Falun skillingtrycket ”En ung rekryts avsked ifrån sin kära fästemö”. Ett exemplar finns i George Stephens’ samling i Landsbiblioteket i Växjö. Mikrofilm av detta finns i Svenskt Visarkiv. Skillingtrycket är av värde för forskningen kring Christina Halls visbok på så vis, att det sjöngs på samma melodi som sången ”Så vissnar nu ett blomster bort”. Kanske kan det vara lättare att spåra melodin, om båda visorna offentliggörs på nytt. Enligt uppgift skulle man ha sjungit visan på samma melodi som Sinclairsvisan. Härvid är dock att märka, att skillingtrycket i andra, fjärde, sjätte och åttonde verserna är en stavelse kortare än Sinclairsvisan. Om samma melodi har använts, har man gjort avslutnings­stavelserna tvåstaviga. Ordet far har sjungits fa-ar, gardeskarl har sjungits gardeska-arl och så vidare.

Jag har normaliserat stavningen och bruket av skiljetecken. Visan är mycket välskriven, och kulturhistoriskt är den intressant på många sätt. Här följer därför:

En ung rekryts avsked ifrån sin kära fästemö

1) Hur kan jag vara nöjd och glad,
som nu ifrån dig far
med kronoskjuts till Stockholms stad
att bliva gardeskarl?
Musköten nu uppå min arm
jag byta skall för dig.
Du ligger där ej mera varm
och vederkvecker mig.

2) Jag som så trygg och säker var
i famnen på min vän!
För det jag icke fått försvar,
så tog mig värvaren.
Jag uppmätt blev, var lagom lång,
höll ryggen rak, gesvint,
och skulle ta en krigsmans gång
och hålla ögat stint.

3) För tretti plåtar och en sup
blev grannas Lasse fast.
Men min olycka, hon var djup.
Jag strök i största hast,
fick ingenting, men lovtes pryl.
Alltså farväl, min ros,
min spannrem, läst och gamla syl.
Jag från er far min kos!

4) Farväl min trogna gråa katt,
du kära Måns, min dräng,
som låg hos mig så mången natt
och värmde upp min säng!
Farväl, min gris, jag handlade
tre veckor näst för jul
och med god drank så spisade,
att du blev fet och gul.

5) Min gråa tröja läggs snart av.
Hon passar mig ej mer.
Och hatt och byxor far mig gav,
kasserar min off’cer.
En uniform jag drager på,
väl grann men svår att ha.
Jag får med den var dag ej gå,
att han ej fläckas ska.

6) Men när jag uti ledet står
för kungen i parad,
min’ granna kläder då jag får
och står i första rad.
Geväret fermt hanteras då.
Jag ser på flygelman
och snällt kommando lyssnar på,
att jag ex’era kan.

7) Min flicka, sörj mig nu ej mer.
Jag giver mig tillfreds.
Kanhända jag ock blir off’cer
och fram för fronten leds.
Den kungen tjänar lyckligt går,
och skadar det ej mig,
att jag skall tjäna ut sex år
och giftas se’n med dig.

8) En avskedskyss jag skänker nu,
ett famntag och en klapp.
Och må nu väl, min söta, du!
Min tid är här nu knapp.
Min skinnsäck redan stoppad är
med strumpor, skjorta, skor
och ost och bröd och under där
en ärtpannkaka stor.

9) Kurage felar nu ej mig.
Och får jag Stockholm se,
där vackra flickor likna dig,
och granna äro de.
Där äro höga torn och hus
och torg och gator mång’.
Och händer ock ett litet rus
man tar sig någon gång.

10) För kungens slott, så brett och vitt,
jag kommer till att stå,
och är då vädret gott och blitt,
så fryser jag ej då.
Se’n går jag mig på värdshus in
och gör min mage gott,
och tänker uppå vännen min,
när jag till bästa fått.

11) Farväl, farväl nu var och en,
som hemma saknar mig,
och lilla vän och ängelen,
som sorgsen visar sig.
Om åtta dar jag skriver brev.
Se’n tar jag permission.
Skomakare jag aldrig blev
men knekt med all reson.

Fästmöns svar

1) Så far du bort, min halva själ,
och lämnar mig i tvång.
Se till du intet fryser hjäl
på Stockholmsvägen lång.
Min slä’fäll jag dig skänka vill
och litet matsäcksmat,
en kyss, en klapp också därtill,
för det du är soldat.

2) Se till du kungen tjäna kan
med tro och villighet,
att när du en gång blir min man,
man det berätta vet.
Och gör mig ej den sorgen svår
att du i Stockholm ej
till andra vackra flickor går
och så förgäter mej.

3) Där niga flickorna galant,
och kärligt se de ut
och kläda sig så fasligt grant
liksom en sockerstrut,
att mången gosse blir förledd,
om ej dess trognare.
Lät se du aldrig blir betedd
med sådant skälmstycke!

4) På Baggensgatan säger jag
du aldrig får stå post,
ty har jag hört för mången dag,
där säkert spöka måst’.
Men om uti Kolmätargränd
du söker upp min släkt,
så blir du fägnad och väl känd,
och anmäl min respekt!

5) I stora kyrkan har jag hört
Sankt Göran rida skall,
och vid Norrbro, varpå man kört,
skall ligga kungens stall.
Och gröna gången är så grön,
ty där skall växa gräs.
Och skepp och fartyg gå i sjön,
och sjömän svär och läs’.

6) De tyska klockorna skall slå
som himmelens musik.
På torgen kungabilder stå
utav förgyllning rik’.
I hökar’ bodar finnes sill
och fläsk och ljus och smör,
att den i Stockholm vistas vill,
han aldrig svälta bör.

7) Jag ber dig detta skåda grant
och se’n berätta mig,
om sådant allt kan vara sant,
och om det roar dig.
Och skriv mig till med kärlek stor,
skall du var post få svar.
Du vet ju, att jag snart blir mor,
och du får heta far.

8) Så lev då väl, och roa dig
ibland kamraterne,
och dageligen tänk på mig
men ej på flickorne!
I uniformen tycker jag
du skall se vacker ut.
Ack, såg jag dig på vakt en dag,
jag kysste visst din trut.

9) På krogen får du aldrig slåss
med en ohövlig mund.
Och klappa flickor, det förstås,
förbjuder jag i grund.
Tar du en sup, så drick ej mer,
men exercera snällt,
och blir du sedan officer,
så följer jag i fält.

10) Nu är min visa sjungen ut.
Adjö, farväl, min vän!
Jag följer dig till farstuknut
och se’n går in igen
och gråter, längtar efter man
tills du får permission
och någon gång hemkomma kan.
Förstår du min reson?

Ordförklaringar till ”Rekrytens avsked”

Åtskilliga ord och uttryck behöver förklaras. En del ord är förrädiska, eftersom den dåtida innebörden var något annorlunda till innehållet än den nutida.

2:3 försvar – Den, som hade fått tjänst och husbonde, hade laga försvar. Den,
som saknade tjänst och medel till sin försörjning, betraktades som försvarslös.

2:6 gesvint – hastigt, raskt (tyska).

3:1 plåt – en plåt är två daler silvermynt (Soab).

3:4 strök – strök flagg, kapitulerade, gav upp.

3:5 lovtes – lovades

3:5 pryl – prygel, stryk

3:7 spannrem – ”rem varmed skomakare (vid spanning) spänner fast arbetsstycket över knäet” (Soab).

6:5 fermt – flinkt, snabbt, skickligt (C. M. Ekbohrn, Förklaringar öfver 60.000 främmande ord …, 1902).

6:6 flygelman – person som har sin plats ytterst på flygeln av en trupp (Soab).

6:7 snällt – här snarast i betydelsen ”påpassligt”, ”uppmärksamt och flinkt”.

6:8 ex’era – kortform för exercera.

9:1 kurage – Lägg märke till att det franska ordet courage har fått försvenskat uttal. Även ä-ljudet på slutet skall uttalas. (Annars haltar versen.)

10:1 vitt – böjd form av ordet vid. (I skillingtrycket stavas ordet ”widt”.) Ordet vill säga att kungens slott är vidsträckt. Det säger ingenting om färgen.

11:8 all reson – fullgott skäl, tillräcklig anledning.

Ordförklaringar till ”Fästemöns svar”

1:2 tvång – Här snarast trångmål eller svårighet (Saob).

1:5 slä’fäll – slädfäll, fäll som används i släden.

2:6 ej – För eftertryckets skull använder skalden ordet ”ej” en gång för mycket med påföljd, att innebörden egentligen – om man tolkar meningen strängt grammatiskt – blir den motsatta mot vad som åsyftas.

3:6 dess – här snarast ”mer”, ”synnerligen”.

5:8 svär och läs’ – Sammanställningen av orden svära och läsa visar, att det senare ordet här snarast betyder ”framsäga en besvärjelse, magisk formel och dylikt eller en bön, som man anser ha magisk verkan” (Soab).

6:1 de tyska klockorna – kyrkklockorna i Tyska kyrkan.

6:3 kungabilder – Gustaf Wasas staty vid Riddarhustorget och Gustaf II Adolfs ryttarstaty på Gustaf Adolfs torg. Gustaf III:s staty på Skeppsbron avtäcktes i januari 1808, alltså året efter tryckningen av detta skillingtryck.

9:6 snällt – duktigt, skickligt (Soab).

10:8 reson – mina skäl, mina argument.

Den värvade får många fördelar

Vem har diktat denna visa? Visan trycktes i Falun 1807 och på trycket står – enligt uppgift från Svenskt Visarkiv – L. eller E. Wikström. Det är uppenbart, att författaren vill tjäna konungen och fosterlandet genom att framhålla fördelarna med att ta värvning. Sådana värvningsvisor är inte ovanliga, och denna tillhör de bästa. Vilka är då fördelarna med att värva sig?

En soldat träffar många vackra flickor och blir beundrad av dem

Den fördel som framhålls oftast är, att soldaten träffar många vackra flickor i Stockholm. Detta framhålls i fem strofer (Rekrytens avsked, strof 9, och Fästemöns svar, stroferna 2, 3, 8 och 9). En av de flickor, som beundrar honom, är hans ”kära fästemö”. Hon vill skänka honom litet av varje, bland annat en kyss och en klapp, för det han ”är soldat”. Hon föreställer sig hur vacker han kommer att vara i sin uniform. Om hon finge se honom på vakt, skulle hon helt visst kyssa honom på munnen (FS 1 och 8).

En soldat får bära en snygg uniform

En annan av fördelarna, och en av anledningarna till att flickorna beundrar soldaten, är att han får bära en grann uniform. Detta framhålls i tre strofer (RA 5 och 6 samt FS 8). Soldaten gör för övrigt det helt riktiga påpekandet, att uniformen är ”väl grann men svår att ha”. Den får nämligen inte användas varje dag, för att den inte skall fläckas (och väl ej heller förslitas) (RA 5).

Soldaten kan befordras till officer

År 1807 antogs denna uniform.

År 1807 antogs denna uniform.

För alla arbeten brukar man framhålla möjligheten att bli befordrad. Soldaten framhåller själv, att han kanhända blir officer. Den­na möjlighet föresvävar äv­en fästmön, som kommer att följa honom i fält, om han blir officer (RA 7 och FS 9). Under 1600- och 1700-talen var det vanligt, att soldathustrur medföljde i fält, men detta bruk av­tog. Ännu under Gustaf III:s ryska krig fanns vissa soldathustrur med i fält, men i början av 1800-talet måste kvinnor och barn stanna hemma (Maria Sjöberg, Kvinnor i fält 1550-1850, 2008, s. 165-166, 188-189). Skillingtrycket speglar utvecklingen. Fästmön kan inte tänka sig att följa sin make i fält som soldathustru men däremot som officersfru.

Soldaten kommer till värdshus och krogar

En soldat kommer till Stockholm med dess värdshus och krogar, där man kan få god mat och god dryck. Detta framhålls i tre strofer (RA 9 och 10 samt FS 9). Han kan rent av få sig ”ett litet rus”, framhåller han själv. Fästmön förmanar honom dock att inte ta mer än en enda sup, vilket visar att långt gående krav på nykterhet förekom redan på denna tid. Skillnaden mellan denna visa och Bellmans dryckesvisor är mycket stor!

I Stockholm är varurikedomen stor

I visan framhålls varurikedomen i Stockholm. Där finns hökarebodar. I dem kan man inhandla sill, fläsk, ljus och smör. Ingen, som vistas i Stockholm, behöver svälta (FS 6). Däremot nämns inte, att Stockholm i alla tider har varit en dyrort, där priserna är högre än på de flesta andra håll.

I Stockholm finns många sevärdheter

I Stockholm finns vidare många sevärdheter. Arkitekturen i rikets huvudstad är givetvis imponerande. Kungens slott är ”så brett och vitt” (vidsträckt). Man kan se höga torn och hus samt många gator och torg. Man kan se Sankt Göran och draken i Storkyrkan, kungens stall vid Norrbro, Gröna gången, skepp och fartyg, sjömän, kungabilder på torgen (Gustaf Wasas och Gustaf II Adolfs statyer). Man kan höra kyrkklockorna i Tyska kyrkan slå ”som himmelens musik” (FA 9 och 10, FS 5-6). Om Stockholms stad hade haft en turistinformation redan i början av 1800-talet, hade fästmön kunnat få anställning där!

Rekryten lever i fattigdom och kommer att få det bättre

Ett återkommande inslag i värvningsvisor är, att de blivande soldaterna lever obemärkt och fattigt, men att de kommer att få det bättre. Fästmannen i visan har inte mycket, som han måste lämna: ”Alltså farväl … min spannrem, läst och syl”. Vidare har han sin gråa katt Måns, som ofta låg hos honom om natten för att värma upp hans kalla säng. Dessutom har han en gris. Han tycks sakna kor. Inte ens får eller getter tycks han ha i sin ägo. Hans tröja är – liksom för övrigt katten – grå (RA 4 och 5). Även rent bokstavligt har han varit grå och obemärkt.

Fästmannen är tvångsvärvad men ändå ganska nöjd

Fästmannen har blivit tvångsvärvad, eftersom han saknade ”laga försvar”, alltså en husbonde, som ansvarade för honom och gav honom lön. Det som han lämnar vid sin avfärd är dock inte mycket värt – med undantag för fästmön (RA 1och 2). Han tröstar sig dock med att han skall ta permission ganska snart (RA 11). Tjänsten har ju sina fördelar: ”Den kungen tjänar lyckligt går, och skadar det ej mig, att jag skall tjäna ut sex år” (RA 7).

Så där var det givetvis ofta. De tvångsvärvade fann sig i många fall väl till rätta. Å andra sidan var det vanligt att soldater – liksom för övrigt drängar och pigor – rymde ur tjänsten. Visan är sann men ensidig.

En sann – men ensidig – bild av krigarlivets fördelar

Den bild, som skillingtrycket ger av krigarlivets fördelar, är sann. Värvning har i alla tider för fattiga pojkar varit en väg till anseende, utbildning och bättre levnadsvillkor. Jag har skrivit om en av dem, nämligen Mölndals busskung, Hilmer Johansson (1887-1972). (Lars Gahrn, Hilmer Johansson – från fattigstugan till direktörsstolen, Mölndal 2001.)

Bilden är dock ensidig i det att nackdelarna inte kommer med. Endast en nackdel framskymtar. Fästmön är rädd, att fästmannen kan frysa under resan till Stockholm och skickar med en slädfäll (FS 1). Av rekrytens utläggningar framgår, att han kan frysa, när han står vakt, om vädret inte skulle vara ”gott och blitt” (RA 10).

Däremot nämns inte, att mannen vid krigsutbrott kan bli tvungen att gå ut i kriget. Eftersom visan trycktes 1807, kunde skalden inte veta, att Ryssland skulle bryta freden 1808, men han kan inte ha varit okunnig om, att krig hade utkämpats i det förflutna. Så mycket är dock sant, att även för soldater är fred regel och krig undantag.

Ingenting i visan är osant, men den är dock ensidigt skönmålande.

Rekryten hörde hemma i Dalarna

Som värvningsvisa hade denna ett begränsat värde i och med, att den var helt inriktad på Stockholm och förhållandena där. Den gäller en ung man, som har blivit tvångsvärvad till livgardet i Stockholm. Visserligen var denna sång tillämpbar även på andra regementen i huvudstaden, men begränsningen till Stockholm är mycket tydlig.

Rekryten skulle skriva brev till sin fästmö efter åtta dagar på kronoskjuts. Om vi räknar med en vanlig dagsresa på tre eller fyra mil, skulle detta innebära, att han hörde hemma omkring trettio mil från Stockholm. Ingen av de bygder, som ligger på detta avstånd från huvudstaden, har och hade så täta förbindelser med Stockholm som Dalarna. Skillingtrycket är mycket riktigt tryckt i Falun inom detta landskap. För Dalarnas vidkommande betydde vinterresorna med släde mycket. Fästmannen skall fara på kronoskjuts till Stockholm, och fästmön är ängslig, att han skall frysa ihjäl på Stockholmsvägen. Hon skänker honom därför sin slädfäll. (RA 1, FS 1.) Det är alltså tydligt, att fästmannen skall åka släde till Stockholm.

Rekryten kallas ”grannas Lasse”. Lars och Mats är mycket vanliga dalanamn. Anledningen till, att jag heter Lars och min bror Mats är, att min mor kommer från Säter i Dalarna, och att min far svärmade för både min mor och Dalarna. En känd skämtvisa heter ”Mas och Lars i Dalarna de for” (eller bor). ”Grannas” betyder grannarnas och förekommer i Dalarna som släktnamn. I Nusnäs finns företaget ”Grannas A. Olssons Hemslöjd”, känt för sina dalahästar.

Sankt Göran och draken var en av de sevärdheter, som livgardisten förväntades beskåda.

Sankt Göran och draken var en av de sevärdheter, som livgardisten förväntades beskåda.

Kanske förvånar det en läsare, att fästmön har noggrann kunskap om Stockholms fördelar och sevärdheter, så att hon kan undervisa sin tydligen okunnige fästman i ämnet. Allt låter dock lätt förklara sig, om man känner förhåll­andena i Dalarna. Gårdarna var små, och om dalkarl­arna eller kullorna inte hade något hantverk vid sidan om, måste de ge sig ut på arbetsvandringar och ägna sig åt ”herrarbete” på andra orter. De unga, ogif­ta dalkullorna vandrade ofta iväg till Stockholm, som de kände i grund. En hel del av allt detta har fästmön inte sett själv utan bara hört talas om (FS 5 och 6), men att hitta folk, som kan berätta om Stockholm, är inte svårt i Dalarna. Även dalkarlarna gav sig ut på arbetsvandringar. Fästmannen hade dock sitt skomakeri, som kunde ge honom inkomster hemma. Han var alltså inte tvungen att ge sig ut på vandring för att söka arbete.

Dalkarlarna och dalkullorna är kända för att vara rättframma, uppriktiga och hårdföra i sitt tal. Inte helt oväntat finner vi, att fästmön är ängslig för att fästmannen skall slåss på krogen ”med en ohövlig mund” (FS 9).

Trolovningen räckte för att man och kvinna skulle kunna leva samman

Först sedan fästmannen i sex års tid har tjänat som livgardist kommer han att gifta sig med sin fästmö (RA 7). Det hindrar inte, att hon redan nu ligger varm på fästmannens arm och vederkvicker honom (RA 1). Det har gått så långt, att hon snart skall bli mor och han far (FS 7).

Allt detta avspeglar tidens förhållanden. Om man bara var trolovade och fästfolk, kunde man leva samma och få barn utan att någon klandrade de unga tu. Gifta sig kunde man göra, när man hade råd, och när det passade. Giftermålet var endast en bekräftelse inför en större allmänhet av trolovningen. Under senare hälften av 1800-talet skedde dock en omsvängning. Man började betrakta giftermål som ett villkor för sammanlevnad och avlande av barn. Denna omsvängning skedde även i Dalarna och avspeglas i Selma Lagerlöfs roman Jerusalem, vars första del heter ”I Dalarne” (1901). Skillingtrycket visar dock hur godtagna sådana förhållanden var ungefär ett århundrade dessförinnan.

Fästmannen och fästmön framställs som alltför bildade

Skalden har varit en högt bildad man. Språket är utmärkt, och framställningssättet är poetiskt. Den enkla man och den enkla kvinna av folket, vilka han skildrar, har nog blivit mer bildade än man har anledning att tänka sig, att sådana människor var. Deras språk innehåller vändningar, som knappast är folkliga: ”Alltså farväl, min ros!” Fästmön kallas vidare ”lilla vän(nen) och ängelen”. Fästmön säger: ”Så far du bort, min halva själ” (RA 3 och 11 samt FS 1). Så fort fästmannen kommer fram till Stockholm skall han sätta sig ner och skriva brev. Fästmön ber honom skriva regelrätta resebeskrivningar om vad han ser i Stockholm och vad han tycker om allt detta. ”Och skriv mig till med kärlek stor, skall du var post få svar”, uppmanar och lovar hon. De skulle alltså skriva varandra till varje postdag. (RA 11 och FS 7.) Brevväxlingen är både alltför tät och till sitt innehåll alltför omfångsrik och djuplodande för att passa in på män och kvinnor av folket.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s