Eidsvollsmännen gav Norge en fri författning – ett 200-årsjubileum

Efter ett kort krig hade Sverige besegrat Danmark och tvingat danskarna att avträda Norge. Detta hände den 14 januari 1814, och 2014 firar vi alltså 200-årsminnet av detta fredsslut, som ledde fram till unionen mellan Sverige och Norge. Många besvärligheter väntade emellertid. Större delen av året 1814 skulle förgå innan unionen kunde genomföras.

Norsk unionsfientlighet

Eidsvoll – här möttes de norska grundlagsfäderna, som visade prov på en stor självständighet och politisk mognad.
Eidsvoll – här möttes de norska grundlagsfäderna, som visade prov på en stor självständighet och politisk mognad.

Danskarna ville givetvis inte avstå från Norge. De danska ämbetsmännen i Norge och den danske ståthållaren, den danske prinsen Kristian Fredrik, ville inte överlämna Norge till svenskarna. De uppma­nade norrmännen till mot­stånd. Viktigast var dock, att norrmännen själva inte ville veta av någon union vare sig med Danmark eller med Sverige. Varför var norrmännen så avogt inst­ällda till unionen? Det viktigaste svaret var, att Norge hade farit mycket illa de senaste åren. Danmark hade fört en politik, som var till nackdel för Norge, där nöd och svält rådde på grund av danskarnas politik. År 1807 hade engelsmännen anfallit Köpenhamn för att bemäktiga sig Danmarks flotta, som hade kunnat användas mot England. Följden av detta råa och okloka överfall blev, att Danmark anslöt sig till Frankrike. England blockerade de norska hamnarna. Följden blev svält och nöd i Norge.

Sverige erbjöd Norge riksdag

Greve Herman Wedel Jarlsberg var en av de svenskvänliga grundlagsfäderna. Det stora flertalet var emellertid för full norsk självständighet.
Greve Herman Wedel Jarlsberg var en av de svenskvänliga grundlagsfäderna. Det stora flertalet var emellertid för full norsk självständighet.

Skulle Norge nu tvingas in i en ny union och på nytt befara att drabbas av storebrors politik, som var storebrors politik och inte alltid var till fördel för Norge? Danmark styrdes av enväldiga kungar, och norrmännen hade under de senaste 300 åren inte haft något att säga till om. Sverige styrdes dock inte av enväldiga kungar, och i Sverige fanns alltsedan 1435 en riksdag. Den hade alltid haft inflytande eller makt, även under tider, då kungarna var maktfullkomliga. Redan den 8 februari erbjöd den svenska regeringen norr­männen en fri författning. Folkets fullmäktige skulle få säga sin mening om denna fria författning. Även Norge skulle nu få en egen riksdag. Detta svenska erbjudande innebar löften om ett stort framsteg efter århundraden av politisk ofrihet under främmande herravälde.

Norge förklarar sig självständigt

Flera norrmän menade, att man gjorde bäst i att ansluta sig till Sverige. Bland dem fanns Peder Anker på Bogstad gård och hans svärson greve Herman Wedel Jarlsberg. Det stora flertalet ville dock ha ett fullt självständigt Norge med en egen kung. På Eidsvolls gård samlades en norsk riksförsamling, alltså en norsk riksdag, som utarbetade en norsk grundlag (alltså en författning eller konstitution) och valde ståthållaren Kristian Fredrik till norsk kung. Man var beredd att med vapenmakt avvisa alla svenska försök att ta över Norge. Unionen hade börjat mycket dåligt.

Ett stort steg mot demokrati

Carsten Anker var ägare till Eidsvoll och var god vän med Christina Hall på Gunnebo.
Carsten Anker var ägare till Eidsvoll och var god vän med Christina Hall på Gunnebo.

Norrmännen uppvisade stor beslutsam­het gentemot Sverige, men samtidigt hade de satt den danske prinsen Kristian Fredrik på plats. Som dansk prins kunde han åberopa arvsrätt till Norges tron. Norrmännen erkände dock inte någon arvsrätt. Danmark och Norge hade styrts enväldigt, och Kristian Fredrik ville fortsätta att styra Norge enväldigt. Norrmännen ville inte veta av något envälde, och detta utgick. Norge fick i stället en fri författning med stor makt för riksdagen (stortinget). Som dansk prins kunde Kristian Fredrik misstänkas för att vilja återställa unionen mellan Norge och Danmark. Norrmännen krävde och fick utfästelser om att detta inte skulle ske. Norrmännen var både målmedvetna och beslutsamma. De visste vad de ville, och enigheten var långtgående. På sin första riksdag hade de mycket tydligt visat, att i norrmännens land skulle inte vare sig danskar eller svenskar bestämma. I norrmännens land skulle norrmännen själva bestämma. Denna politiska viljekraft och mognad på landets första riksdag är både överraskande och beundransvärd. Norrmännen hade tagit ett stort steg mot demokrati. Men vad skulle svenskarna säga och göra?

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s