Motståndsvilja gav goda fredsvillkor

Karl XIV Johan framstår på detta porträtt som en mycket krigisk herre. I själva verket var han en försiktig general, som ville undvika all onödig blodspillan. Under det norska fälttåget var han ytterst angelägen om att undvika alla onödiga krigshandlingar.

Karl XIV Johan framstår på detta porträtt som en mycket krigisk herre. I själva verket var han en försiktig general, som ville undvika all onödig blodspillan. Under det norska fälttåget var han ytterst angelägen om att undvika alla onödiga krigshandlingar.

Hur gick det då för de norska grundlags­fäderna från Eidsvoll efter Karl Johans seger 1814? De hade gjort revolution eller – som det hette här uppe – uppror mot sin överhet. I Frankrike gjorde bland annat Lyon uppror mot de revolutionära myndig­heterna 1793. Svaret blev massav­rättningar för att inte säga massakrer av invånarna, rasering av delar av staden och utplundring av de burgnare invånarna. Napoleon slog senare på samma sätt skoningslöst till mot alla upprorsförsök med arkebuseringar och massakrer, särskilt i Spanien. Vid tronskiftet i Ryssland 1825 krävde många officerare en författning. Ledarna hängdes, och övriga samman­svurna skickades till Sibirien. Sverige och Norge motsvarade dock inte vare sig Frankrike eller Ryssland. Grundlagsfäderna från Eidsvoll varken fängslades eller straffades. De avsattes inte ens från sina ämbeten, fastän de i många fall hade statlig tjänst. Mellan Napoleon och Karl Johan fanns en viktig skillnad. Napoleon ville genom skoningslös hårdhet och snabbhet i bestraffningarna skrämma sina motståndare till underkastelse. Karl Johan sökte genom vänlighet och välgärningar vinna sina motståndare. Kända och betydelsefulla blev hans mellanhavanden med den svenska häravdelning, som han tog till fånga under Napoleons fälttåg i norra Tyskland år 1806. Han behandlade de svenska krigsfångarna så väl, att han blev omtyckt i Sverige. Det gynnsamma intrycket, som de svenska krigsfångarna hade fått, bidrog till att han valdes till svensk kronprins 1810. Gentemot norrmännen gick han nu till väga på samma sätt som tidigare gentemot svenskarna.

Kriget var mest en styrkedemonstration

Eidsvollsmännen blev varken bestraffade eller förföljda, men trots allt hade ett krig förts mot norrmännen. Antalet stupade i detta så kallade krig var dock uppseendeväckande lågt. Inga slag utkämpades, endast några obetydliga skärmytslingar. Norrmännen höll sig klokt nog på defensiven i medvetande om sin underlägsenhet och undvek i görligaste mån strid. De försökte i stället dra ut på tiden. Från svensk sida fördes kriget påfallande lamt. Svenskarna ryckte inte fram längre än till Glomma, och står man vid Glomma, har man inte kommit långt in i Norge. Från Karl Johans sida var fälttåget uppenbarligen främst tänkt som en uppvisning av militär styrka. En sådan styrkeuppvisning skulle dels kunna få i gång förhandlingar, dels kunna förmå norrmännen att foga sig. Ungefär så blev det också.

Motståndsvilja gav goda fredsvillkor

Trots allt krävdes dödsoffer även under detta krig. Var kriget onödigt, och hade offren varit förgäves? Kriget hade mycket väl kunnat undvikas, men offren hade inte varit förgäves. Svenskarna hade redan från början varit angelägna om att vinna norrmännen. Motståndet gjorde svenskarna ännu mer tillmötesgående. Ett krig var en dålig början på en union. Ett hårt och blodigt krig skulle vara en ännu värre början. Norrmännens motstånd gjorde därför Karl Johan ännu mer tillmötesgående. Norrmännen fick behålla ett starkt storting, och unionen blev svag. Utgångsläget för Norges fortsatta frigörelsekamp var därigenom mycket gott. Tack vare stortingets starka ställning kunde den fortsatta frigörel­sekampen föras helt fredligt, och snabbt gick frigörelsen också. Nittio år senare var Norge helt fritt.

Finska kriget och norska fälttåget

Eidsvoll som modell med den norska flaggan (som kom några årtionden senare).

Eidsvoll som modell med den norska flaggan (som kom några årtionden senare).

Sverige och Norge utkämp­ade i början av 1800-talet var sitt krig, och krigen liknade varandra. År 1808 ryckte ryssarna in i Finland, och 1814 ryckte svensk­arna in i Norge. Båda försvarskrigen utkämpades av underlägsna försvars­krafter under dålig ledning. Försvararna var i många fall håglösa och saknade större förhoppningar. Den ryska erövringen av Finland gick förvånansvärt lätt, men ryssarna blev obehagligt överraskade av att allmogen började föra gerillakrig i ryssarnas rygg. För att vinna finländarna för Ryssland lät tsar Alexander Finland vara ett eget storfurstendöme inom det ryska väldet med egen senat (regering) och egen lantdag (riksdag). Tsar Alexander var liksom Karl Johan en nådig och välvillig härskare, som ville vinna folk med vänlighet och välgärningar. Alexander och Karl Johan blev för övrigt goda vänner. Ungefär samma mönster upprepades, när svenskarna ryckte in i Norge. Framryckningen gick lätt, men norrmännens motstånd gjorde Karl Johan och svenskarna ännu mer tillmötesgående och ivrigare att genom eftergifter få norrmännen med sig snarare än mot sig. Även svagt motstånd kan få viktiga följder.

Ett krig mellan civiliserade parter

Niklas Krantz fann bitar av kritpipor vid Eidsvoll. Har grundlagsfäderna tagit sig ett bloss, när de tog rast under sina överläggningar?

Niklas Krantz fann bitar av kritpipor vid Eidsvoll. Har grundlagsfäderna tagit sig ett bloss, när de tog rast under sina överläggningar?

Hade Karl Johan varit ett råskinn som Napoleon, och hade svenskarna varit lika hårda och grymma mot upprorsmän som engels­männen mot skottarna och irländarna, som ryssarna mot polackerna, som öster­rikarna mot ungrarna och som fransmännen både mot andra och – framför allt! – mot varandra, då hade 1814 varit ett mörkt och hemskt år i Nordens historia. Nu blev det inte så. På ömse sidor fanns civiliserade människor, som lätt kunde – och ville – övergå från krig till förhandlingar. Ingendera sidan fick helt som den ville, men både norrmän och svenskar inhöstade viktiga vinster. Norrmännen fick självstyre i allt utom utrikespolitiken. De fick behålla sin grundlag och en riksdag med stora maktbefogenheter. Sverige fick unionsbrodern Norge som ersättning för det ohjälpligt förlorade Finland. Sverige fick Norge som ryggstöd och bundsförvant i en ganska farlig omgivning med farliga stormakter åt väster, söder och öster, läs Storbritannien, Tyskland och Ryssland. Lyckligtvis blev dock det följande århundradet mycket fredligt för Skandinavien. Slutligen gav förbundet med Norge Sverige större anseende ute i världen, och det kunde verkligen behövas efter 1808 – 1809 års bedrövliga krig.

Skulle unionen stärkas?

Karl Johan var med på att gå norrmännen till mötes i mycket, men unionen ansåg han sig inte kunna avstå från. Ute i Europa hade han varit med om, att småriken blev behandlade hur som helst av stormakterna. Större enheter var önskvärda. Däremot hade det för honom mindre betydelse, om unionen till att börja med var svag. Han var övertygad om, att efterkommande släkten skulle inse värdet av unionen och därför steg för steg stärka unionsbanden. Utvecklingen blev den rakt motsatta. Inga yttre hot under det följande århundradet framtvingade samverkan och samarbete mellan Norge och Sverige. Unionen framstod därför som föga angelägen för norrmännen. De lyckades steg för steg försvaga den union, som de aldrig hade velat ha.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s