Västergötland har inte glömt Mölndal

Mölndal ligger näst längst åt väster i ett vidsträckt landskap, men västgötarna i landskapets kärnområde långt upp i Skaraborg och i gamla Älvsborgs län har ändå inte glömt staden Mölndal i de gamla ”Utlanden”. (Detta uttryck betecknade de västliga häraderna, och i våra dagar skulle vi väl snarast säga utmarkerna.)

Årets vackraste västgötabok

Föreningen för Västgötalitteratur utser årligen ”årets vackraste bok”. År 1994 utsågs boken ”Mölndal: Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling” (1993). Mölndals JUF-veteraner hade alltsedan 1960-talet samlat in källmaterial rörande gårdarna i Mölndal och trädgårdsmästerierna. Man skrev små historiker för varje gård och samlade in fotografier. Gårdarna fotodokumenterades. Sven Olof Olsson fullföljde arbetet och skrev en stor del av texterna. År 1993 förelåg boken i ämnet. Den är ett standardverk för släktforskare och lokalhistoriker. Vad gäller alla stadsdelar har den något att ge, och för många stadsdelar ger den de utförligaste och värdefullaste skildringarna.

God översikt över bokutgivningen

Djäkneskolan i Skara flaggar för Västergötlands Fornminnesförening.

Djäkneskolan i Skara flaggar för Västergötlands Fornminnesförening.

År 2013 utsåg samma förening den nya Gunnebobok, som hade utgivits året innan. Jag har redan skrivit om detta och hänvisar till en föregående blogg­artikel. Bägge böckerna var värdiga pristagare, men det anmärkningsvärda är den överblick, som föreningen har visat sig ha över bokutgivningen inom landskapet. Även för en boksynt och intresserad boksamlare är det inte ovanligt, att han eller hon får reda på att en bok har utkommit först flera år efter utgivningsåret. Föreningen för Västgötalitteratur får dock tydligen reda på böcker, som ges ut långt härnere i väster, långt från land­skapets kärn­områden. Jag var mycket imponerad över föreningens underrätt­elseväsen och överblick. Det mest uppseendeväckande priset delades dock ut senare under samma år, nämligen 2013. Denna gång blev jag minst sagt häpen.

Har jag fått medalj!!!

En eftermiddag ringde Göran Englund, styrelseledamot i Västergötlands fornminnesförening. Han berättade, att föreningen skulle fira 150-årsjubileum i Skara den 15 juni, och att man i samband med detta årsmöte skulle dela ut medaljer. Själv är jag ständigt på jakt efter lämpliga ämnen att skriva bloggartiklar om, och genast dök tanken upp i min hjärna, att det kunde vara roligt och lämpligt, att jag skrev litet grand om detta ämne. Kanske ringde Göran Englund just därför. Jag hann dock inte framföra mitt förslag förrän han sade:

– Föreningen har beslutat, att tilldela dig sin medalj.

Jag blev mycket förvånad. I mer än 30 år hade jag varit invecklad i långvariga meningsutbyten med åtskilliga västgötar. Jag har visserligen samtidigt samarbetat både mycket och ofta med många andra, men för en och annan är jag ”motståndaren” framför andra. Mina källkritiska inlägg rörande Västergötlands medeltidshistoria var en av anledningarna till utmärkelsen. En annan var mina forskningar kring Mölndal, Gunnebo och Råda säteri.

Överblick även över Utlanden

Prisutdelning i Djäkneskolans aula.

Prisutdelning i Djäkneskolans aula.

Hur kunde Västergötlands fornmin­ne­s­före­ning känna till detta? Hembygdsforsk­ning uppmärksammas ofta inom orten i fråga, men utanför orten i fråga är dylik forskning inte känd av många. Hur kunde Väster­göt­lands fornminnes­före­ni­ng känna till min verk­samhet i Mölndal? Folk som är intre­sserade av forsk­ning brukar hålla reda på varandra, och så är tydlig­en fallet även med Västergötlands fornminnesförening. Jag erinrade mig också, att Göran Englund hade dykt upp i Mölndals kvarnby och varit med på en av mina kvarnbyvandringar. Fornminnesföreningen följer vad som händer i Västergötland, även härnere i ”Utlanden”.

Ättestupan till ättestupan?

Fortfarande något undrande och med en känsla av overklighet reste jag upp till Skara, där jag skulle ligga över två nätter för att både hinna se på staden och fotografera. Allt visade sig emellertid stämma. Västergötlands fornminnesförening firade högtidligen sitt 150-årsjubileum i Djäkneskolans kyrkoliknande aula. Ordföranden, kyrkoantikvarien Ragnar Sigsjö, berättade om föreningens bildande. Professor emeritus Lars Lönnroth föreläste om ättestupor. Visserligen kan man inte med bestämdhet säga, att de inte har funnits, men de uppgifter, som finns i ämnet, är alla både sena och högst tvivelaktiga. Ättestupan kunde alltså inte slutgiltigt befordras till ättestupan men närapå. Sedan var tiden inne för medaljutdelning. Jag lyssnade noga och hörde mitt namn ropas upp tillsammans med namnen Dag Ahlenius och Ulla Hallbäck.

Kristin Fornfela spelar och sjunger

Ragnar Sigsjö utdelade till oss en stor medalj var jämte ett diplom. Varje pristagare hälsades med trumpetfanfarer. Medaljen visar på framsidan en korsprydd runsten och två lagerkvistar. På baksidan ses Västergötlands landskapsvapen. Medaljen bär påskriften: ”För trogen vård av fädrens minne”. Efteråt fick jag till min förvåning ytterligare en medalj, en miniatyr av den redan erhållna. Många kanske inte vill ha en tung medalj på kostymen eller klänningen, och då kan en mindre medalj passa bra. Till jubileet bjöds också mycket sång och musik. Några av föreningens medlemmar bildade en mindre manskör och sjöng sånger med västgötsk anknytning. Därefter skulle vi få folkmusik. Sångerskan började sjunga innan hon hade kommit fram till skådebanan. Jag lystrade. Var det inte Kristin Fornfela? Jo, minsann, här kom hon och ingen annan. Jag hade mött henne i Gräfsnäs, där hon gjorde starkt intryck med sina framträdanden.

Kristin Fornfela och hennes far spelar folkmusik.

Kristin Fornfela och hennes far spelar folkmusik.

Jag har därför nämnt henne i en tidigare bloggartikel. Andra spelar folkmusik. Hon är folkmusiken. Hon lever i musi­ken, blomstrar upp genom musiken och fylls av glädje tack vare musiken. Andra samlar sig och tänker helt på sitt spel, men hon förefaller spela utan ansträ­ngning och utan minsta svårighet. Musiken verkar komma av sig själv, och hon släpper inte åhörarna med blicken. Jag har aldrig tidigare sett en speleman eller spelekvinna, som så förkroppsligar folkmusiken och är ett med den. Hon avslutade med allsång. Hon ville lära oss alla att sjunga brandvaktsvisan ”Klockan är fyra slagen”, och nu skärpte jag alla sinnen. Om jag ville lära mig någon melodi, så var det denna! Den omtalas nämligen av Christina Hall på Gunnebo år 1793 i ett brev till Georg von Döbeln. Hon tycker, att den är ”behagelig” och meddelar, att den användes till några nydiktade verser, som sjöngs vid grundlägg­ningen av borgerskapets kasern i Göteborg. Jag hänvisar återigen till en föregående bloggartikel.

Brandvaktsvisa med många varianter

Det är inte lätt att få med sig folk i allsång, särskilt inte en allt annat än enhetlig församling som denna. Västergötlands fornminnesförening består visserligen av folk som är framstående inom vitt skilda områden, men sång är inte en stark sida hos några andra än ett fåtal. Faran för en västgötaklimax var med andra ord överhängande, men Kristin Fornfela är så bra på att få folk med sig, att hon lyckades få igång allsång. Efteråt gick jag fram till henne och hennes far och frågade om melodin till brandvaktsvisan finns i många varianter. ”Det finns nog hur många varianter som helst, men de liknar ju varandra”, svarade Kristin Fornfela. Med andra ord måste jag förmodligen uppge hoppet att få höra en variant, som helt överensstämmer med Christina Halls ”behageliga” melodi. Jag kunde dock trösta mig med att Kristin Fornfelas melodi var ”behagelig”.

Värdefulla seder bevaras

Framme på skådebanan stod två fanor, dels Sveriges fana, dels Västergötlands landskapsflagga. Efteråt tog fanbärarna dessa flaggor, och så gick vi ner till Västergötlands museum med fanorna i täten för att se den nya utställningen om fornminnesföreningen och dess museum.

Avslutningsvis kunde jag fastslå, att föreningen vårdar ”fädrens minne” troget även vad gäller årsmöten. Detta jubileumsmöte präglades av högtidlighet, värdighet och stil av gammalt gott märke. Alltför många sammankomster i våra dagar är både utslätade och intetsägande, men en förening, som bildades redan 1863, har många goda seder att slå vakt om. Det gör man alltså verkligen.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

One thought on “Västergötland har inte glömt Mölndal

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s