Givande stadsvandringar i Skara

År 2013 fick jag Västergötlands fornminnesförenings medalj, som utdelades vid föreningens årsmöte och 150-årsjubileum i Skara. Medaljer får man sällan, och jag var mycket glad över denna utmärkelse.

Domkyrkan gav upphov till staden

Krönikebrunnen – ett framstående konstverk, som berättar väsentliga händelser i Skaras historia. Foto: Lars Gahrn.
Krönikebrunnen – ett framstående konstverk, som berättar väsentliga händelser i Skaras historia. Foto: Lars Gahrn.

Glad var jag också över att återigen komma till Skara. Så glad var jag, att jag ansträngde min undanglid­ningsförmåga till det yttersta, när vänliga människor ville ordna skjuts åt mig både upp till Skara och hem igen. Denna gång ville jag ligga över två nätter i Skara och hinna titta tillräckligt på staden. Har man en gång varit i Skara, kommer man ihåg denna trevliga småstad, och man längtar tillbaka dit. Kyrkan är äldst, störst och mest iögonfallande. Av allt att döma var den också begynnelsen till detta lilla stadssamhälle ute på slätten. Olof Skötkonung grundade ett biskopssäte i Skara för ett årtusende sedan, och runt biskopskyrkan uppstod en större by.

Vacker äldre bebyggelse

Ett exempel på den förnämliga trähusbebyggelsen.
Ett exempel på den förnämliga trähusbebyggelsen.

En kyrka skall ju ligga iögonenfallande på ett berg eller en höjd. Här ute på slätten finns inte mycket sådant, men just i Skara finns en svag och låg förhöjning. På dess krön ligger domkyrkan. Nu ligger dom­kyrkan något lägre än omgivande gator, ty marken har höjts i och med att kulturlager, gamla grunder och gamla gatubelägg­ningar har blivit underlag för den nyare bebyggelsen. Skara har tyvärr inte varit förskonat från stadsbränder och rivningar, men trots allt finns här gott om hus från 1800-talet och 1900-talets början. Jag hade inställt mig på att göra stadsvandringar på egen hand med karta i handen, men jag fann snart att jag hade lika god ledning av domkyrkans torn. Såg jag domkyrkotornen i fjärran, visste jag ungefär var jag befann mig och åt vilket håll jag skulle gå. Kvar från gamla tider fanns gatunätet, som här och var är härligt oregelbundet och erinrar om medeltiden.

I Fornbyn finns de äldsta husen

När jag kom till kvarter från 1900-talets senare hälft (alltså min egen tid), var det dags att göra halt och vända om. Vi har gott om lika tråkig bebyggelse hemma. Den enklare bebyggelsen från äldre tider hade tyvärr – här som på andra platser – i allmänhet försvunnit, men Skara har många välbyggda och vackra högreståndsvillor. Här finns mycket ett titta på, och biltrafiken är sparsam och alls inte störande. Möjligen är jag själv en trafikfara, när jag går runt och kikar på äldre bebyggelse, men å andra sidan är min marschfart mycket låg, och jag ser mig för vid gatukorsningar.

Vill man ta del av riktigt gammal bebyggelse, har man ett helt kvarter, nämligen Fornbyn vid Västergötlands museum, ett litet västgötskt Skansen. Här är lugnt och fridfullt, och när grönskan har kommit, ser man lyckligtvis inte mycket av den omgivande bebyggelsen. Denna är nämligen sentida och bör helst inte ses samtidigt som Fornbyns vackra byggnader. Stilskillnaderna är alltför stora.

En gånger en kilometer

Här går nämligen gränsen för gamla Skara, ett stycke norr om bäcken eller ån Drysan. I söder går gränsen nästan fram till bäcken eller ån Afsen. I väster går den sevärda bebyggelsen fram till Vasaparken och i öster fram till Viktoriasjön och Botan. Området är ungefär en kilometer från väster till öster och likaså en kilometer från norr till söder. Här har man mycket att vandra över, och timmarna går snabbt. Första dagen i Skara vandrade jag fyra timmar. Vid ett föregående besök hade jag plockat åt mig ett häfte med beskrivning av husen utefter en vandringsrunda, och denna, nu tämligen ålderstigna men fortfarande användbara, beskrivning hade jag med mig.

Domkyrka, museum och krönikebrunn

Detta hus lär vara påverkat av Riddarhuset i Stockholm.
Detta hus lär vara påverkat av Riddarhuset i Stockholm.

Historiskt intresserade vandrare löper stor risk att fastna i domkyrkan och Västergöt­lands museum, och detta hände givetvis även mig, men eftersom jag hade ungefär två dygn på mig, hann jag med både det ena och det andra. En tredje stor sevärdhet är krönikebrunnen på Stortorget, där skul­p­tören Nils Sjögren har lyckats samman­fatta Skaras historia i storartade reliefer. Skara har även ett veterinärhistoriskt mus­eum, som jag dock har lyckats missa alla gånger, då jag har besökt staden. Skara har i vår tid blivit en stor stad, och kärn­området, där jag vandrade omkring, omges nu av sentida kvarter. Kärnan är litet grand som en oas i en öken. Jag kan inte hjälpa, att jag tycker, att vår tids arkitektoniska skapelser inte är några sevärdheter. Man anstränger sig inte längre för att göra husen vackra, och följderna blir förödande. En vacker flicka blir en vacker kvinna enbart genom att utvecklas och växa till, men ett hus blir inte vackert enbart genom att byggas. Man måste arbeta och anstränga för att dess utseende skall bli tilltalande, och ofta anstränger man sig inte alls i våra dagar. Skara är dock lyckligt lottat med sin gamla stadskärna förhållandevis välbevarad. Här har man kommit till en oas, även om här som i Saharas oaser ökenlandskapet på många ställen gör sig påmint.

Såg du geten?

Oasen är förhållandevis stor, och Skara är större. Samtidigt som jag uppehöll sig en god vän från Lidköping i staden, men vi möttes aldrig. När jag kom hem, fick jag frågan: ”Såg du geten? ” – ”Vilken get?” – ”Jo, en förrymd get strövade omkring i Skara samtidigt som du vistades i staden.” Nej, jag såg inte minsta skymt av denna get, men å andra sidan kan det mycket väl ha varit så, att geten inte gjorde halt och vände om, när den kom till bebyggelse från 1950-talet. Geten hade med stor sannolikhet helt andra mål för sina strövtåg än jag. Min vän från Lidköping delar mina åsikter om nutida bebyggelse i allmänhet och i Skara i synnerhet, men han hade kanske ändå ärende i de andra kvarteren. Jag hade som turist förmånen och friheten att kunna gå vart jag ville. Därför missade jag både min vän från Lidköping och geten, men jag fick se så mycket i stället, att jag var mycket nöjd vid min hemresa.

(Geten lär för övrigt ha omhändertagits av polisen och vidarebefordrats till rätt ägare. Skaraborg är ett område med få skandaler, få allvarliga olyckshändelser och få brott av det uppseendeväckande slaget. Därför håller man reda på även sådana små nyheter. När jag i efterhand hörde mig för om denne andre stadsvandrare, var det lätt att få besked. Till Skaraborgs tilltalande sidor hör, att detta är en lugnare och mänskligare värld än man är van vid från ”Storgöteborg”.)

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s