Toltorpsdalens historieskrivning – en snöboll i rullning

Om Toltorpsdalen fick jag inte veta någonting i min barndom. Min far började arbeta som brevbärare 1943, och då sattes han in på de olika distrikten (utom lantbrevbäringen), men i Toltorpsdalen delade han aldrig ut post, ty Toltorpsdalen hörde till ett postkontor på Linnégatan i Göteborg ända fram till den 1 januari 1954. Då var hans läroår avslutade. När jag under min barndom åkte buss genom Toltorpsdalen på väg till Göteborg, for jag igenom en för mig okänd och främmande stadsdel.

Egnahemsföreningen skrev Dalens historia

Egnahemsföreningens jubileumsskrift har en bild från ett av de första åren på omslaget. Bilden visar övre delen av Fässbergsgatan.
Egnahemsföreningens jubileumsskrift har en bild från ett av de första åren på omslaget. Bilden visar övre delen av Fässbergsgatan.

Jag var inte ensam om min okunnighet. Toltorpsdalen har alltid varit ett område för sig mellan Mölndal och Göteborg, visser­li­gen beläget på Mölndals sida om stads­gränsen, men likväl ett lantligt område på stort avstånd från de dåtida stadskärnorna, ett område där invånarna länge i viktiga avseenden måste sköta sig själva. Redan 1972 började jag arbeta i hembygds­museet, men där fanns så gott som ingenting om Dalen. Museet hade tillkom­mit på 1930-talet, och detta årtionde var den stora insamlingstiden. Då var Dalen ett nybyggt egnahemsområde, icke mer än ett tjugotal år gammalt. Min föregångare Sigfrid Eyton hade inriktat sig på äldre bosättningar.

Även vad gäller historieskrivningen skötte sig dalenborna till att börja med själva. År 1974 utgav den oumbärliga Egnahemsföreningen en värdefull jubileumsskrift till sitt 60-årsjubileum med många historiska upplysningar. Gamla dalenbor har under årens lopp många gånger berättat för journalister om Dalens historia i deras tid, och Egnahemsföreningen har samlat dessa artiklar jämte minnesanteckningar och givetvis framför allt protokoll och andra handlingar från föreningens egen verksamhet. Nu skall detta värdefulla arkivmaterial överföras till Föreningsarkivet i Mölndal. Källorna blir på detta sätt lättillgängligare för forskning. Jag tackar och bugar. Jag tackar dessutom för gott samarbete under tidigare år.

Boplatser från stenåldern

På baksidan ser vi en nytagen bild av Dalen från söder. Som synes räknas nu hela dalgången till samhället Toltorpsdalen.
På baksidan ser vi en nytagen bild av Dalen från söder. Som synes räknas nu hela dalgången till samhället Toltorpsdalen.

Om vi börjar med den gråaste forntiden, liknar Toltorpsdalens historia de andra höjd­områdenas förflutna. Slättbygden i Mölndal var under stenåldern, bronsåldern och en del av järnåldern bottnen av en fjord eller ett innanhav. Människorna bodde i sluttningarna och på höjderna runt detta innanhav. Även i och omkring Dalen har boplatser funnits. När vattnet drog sig undan, flyttade människorna ned mot de lerslätter, som hade kommit upp ur havet. För Toltorpsdalens del innebar detta, att gårdarna i Toltorps by kom att ligga nere vid nuvarande Wallinsgatan och Fallströms­gatan. De magra områdena i Dalen anvä­ndes som betesmark. År 1593 omnämns ”Tolstorps dahl”, och namnet var säkerligen gammalt redan då. Man kunde ta ved och virke i skogen här uppe, men odlingsgränsen gick ungefär vid platsen för nuvarande Toltorpsskolan. Här som på andra platser i Mölndal var skogarna alltför små i förhållande till befolkningens storlek, med påföljd att bergen runt dalen var mycket kala mot slutet av 1800-talet och ännu när de första egnahemsbyggarna började uppföra sina hus på 1910-talet. Här i dalen har många kor gått på bete, men den enda kon i Dalen och för övrigt i hela Mölndal (Fässbergs och Stensjöns församlingar) är numera statyn ”Drömmarnas ko” utanför Fässbergshemmet.

Kor på bete i Dalen

Bakgrunden är egenartad. Ännu på 1970-talet kunde man finna människor, som kom ihåg Dalen före egnahemsbebyggelsen. Jag lärde känna Henric Hallmar från Toltorps by, och jag nedtecknade vad han hade att berätta. Hans maka Elin var född Simson, och hon hade vuxit upp i Simsonsgården, som låg där Fässbergshemmet idag finns. Hon kunde berätta om kor på bete i Dalen och deras vallpojkar. Hennes berättelse gav upphov till en staty år 1996, och av en slump hamnade statyn på platsen för hennes hemgård.

Någon farbar väg fanns inte i den sanka dalgången, men där fanns gångstigar och ridstigar vid sidan av sankmarkerna. Enligt vad som berättas skall självaste Karl XII en gång ha ridit genom Dalen. Hur det är med den saken, vet vi tyvärr inte. Däremot vet vi, att han flera gånger har ridit genom våra bygder. Hur som helst har hans spökande vålnad tyvärr aldrig uppenbarat sig i den täta kvällstrafiken genom Toltorpsdalen. Hans vålnad vore kanske det enda, som skulle kunna begränsa den numera tyvärr alltför täta och störande trafiken. Så var det inte förr. Då kom endast enstaka fotgängare eller ryttare, men enligt uppgift skulle man ibland ha kunnat se någon snickare från Lindome dra möbler på en skottkärra genom Dalen. Toltorpsgatan anlades först 1921-1923, och buss fick nybyggarna först 1923. Sedan har det som bekant rullat på.

Ett sentida bostadsområde

En gång var Toltorpsdalen betesmark. (Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
En gång var Toltorpsdalen betesmark. (Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

I likhet med övriga höjdområden i Mölndal började Dalen bebyggas en bit in på 1900-talet. Som en följd av den fortgående industrialiseringen växte städerna snabbt, och nya stadsdelar som Ryet, Kikås, Bränn­ås, Hulelyckan, Sörgården, Lackarebäck, Helenevik, Sjövalla, Ormås och Stensjö­backe tillkom på höjdområdena i början av 1900-talet och i något fall tidigare. Vad gäller Toltorpsdalen ställs vi inför den kniviga frågan, om vi skall räkna bebygg­elsen i övre delen av dalen som begynn­elsen eller bebyggelsen i nedre delen av dalen. Om man valde att räkna med den nedre bebyggelsen, kunde man för bara några årtionden sedan få ovänner för livet, och nu kan det nog vara farligt att räkna ifrån den nedre bebyggelsen. Alla vill nämligen räkna sig och sin bebyggelse till Toltorpsdalen. Bostadsområdet har alltid varit trevligt, och alltsedan 1960-talet har det forna egnahemsområdet utvecklats till en gräddhylla. Det är numera fint att bo i Dalen.

I nedre delen av dalgången tillkom en backstuga eller stenhydda redan på 1860- eller 1870-talet. I övre den av dalen byggde slaktare Olsson ett hus, som var inflyttningsklart 1913. Hur som helst är slaktarna Olssons inflyttning början på egnahemsområdets historia. Tio år efter slaktarnas inflyttning fick de och de andra dalenborna en anlagd och året om farbar väg. Bebyggelsen kom först och samhällsservicen betydligt senare, här som på andra ställen. Till Dalen hade den kanske inte kommit ännu i alla avseenden, om inte Egnahemsföreningen hade uppvaktat, ställt krav och legat på. Föreningen bildades som bekant redan 1914. Härute i vildmarken behövde man samråda och samverka.

Mosaikbitar från nybyggartiden

Ännu på 1970-talet och kring 1980 var Dalens nybyggartid åtkomlig för frågor och intervjuer. Nybyggarna var visserligen hädangångna, men en del av deras barn levde ännu. Min okunnighet retade mig. Jag ville veta mer. Den alltid oumbärliga Egnahemsföreningen anordnade därför år 1982 berättarkvällar i Toltorpsskolan. Jag var där och antecknade. Från barndomen minns man i första hand vad man själv har gjort och inte lika mycket av vad föräldrarna har sysslat med. Så var det även här, men åtskilliga glimtar från nybyggarlivet fick jag. Sedan satt jag och byggde upp en mosaik av dessa småbitar och brottstycken ur Dalens historia. Sysselsättningen visade sig vara långt ifrån ofarlig. Ett par av deltagarna i berättarkvällarna var mycket misstänksamma mot allt, som de själva inte kom ihåg, och menade, att detta för dem okända rentav skulle vara osant. Samma misstänksamhet och bistra domar drabbade för övrigt även mycket annat, som skrevs om Dalens historia. Alla huvuddrag i skildringen har dock i efterhand kunnat bekräftas med uppgifter från andra håll. Samstämmigheten mellan kronvittnena var stor, och deras mosaikbitar bekräftade ofta varandra.

Historieskrivningen går vidare

Under jubileumsåret fick Egnahemsföreningen och Ingrid Wirsin (en av föreningens aktiva medlemmar) ta emot Mölndals Hembygdsförenings kulturpris Hembygdsapplåden. Längst till höger ses prisutdelarna Kaj Johansson (hembygdsföreningens ordförande) och Annika Stedner (kultur- och fritidschef i Mölndals stad). Foto: Lars Gahrn.
Under jubileumsåret fick Egnahemsföreningen och Ingrid Wirsin (en av föreningens aktiva medlemmar) ta emot Mölndals Hembygdsförenings kulturpris Hembygdsapplåden. Längst till höger ses prisutdelarna Kaj Johansson (hembygdsföreningens ordförande) och Annika Stedner (kultur- och fritidschef i Mölndals stad). Foto: Lars Gahrn.

Nu på 1980-talet hade även egnahems­områdets ursprungshistoria blivit gammal. Mölndals Hembygdsförening har ägnat års­skrifterna för 1982 och 2004 åt Toltorp­sdalen. Egnahemsföreningen, som inledde historieskrivningen med en jubileumsskrift 1974, gick dock vidare med en andra jubileumsskrift 1994, och föreliggande upp­sats ingår i en tredje från jubileumsåret 2014. Därmed leder Egnahemsföreningen vad gäller skrifter om Dalens historia med 3-2. Har utvecklingen väl kommit igång, går den vidare av bara farten. Jag har tagit varje tillfälle i akt att skriva tidningsartiklar om Dalens historia, och jag har fortsatt att samla uppgifter. Kanske kvitterar Hembyg­ds­föreningen till 3-3 i framtiden? Dalens historia är hur som helst något helt för sig själv och alltså mycket intressant. Varken historien eller historieskrivningen om Dalen är slut. När en snöboll har kommit i rullning, fortsätter den, och den ökar hela tiden i omfång.

Läs vidare

Toltorpsdalens Egnahemsförening 100 år 1914-2014. Redaktionskommitté: Ulla-Britt Karlsson, Ingrid Wirsin, Ann Wingårdh, Göran Ståhle och Björn Sonander, Mölndal 2014 (100 rikt illustrerade sidor).

Toltorpsdalens Egnahemsförening 1914-1974: 60 år. Redaktionskommitté: Sven-Åke Larsson, Ove Paulusson, Gert Söderberg och Margit Westberg, 1974 (24 rikt illustrerade sidor).

Toltorpsdalens Egnahemsförening 1914-1994. Redaktör: Ingrid Wirsin, 1994 (28 rikt illustrerade sidor).

Mölndals Hembygdsförenings årskrifter 1982 och 2004 (39 och 34 rikt illustrerade sidor).

Att människan levde: En släktkrönika av Agneta Ulfsäter-Troell, berättelsen blev också underlag för filmen Maria Larsson eviga ögonblick, 2007 (364 rikt illustrerade sidor). Boken handlar huvudsakligen om åkaren Sigfrid Larsson och hans hustru, fotografen Maria Larsson på Södermalm.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s