Munkedals vackra och lärorika museijärnväg

Museijärnvägen i Munkedal visade sig vara äldre än själva Bohusbanan. Här i Munkedal fick man se, var och varför de äldsta järnvägarna anlades. De anlades för att förbinda vattenvägarna med varandra eller för att man skulle kunna forsla varor och resenärer ut till närmaste vattenväg.

Järnväg från bruket till hamnen

Åtorps välskötta och trevliga järnvägsstation. Foto: Lars Gahrn.

Åtorps välskötta och trevliga järnvägsstation. Foto: Lars Gahrn.

Munkedals Järnväg anlades 1894-1895 för att man lätt och behändigt skulle kunna forsla varor och människor mellan Munkedals pappersbruk och hamnen nere vid fjorden Gullmaren. Först åtta år senare eller 1903 var Bohusbanan mellan Göteborg och Skee färdig. Därmed hade även Munkedal förbindelse med Sveriges järnvägsnät, men pappersbruket fortsatte att använda sin egen järnväg på sträckan mellan Munkedals Nedre och Munkedals hamn vid Gullmaren fram till omkring 1974. Sträckan mellan pappersbruket och Munkedals station (vid Bohusbanan) över Munkedals Nedre trafikeras ännu, men hur skulle det gå med det långa och natursköna spåret från Munkedals Nedre ned till hamnen vid Gullmaren? Skulle rälsen rivas upp och spårområdet få växa igen så som hade skett på så många andra järnvägar?

Många i bygden ville inte, att ”den lilla järnvägen” skulle dö och försvinna. Museiföreningen Munkedals Jernväg bildades 1983. Spåret ner till hamnen låg kvar av beredskapsskäl, men det var övervuxet av sly. Nu röjdes spåret. År 1954 hade man byggt om järnvägen från smalspår (600 millimeter) till normalspår eller ”Arboga riksdag” (1435 millimeter). År 1984 lades på entreprenad för Munkedals kommun ut en tredje skena, så att man åter kunde köra smalspårigt på järnvägen. Trettio år efter ombyggnaden till normalspår fanns emellertid varken lok eller vagnar från smalspårstiden kvar i Munkedal, men skam den som ger sig! Museiföreningen inköpte ett polskt ånglok och byggde upp ett par personvagnar. År 1985 började ångloket dra sina vagnar på Munkedals Järnväg.

Här känner man sig hemma

Jag hade stött på omnämnanden av denna lilla järnväg i olika sammanhang, och sommaren 2014 kom jag äntligen till Munkedal. Jag vandrade iväg från järnvägsstationen med kartan i handen, och se, där nere i dalgången låg en rödmålad stationsbyggnad med ett nätt litet tågsätt framför. Jag kände mig genast hemma. Här kom man till en välskött och bemannad järnvägsstation med lagom folksamling. Här träffas man, och här umgås man. Så gick det till vid järnvägsstationer förr i världen, men säg mig den av SJ:s järnvägsstationer, som passar in på denna beskrivning idag! Museijärnvägarnas stationer har dock alltid järnvägspersonal, folkliv och gemyt. Dessutom är de alltid välskötta, aldrig nedklottrade och aldrig försedda med fastspikade skivor framför fönstren. Stationen heter Åtorp, och på området finns en välhållen anhaltsbyggnad från Varp vid Bohusbanan. Just denna dag i månaden höll några flitiga snickare på att förvandla en fyrkantig manskapsbod till ett riktigt hus med takås och takfall.

Diesellok och ånglok

Servering fanns med både våfflor och glass. Här kunde man köpa både biljetter och annat för pengar. Här behövde man inte vare sig ”periodkort”, ”kreditkort”, ”betalkort” eller annat, som hin håle har hittat på för att vålla mänskligheten besvär och i gynnsamma fall även plåga den. Här på Åtorp känner man sig som hemma och trivs från första stund.

Tåget är klart för avgång från hamnen mot Åtorp.

Tåget är klart för avgång från hamnen mot Åtorp.

Det polska gruvloket var tyvärr i behov av ombyggnad och lagning efter många års tjänstgöring. Munkedals museiförening har dock samarbete med Lommedalsbanan i Norge. Därifrån hade man fått låna ett diesellokomotiv, som nu stod på spåret och skulle dra vagnarna ned till hamnen. Från Lommedalsbanan hade man även fått ett ånglokomotiv, men också detta lokomotiv kräver en kostsam upprustning. Pengar måste samlas in, och det kommer att ta tid innan det är dags att elda under pannan. Tills vidare skulle dieselloket tjänstgöra.

Många upplevelser

Tack vare öppna vagnar får resenärerna vackra vyer ut mot omgivningarna.

Tack vare öppna vagnar får resenärerna vackra vyer ut mot omgivningarna.

Vi steg ombord i de öppna vagnarna, som är avsedda för sommarbruk och har enbart tak men inga sidoväggar. I en av vagnarna fanns en bromsare, som skulle bromsa i nedförsbackarna. Järnvägen var ursprungligen 5580 meter lång (alltså fem kilometer och en halv), men den översta delen mellan pappersbruket och Munkedals nedre station hör inte till museibanan. Den korta bansträckningen bjuder på stor omväxling och många upplevelser. Banan går delvis fram i sluttningen ned mot Örekilsälven. På vägen ner till hamnen går banan på en viadukt över Bohusbanan och snart passerar den lilla järnvägen under E6:ans viadukt, en väldig båge över Örekilsälven. Det är en mäktig upplevelse.

Nere vid hamnen lastade man förr pappersmassa, och där tog man iland kol och olja. Av hamnmagasin och oljecisterner ser man idag inte några spår. De är borta, och grönskan har brett ut sig. Här nere visas bilder från hamnens forna storhetsdagar, och vi får en föredragning om hamnens historia. Sedan åker tåget upp igen och går förbi Åtorp till Munkedals Nedre. Där finns en utställning med järnvägens historia i ett gammalt magasin. Efter detta museibesök går tåget ner till Åtorp igen, och där är denna järnvägsresa slut. Hela tiden går tåget nära villor och trädgårdar. Man är mitt ute i naturen och samtidigt nära människorna. Munkedals museijärnväg ger oss många upplevelser och lärdomar. Munkedal har tack vare järnvägen blivit ett mycket givande utflyktsmål.

Läs vidare

Lennart Welander, Munkedals Järnväg: En bohuslänsk järnvägs historia. Förlag: Östra Södermanlands Järnväg (Mariefred, 1984, tryckt i Borås, 105 sidor, rikt illustrerad). Boken är en välskriven, omväxlande, väldokumenterad, tillförlitlig och närmast uttömmande krönika över Munkedals järnväg. Eftersom den trycktes redan 1984 ger den däremot inte många upplysningar om Museiföreningen, som bildades året innan, eller om denna förenings arbete. Sådana uppgifter finner man däremot på nätet:

http://www.munkedalsjernvag.com/historik.htm

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

2 thoughts on “Munkedals vackra och lärorika museijärnväg

  1. Trollhättan min bostad under 30 år och Munkedal mina förfäders bostad på min fars sida under flera hundra år. I Mölndal har jag också mina förfäder på min mors sida.
    Jag är en trägen följare av din fina berättarkonst. Tack Lars!
    M.V.H
    Britt Richardsson Garcia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s