Påskseder i utveckling – en högmässa i Fässbergs kyrka

Vår tid är starkt nyskapande vad gäller seder och bruk. Denna slutsats är kanske överraskande, men så är det inte desto mindre. Påskdagen 2013 deltog jag i högmässan i Fässbergs kyrka, och jag slogs då av tanken, att mycket har hänt sedan min ungdom, och att man kan se ett tydligt mönster i utvecklingen.

Kören både syns och hörs

Fässbergs kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Fässbergs kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Gudstjänsten leddes av kyrkherde Annar Aas, som lyckades bra med att sprida sin glada och vänliga anda i den soliga kyrkan, men han hade många medhjälpare. Kören tågade fram i procession och ställde upp sig i koret. Härifrån sjöng man. I min ungdom brukade kören sjunga från orgelläktaren längst bak i kyrkan. Detta innebar, att man visserligen hörde sången och musiken, men att man inte såg kören. Ibland sjöng kören från koret, men efter att ha sjungit gick kören tillbaka. Klas Hermansson berättar vidare: ”Angående körens placering i koret i Fässbergs kyrka, så förekom den aldrig under Bertil Karlssons tid, det vill säga fram till 1997, annat än då Johannespassionen eller något annat större körverk framfördes. När Johannes Landgren och senare Karin Rosander blev musiker i Fässberg, så flyttades kören ner.” I vår tid har man på detta sätt synliggjort kören och dessutom försett körmedlemmarna med enhetlig och sakral klädsel, ett slags kåpa. Kören står framme i koret under större delen av gudstjänsten. Förändringarna har onekligen sina fördelar. På detta sätt är inte bara hörseln med utan även synen.

Förnyelse av doplöftena

Kyrkoherde Aas berättade, att påsken var en vanlig tid för dop under äldre tid. Under påsken erinrar kyrkan om Jesu död och uppståndelsen. Dopet är den gamla människans död och den nya människans uppståndelse. Nu har man infört seden att välkomna gudstjänstdeltagarna fram till dopfunten för att förnya doplöftena. Detta tillgår så, att man samlas kring dopfunten och doppar ett finger i vattnet för att göra ett korstecken över sig. Förnyelsen innebar alltså inte ord utan en symbolhandling. Samtidigt fick gudstjänstdeltagarna sätta ett ljus i kyrkans ljusbärare. Här hade vi alltså en ordlös bön gestaltad i en symbolhandling.

Tårta i kyrkan

Gudstjänsten avslutades med kaffe och tårta i själva kyrkorummet, längst ner mot utgången. Bänkarna är lösa, och de nedersta bänkarna kan skjutas samman, så att en fri yta uppstår här nere. Tidigare brukade kyrkkaffe alltid intas i församlingshemmet, men den nya seden har onekligen sina fördelar. Kyrkans folk är ju kvar en stund i kyrkan för att plocka undan och avsluta. Om även församlingen blir kvar, får man fler möjligheter att hälsa och samspråka. Man kan göra en runda i kyrkan och titta på de värdefulla konstkatterna. Jag passade på att gå runt och fotografera. (Jag har tillstånd av kyrkoherden, som får läsa mina bloggartiklar före publiceringen.) Jag fotograferade mycket, men ändå fanns tårta kvar, när jag var färdig för denna gång.

Påsklilja som påskhälsning

Som påskhälsning fick varje gudstjänstdeltagare en påsklilja, som man kunde lämna vidare till någon annan. Här hade påskhälsningen förvandlats till en symbolhandling.

Påskträdet i Mölndals Centrum.

Påskträdet i Mölndals Centrum.

Ett par genomgående drag är alltså, att ord och tankar har gestaltats i symbolhandlingar, och att så mycket som möjligt synliggörs. I en tid av ord och texter i ändlösa mängder, finns det nog ett ökat behov av synliga handlingar. Svenska kyrkan är tydligen lyhörd för behov och önskningar i folkdjupen. Präster och andra kyrkotjänare möter många människor och är vana att lyssna och att uppfatta undertoner. Framför allt ser de vad som görs i andra kyrkor och församlingar. Då kan de låna sådant som är bra och uppskattat därifrån. Ur pedagogisk synpunkt är det givetvis utmärkt, att så många sinnen som möjligt tas i anspråk.

Seder och bruk – en motvikt mot förändringarna

Vår tid kännetecknas av snabba och genomgripande förändringar på alla livets områden. Kanske har vi just därför ett stort behov av nya seder och bruk, som står för det invanda och trygga. När jag cyklade hem, ledde jag cykeln genom Mölndalsbro. På Brogatan fanns påskfjädrar överallt, och på torget hade man rest en björk med påskfjädrar i. Påskrisen är ett urgammalt sätt att framställa en önskan. Genom att sätta fjädrar på de nakna grenarna visar man, att man livligt önskar att grenarna skall klädas med löv. Även i detta fall synliggör man en önskan genom handling.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s