Harpospel i Fågelbergskyrkan

Upp, psaltare och harpa!

Upp, kraftens ord, du Andens svärd,

Tveeggade och skarpa,

Ur dvalan väck en syndig värld!

Så lyder början av Johan Olof Wallins ingångspsalm i 1819 års psalmbok. Psaltare och harpa hade använts under gamla testamentets dagar, när man föredrog Psaltarens psalmer och andra sånger. De två instrumenten för tankarna till bibliska händelser och förhållanden. De skapar en högtidlig och ålderdomlig stämning. Däremot visste varken Wallin eller någon annan, hur en psaltare lät. Instrumentet har försvunnit och dött ut. Vi har inte ens avbildningar.

Harpospel av västsvensk harpist

Däremot visste Wallin mycket väl, hur en harpa lät, även om instrumentet under senare århundraden icke brukade användas inom kyrkomusiken. Även jag vet hur en harpa låter, men jag hade inte hört den användas inom kyrkomusiken. Därför cyklade jag bort till Fågelbergskyrkan den fjärde söndagen i advent (den 22 december) 2013. Då skulle harpisten Gun Louise Hogmalm Ryderstam spela harpa under eftermiddagens mässa. Gun Louise Hogmalm är en av Västsveriges få harpister, och jag hade länge önskat höra henne. Därtill är hon mycket sakkunnig vad gäller 1700-talets klädedräkter, och jag har frågat henne åtskilligt i detta ämne. Hon är nämligen medlem i de kulturhistoriska föreningarna Westgiötha Gustavianer och Bohus Elfsborghs Caroliner och uppträder då i peruk och 1700-talskläder.

God klang och gamla anor

Tonerna strömmar.

Tonerna strömmar.

Under mässan spelade Gun Louise Hogmalm. Harpans toner är klara, mjuka och mäktiga. Harpan ger ifrån sig god klang och hörs bra. Akustiken i kyrkorummet är utmärkt. Man tycker genast att detta kyrkorum är som gjort för harpospel.

Lät det så här, när kung David för 3000 år sedan spelade harpa? Man kan nog få en föreställning om, hur det lät, men man bör ha klart för sig, att musikinstrument förändras under 3000 år. Israeliternas harpa lär snarare ha sett ut som en lyra. Den harpa, som avbildas i Biblisk uppslagsbok, kommer från Ur i Kaldeen och påminner lika mycket om en lyra som om en nutida harpa. Även i Norden har harpan funnits länge, åtminstone sedan vikingatiden, men även dessa harpor har förändrats med tiden.

Harpan har alltså urgamla anor. Vi har all anledning att önska den välkommen tillbaka till kyrkomusiken, där den fanns med alltsedan början. Gun Louise Hogmalm spelar ofta i kyrkor, och dessutom sjunger hon solosång. Allt låter mycket bra, och man kan bara önska, att fler församlingar tar efter Stensjöns församling och kallar henne till Mölndal.

Besvärliga transporter

Efteråt talade jag med hennes medhjälpare och trogna stöd, maken Jan Ryderstam. Att hantera en stor och människohög harpa är inte det enklaste.

Gun Louise Hogmalm Ryderstam vid sin harpa. Foto: Lars Gahrn.

Gun Louise Hogmalm Ryderstam vid sin harpa. Foto: Lars Gahrn.

Dessutom är harpan tung. Den väger 50-60 kilo. På grund av de spända strängarna är den utsatt för ett tryck av omkring ett och ett halvt ton eller mer. Därför är det mycket viktigt, att harpan är rätt stämd. Om dragkraften kommer på fel ställe, kan harpan nämligen bli sned. Trycket är förfärligt högt, och om en harpa går sönder, ”så formligen exploderar den”.

Jag var med, när Jan Ryderstam klädde harpan. Först anbringades särskilda skydd på särskilt ömtåliga ställen. Därefter drogs ett första överdrag på och sedan ytterligare ett överdrag. Slutligen fick fotstycket ett överdrag. För att flytta harpan hade Jan Ryderstam en särskild transportkärra, som är lik en säckkärra från ett magasin. Den nu klädda harpan förs in i bilen genom bakluckan. Ryggstöden i baksätet fälls, och även framsätets ryggstöd bredvid bilföraren fälls. Detta innebär, att endast harpan och bilföraren får plats i bilen. När de bägge makarna är ute med harpan, måste de alltså åka i varsin bil. Jan Ryderstam har stor vana och skötte musikinstrumentet snabbt och behändigt. Med glimten i ögat sade han dock:

– Det hade varit enklare med en fiol.

”Guldharpor” med guldklang

Harpan har klingat färdigt och har blivit klädd i reskläder. Längst till vänster Jan Ryderstam.

Harpan har klingat färdigt och har blivit klädd i reskläder. Längst till vänster Jan Ryderstam.

Harpor, som är något högre än denna, finns, men de skulle inte ha gått in i bilen. I Chicago tillverkas utmärkta harpor, och Ryderstam har varit där. De finaste är guldharpor, helt förgyllda. De brukar vara påkostade även i övrigt, och ”guldharpornas” klang är mycket god. Efter denna konsert förstod jag bättre än förut varför harpan blev romantikens instrument framför andra. Den romantiska litteraturen är full av harpolekare och skalder med harpor. De ljuva och melodiska klangerna passade romantikerna och deras sinne för det sköna. Därför passar harpoklangerna utmärkt även i kyrkor.

Läs vidare

Biblisk uppslagsbok, utgiven av David Hedegård och Aapeli Saarisalo, Fjärde omarbetade upplagan, 1972, spalt 411 (harpa) och 829 (psaltare).

Jöran Mjöberg, Drömmen om sagatiden, Första delen, Återblick på den nordiska romantiken från 1700-talets mitt till nygöticismen (omkr. 1865), Sthlm 1967, s. 82-85. (I Mjöbergs standardverk får vi historien om harpan i Norden.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s