Fader vår på gotiska tonsatt efter sjutton århundraden

Sjutton århundraden och ett halvt dröjde det, men nu är Fader vår i gotisk översättning tonsatt. Överstelöjtnant Sven Sandblom, bosatt i Enköping, är tonsättaren. Till mycket annat är han också sångare i Chorus Ena, en fristående kyrkokör (under ledning av Lena Westberg och verksam i Enköpingsbygden). Mansstämmorna i kören har sjungit in hans tonsättning av Fader vår.

Goternas bibelöversättning

Sven Sandblom – tonsättare, överstelöjtnant och fritidsforskare. (Foto: Enköpings-Posten.)
Sven Sandblom – tonsättare, överstelöjtnant och fritidsforskare. (Foto: Enköpings-Posten.)

Låt oss dock ta allting i rätt ordning. Vid mitten av 300-talet efter Kristus översatte den västgotiske biskopen Wulfila större delen av Bibeln till gotiska. Delar av hans bibelöversättning finns bevarad i en praktfull handskrift, som kallas codex argenteus (silverhandskriften, vanligen kallad silverbibeln). Denna handskrift tillkom på 500-talet inom det östgotiska riket i norra Italien. Handskriften finns sedan 1669 i Uppsala Universitetsbibliotek, även kallat Carolina rediviva. Den har tilldragit sig stort intresse, eftersom goterna enligt sin egen stamsaga skall ha utvandrat från Sverige. Goterna anses vara besläktade med de svenska götarna.

Rökstenen ledde till goterna

Hur kom Sven Sandblom på tanken att tonsätta Fader vår i gotisk översättning? Frågan är befogad, ty under den gotiska bibelöversättningens mer än sjutton århundraden långa historia har ingen annan – vad vi nu vet – gjort detta. Jag vände mig givetvis till min gode vän Sven Sandblom själv för att få svaret. Saken är den, att Sandblom är en mycket intresserad lekmannaforskare, som har skrivit böcker om slagen i Gestilren och Sparrsätra. Han skrev flera kapitel i den stora boken ”Striden i Gestilren 1210” (Enköping 2009). Han var rentav biträdande redaktör för denna skrift. Ett av intressena är Sveriges kristnande, och i samband med dessa forskningar läste han om Rökstenen i Östergötland. På denna sten omnämns den östgotiske kungen Teoderik den store. Där hade vi goterna. Teoderik anses ha ägt silverbibeln, och så började Sandblom läsa om Wulfilas gotiska bibelöversättning.

Kyrkomusik av bästa slag

Här blev det mycket intressant. Sandblom var sångare i Sparrsätra-Breds kyrkokör, som nu har uppgått i Enakören eller Chorus Ena. Han började gnola Fader vår, och så kom melodin till honom. Melodin är inte gregoriansk, men dess släktskap med senare kyrkomusik är omisskännlig. Att uttala gotiskan rätt så här sjutton århundraden senare är inte det lättaste. Sandblom gick då till sin vän Staffan Fridell, professor i Nordiska språk vid Uppsala Universitet och framstående ortnamnsforskare. Professor Fridell är lika hjälpsam som kunnig. Efter benägen undervisning, meddelad av Staffan Fridell, kunde Sandblom med välljudande och klangrik röst läsa bönen på gotiska. Därefter tar Chorus Ena vid och sjunger hans tonsättning, som gör ett starkt och mäktigt intryck. Den korta bönen tas om fyra gånger med väl genomförda språkliga variationer. Detta är helt enkelt kyrkomusik av bästa slag. Många århundraden har gått sedan Wulfila lade ner pennan, men alltjämt känner man igen åtskilliga gotiska ord. Sången inleds och avslutas med klang från en mindre klocka, som kören här använder i stället för stämgaffel. Åtminstone primklockor förekom i medeltida gudstjänster.

Innehållsrik cd-skiva

Skivomslaget har orden ”Atta unsar” (Fader vår) med gotisk text.
Skivomslaget har orden ”Atta unsar” (Fader vår) med gotisk text.

Vem som vill kan sedan 2013 ta del av detta mäktiga och gripande körverk. Det finns nämligen utgivet på en cd-skiva: Silverbibelns, codex argenteus, Atta Unsar (Fader vår, Vater unser, Our Father, Pater noster): Tonsättning för manskör: Sven Sandblom, Nordwerk Förlag 2013 (Distribution: Firma Sven Sandblom). Tillsammans med skivan får köparen en folder med text och noter. Skivan är som man nu säger ”bipackad” nothäftet. Karl Vilhelm Jansson har digitaliserat noterna. Anna Kilander – tonsättarens dotterdotter – har stått för grafisk produktion. Rit- & Kopieringsservice i Enköping har tryckt noterna. Sven Sandblom ville givetvis nå ut med sitt verk och tyckte, att Carolina rediviva (Uppsala Universitetsbibliotek) skulle sälja. Där svarade man, att man hade affärer enbart med företag, aldrig med privatpersoner. För Fader vårs skull måste Sandblom bli ett företag: Firma Sven Sandblom. Körverket finns nu till försäljning hos Carolina rediviva och är utlagt på universitetsbibliotekets hemsida, där det kan avlyssnas. Man kan kostnadsfritt ladda ner körverket från denna hemsida: http://www.carolina rediviva/silverbibeln, eller www.ub.uu.se/verk-och-samlingar-i-urval/silverbibeln.

Förbindelser mellan Norden och goterna

Hur är det då med sambandet mellan goterna och götarna? Enligt goternas stamsaga, nedskriven av biskop Jordanes, skulle goterna ha utvandrat från Skandinavien. Stamsagan skildrar emellertid händelser, som ligger långt tillbaka i tiden, och den är i vissa avseenden sagoaktig. Uppgifterna har därför betvivlats av somliga forskare. Häremot bör påpekas, att om man var noga med någonting i de gamla stamsamhällena och ännu i det gamla bondesamhället, så var det att hålla reda på sin härstamning och släktskap. Avlägsna minnen kan bli dimmiga, det är sant, men i detta fall har vi all anledning att tänka oss ständiga förbindelser mellan Skandinavien och goterna. Jordanes berättar om konung Rodulf, som från Skandinavien begav sig till Teoderik den stores hov i det östgotiska riket. Rökstenen berättar om samme Teoderik och nämner en man, ”som för nio släktled sedan miste livet hos reidgoterna, och han dog hos dem till följd av sin skuld.” Detta tyder på att man i Norden höll sig underrättad om vad som hände ute i världen. Då som nu höll man reda på sina släktingar, vilket innebar att släktskapet inte blev bortglömt. Elias Wessén har på ett mycket balanserat och förtjänstfullt sätt utrett sambandet mellan goter och götar (i sin bok: Studier till Sveriges hedna mytologi och fornhistoria, Uppsala Universitets årsskrift 1924). Sven Sandblom är på sitt sätt ett sentida exempel på folkvandringar. Hans släkt härstammar från Sandhem i Västergötland. Därav kommer namnet.

Silverbibeln har blivit svensk

En sida ur Silverbibeln.
En sida ur Silverbibeln.

Under mer än 350 år har silverbibeln varit nära förbunden med Sveriges historia. Svenskar tog den som krigsbyte i trettioåriga kriget 1648. Drottning Christina förde handskriften ur landet, men Magnus Gabriel de la Gardie köpte den tillbaka och skänkte den år 1669 till Carolina rediviva, där den alltsedan dess har varit en av klenoderna. Sven Sandblom har ytterligare förankrat handskriften i Sverige genom sin tonsättning. Nu kan vi höra Fader vår sjungas på gotiska, men kanske har Fader vår på gotiska blivit läst här i Norden långt dessförinnan. Det är mycket möjligt, att konung Rodulf, någon i hans följe eller andra, som hälsade på nere hos goterna, så småningom återvände till Norden. Då kan de mycket väl ha lärt sig Fader vår därnere. Nu kan vi höra bönen sjungas, sjutton århundraden efter Wulfilas fullbordande av översättningen. Utvecklingen går långsamt, men den går framåt. Silverbibeln har med åren blivit en svensk handskrift, en invandrare, som har blivit en omistlig del av den svenska kulturen.

Lästips

Tönnes Kleberg, Codex argenteus: Silverbibeln i Uppsala, Uppsala 1961.

Lars Munkhammar, Silverbibeln: Theoderiks bok, Trelleborg 1998.

Helmer Gustavson, Rökstenen (Svenska kulturminnen 23), Riksantikvarieämbetet 1991.

Jordanes, Getica: Om goternas ursprung och bedrifter. Översättning: Andreas Nordin. Lund 1997.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s