”Adelns självövervinnelse” gav oss en modern tvåkammarriksdag – Ett 150-årsminne

Stormande glädje utanför Riddarhuset. Adeln hade avskaffat sitt eget politiska inflytande!

Stormande glädje utanför Riddarhuset. Adeln hade avskaffat sitt eget politiska inflytande!

Den 7 december 1865 rådde stormande glädje på Riddarhustorget i Stockholm. Folk omfamnade varandra och hurrade ursinnigt. Man skulle ha kunnat tro sig förflyttad långt söderut. Vad hade då hänt? Något mycket märkligt hade inträffat. Inne i Riddarhuset hade ridderskapet och adeln med god röstövervikt röstat ja till förslaget att ersätta den gamla fyrståndsriksdagen med en modern tvåkammarriksdag. Den svenska adeln hade avskaffat sitt eget inflytande vid Sveriges riksdagar.

Självövervinnelse

Beslutet väckte stor hänförelse över hela riket och fick hedersnamnet ”adelns självövervinnelse”. En självövervinnelse var det, men ädlingarna hade fått högst oväntad hjälp att segra över sig själva. Hans Majestät Konungen hade själv med god verkan använt sin övertalningsförmåga.

Fyrståndsriksdag förut

Karl XV hade övertalat många adelsmän att rösta för regeringsförslaget.

Karl XV hade övertalat många adelsmän att rösta för regeringsförslaget.

Riksdagen hade redan då gamla anor. Som den första riksdagen brukar Arboga riksdag 1435 räknas. Till riksdagarna kallades adel, präster, borgare och bönder, som utgjorde var sitt stånd. Varje stånd sammanträdde och röstade var för sig. Ett förslag kunde alltså få som mest fyra ja, och tre av de fyra stånden (eller ständerna) måste rösta ja för att ett förslag skulle gå igenom. Ett så starkt inflytande för adel och präster var inte bara försvarbart utan även nästan självklart så länge nästan bara präster och adelsmän hade högre utbildning och insikter i ämnen utanför yrkeslivet. Riksdagsordningen gav trots allt stort inflytande åt borgare och bönder, eftersom prästerna som regel höll med sina ofrälse församlingsbor.

Nytt representationsförslag 1863

Under 1800-talet fick dock alltfler medborgare utbildning och insikter i politiska ämnen. Alltfler arbetare, tjänstemän och egna företagare hamnade utanför ståndsindelningen. Kraven på en ny riksdag blev alltfler och starkare. Flera förslag lades fram under 1800-talet, men de föll vid omröstningarna i riksdagen. Övertygelsen att någonting måste göras ökade dock i styrka hos alla inblandade, däribland både regeringen och konung Karl XV. Statsminister var alltsedan 1858 Louis de Geer, som utarbetade ett nytt representationsförslag. Det framlades 1863. Rösträtten skulle enligt detta förslag bero på inkomsten. De lågavlönade saknade rösträtt, och de högavlönade hade fler röster ju högre deras lön var. Kungen var inte nöjd med denna uppläggning, som bara 40 år senare skulle leda till svidande kritik av riksdagen. Verner von Heidenstam tolkade då känslorna i sin dikt Medborgarsång: ”Det är skam, det är fläck på Sveriges baner, att medborgarrätt heter pengar.” Konungen tyckte något liknande redan 1863 och ville ge även småbrukare, arbetare och universitetens docenter en viss rösträtt. Han fick tyvärr inte något gehör för denna uppfattning. Regeringen lade fram de Geers förslag 1863, men även detta förslag väntades allmänt falla. Motståndarna bland prästerna och adeln var så många, att de rimligtvis utgjorde flertalet. Förslaget skulle av allt att döma falla.

Deputation från Mölndal

David Otto Francke från Mölndal hade tillsammans med andra farit till Stockholm för att tala om, hur Mölndalsborna ville ha det.

David Otto Francke från Mölndal hade tillsammans med andra farit till Stockholm för att tala om, hur Mölndalsborna ville ha det.

Ute i landet önskade dock stora medborgarskaror, att förslaget skulle gå igenom. De skickade deputationer (skaror av sändebud) till Stockholm för att uppvakta regeringen. En sådan skickades även från Mölndal. Den bestod av häradshövding Christian August Swalander, grosshandlare David Otto Francke och doktor Robert Sjöström med skollärare J. A. Öhman som ersättare. De hade valts på ett möte, som hade samlat omkring 200 personer. Det stora antalet mötesdeltagare tyder på stort intresse för saken. (Se Axel Möndell, Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild, 1952, s. 105.) Förslaget tycktes ha folkets flertal för sig. Även mölndalsbor deltog alltså i påtryckningarna i Stockholm.

Kungen övertalade motståndare

Konungen insåg också att en svensk representationsreform skulle innebära, att Sveriges riksdag skulle likna folkrepresentationerna i Norge och Danmark. En förändring i Sverige skulle kanske underlätta nordiskt samarbete. År 1865 skulle avgörandet falla. I detta läge kallade kungen till sig adliga riksdagsledamöter en och en och uppmanade dem att stödja regeringsförslaget. Adelsmännen var uppfostrade att tjäna konungen och fäderneslandet. Konungens ord vägde tungt för dem. Många – men långt i från alla – övertalades. På detta sätt lyckades Karl XV vända utvecklingen. Han skapade majoritet i adeln för förslaget, som gick igenom med betryggande majoritet. Konungens levnadstecknare, filosofie doktor Sven Eriksson, har lyft fram denna insats, som var välkänd för samtiden. Den liberala tidningen Aftonbladet föreslog, att man skulle kalla kungen ”Carl den store”, om förslaget gick igenom. När detta fördes på tal, lär kungen ha sagt: ”Ja en stor luns är jag, det har dom rätt i.” Även denna gång var han både skämtsam och anspråkslös. Om kungens tilltänkta hedersnamn ”Carl den store” kan man säga, att det redan var upptaget. Så kallades kejsar Karl, konung över frankerna och senare kejsare (742-814). Aftonbladet kom tyvärr drygt ett årtusende för sent.

Fyrståndsriksdagen levde vidare i Finland

Kanske tror man, att den svenska fyrståndsriksdagen år 1866 var helt borta, men så var inte fallet. Efter den ryska erövringen av Finland 1808-1809 fick landet behålla sin svenska författning, däribland fyrståndsriksdagen eller lantdagen. Den blev kvar till 1906, alltså 40 år längre än i Sverige. Gamla seder och bruk lever kvar länge, och fyrståndsriksdagen var djupt rotad i Sveriges och Finlands historia. På det stora hela hade den fyllt sitt syfte mycket bra, fastän den på senare år hade blivit ohjälpligt föråldrad.

En förebildlig utveckling

Både adeln och kungen skulle förlora i makt och inflytande, om förslaget gick igenom. Ändå hjälpte Karl XV förslaget till seger, och ändå röstade adeln igenom representationsförslaget. Adelns flertal böjde sig för konung och folk. Kungen följde folkets flertal. Denna händelseutveckling lär oss, att lyckosam politik innebär långtgående hänsynstaganden. Man skall inte bara kämpa för sina egna intressen utan även ta hänsyn till andras. Denna gång övervann adeln sig själv.

Även Karl XV hade dock övervunnit sig själv. Han är därför värd att ihågkommas även i detta fall. Detta var på alla sätt en stor händelse. (Allmogen kallade den oegentligt men ganska träffande för ”adelns avskaffande”. Hädanefter hade adeln som stånd varken politisk makt eller privilegier.) Den svenska riksdagen hade visat sig vara i stånd att omvandla sig själv och anpassa sig själv efter en ny tids förändringar och krav. Allt skedde helt fredligt. Samma slags fredliga omvandling och anpassning genomfördes ungefär femtio år senare vid det demokratiska genombrottet. Den svenska riksdagens historia är i många avseenden både hedersam och förebildlig.

Läs vidare

Sven Eriksson, Carl XV, Sthlm 1954 (459 sidor).

Cecilia Bååth-Holmberg, Carl XV som enskild man, konung och konstnär, Sthlm 1891 (700 sidor).

Mycket har skrivits om representationsreformen. Denna artikel vill spegla endast en förbisedd sida i händelseutvecklingen.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s